vinter

Fjällen

Fjäll är lika svåra att fånga på bild som norrsken och månen, i verkligheten är det jag som blir fångad. Våg på våg av böljande berg, att känna sig omsluten av höjder i alla väderstreck. Jag fick komma till Hemavan varje vinter under min uppväxt, jag minns varje skogsdunge och smaken av dextrosol i liften.

Nu är det jag som är föräldern, glömmer barnets underställ och mina egna stavar, har en del att lära. Men jag gillar att vara vuxen, det innebär mer ansvar men också mer vett att uppskatta vad jag ser. Jag sprang på skoterspåren ett par kvällar och fick en god anledning att stanna.

När morgondimman lättade lämnade fjällbjörkarna med frost på varje gren. Påskväder fastän det var sportlov och mitt barn, sin ålder till trots, påminde oss i gondolen upp; nu ska vi njuta!

Vintervecka

Förra veckan var så mycket vinter det kan bli; snö och kyla, knallblå himmel och norrsken om vartannat. Norrbottningar börjar prata drömskt om vårvintern, renarna hänger vid vägkanten.

Det blev slut på restriktionerna, jag tänkte tillbaka på allt som inte kunnat hända och allt som ändå hänt. All tid jag har fått med min son, hur samtalen lättare kommer in på livet och döden, hur tydligt det har blivit vad som är viktigt. 2020 och 2021 var två av mitt livs bästa år, pandemin till trots.

Vad jag la min tid på förändrades drastiskt då, har på sätt och vis ändrats tillbaka nu. Försöker få in årstidstänket; det är inte tid för allt, alltid. Visst var det härligt att sitta och rita en hel dag, men jag umgås hellre med vänner. Vilken frihet att kunna ha tillgång till hela paletten.

Den kortaste dagen

21 december må ha varit kort, men god. När jag tänker efter kändes den inte så kort heller, till brädden fylld med julgudstjänst, terminsavslutning och lunch med underbara kollegor. Plus allt det där som behöver göras innan jullovet och vardagsfixet som tar ungefär dubbelt så mycket energi när det ska utföras i mörker.

Hemma doftar det av hyacint och kanske också av gran – förra veckans influensa gör att den senare har svårt att göra sig påmind. Den står där i alla fall, grön och grann och klädd, dock helt utan klappar under. Borde jag vara stressad över det? Det är jag inte. Förra året hade jag utomordentlig framförhållning, i år blev det annorlunda. Något som följer samma mönster som alltid är tanken ”jag gör något själv, det går snabbt”. Fun fact: det går inte snabbt.

Årets mörkaste dag var ljusare än väntat, överträffade förväntningar idag igen. Sin vana trogen jobbar 2021 så. Och imorgon blir det ännu lite ljusare.

Vinterns kontraster

Elektriskt hår, linser som känns torra från morgonen, aldrig glömma bort motorvärmaren och knarr under fötterna. Vintern har kommit med besked; kylan har letat sig ner under tjugo och det är mörkt nästan jämt. Motståndet är påtagligt, allt känns som ett projekt och bristen på dagsljus lägger sig som ett lock över pannan. Men inne är det varmt och ljusen är tända, hjärtat är mjukt som fluffig snö. Gemenskap, närhet och framtidshopp rår inte ens den bistraste kylan på.

Himlen är otroligt blå

”Mina handskar luktar Etiopien!” säger Esaias – själv gör jag den för mig självklara associationen till utedag med skoter och eld. Jag hittar inte mina vantar, tar några andra och först när dörren är låst märker jag att det första paret varit i min hand hela tiden.

Har det någonsin varit så mycket vinter som i år? Och nu är himlen otroligt, ofattbart blå.

Jag har lärt mig tycka om våra nya sätt att umgås – mer spontant, mer ute, fler uttryck för tacksamhet.

Och när vi kommer hem och in; sanningar på repeat. Borttappade vantar kanske finns i min hand men Gud har hela världen i sin.

Nyårsdag

Sista veckan i januari är så mycket vardag det kan bli. Julen är avlägsen och än är det flera veckor kvar till sportlovet. Vad blir det för mat, jag vet inte, glöm inte att betala räkningarna och promenad i förmiddagssolen. Månaden har varit lika lång som januari alltid är men känns fortfarande som nyårsdag.

Vi stressar på morgnarna men stämningen är god, det är lite ljusare och minusgraderna många. I klassrummet har snön tagit över virusets plats som främsta samtalsämne, vi fortsätter med distans vilket å ena sidan är segt men å andra sidan ger mer kvalitetstid med de deltagare som kommer in.

Jag har lärt mig vilka vägar jag ska springa på för att exponeras med så mycket sol som möjligt. Skuggorna är långa och snön glittrar på ett sätt som är omöjligt att fånga med mobilkameran. Jag ser filmklipp från augusti, orimliga scener med barmark och grönska, tänker att sommaren blir bra när den kommer men bråttom behöver den inte ha.

Januari, ännu en månad att älska.

Våg på våg

Överflöd från en källa som aldrig sinar.

Utsikten från våra fönster är sinnebilden av midvinter.

Det är tur att vi inte har bråttom, det är tur att bilen jag skottade fram faktiskt var min.

När den nödvändiga skottningen är avklarad får nöjesskottningen ta vid. För några dagar sedan sörjde vi att de tog bort de stora snöhögarna utanför oss men snabbt blev de lika stora och större.

Inomhus klipps ytterligare några blomblad, jag testar vad som blir bra och inte.

Ytterligare en blomma, utifrån ett mönster jag hittade på Pinterest; någon har tagit av en pions alla blad och ritat av allihopa. Tack för att jag får ta del av det genidraget. Tack för blommor och snö samtidigt.

Tack för våg på våg av barmhärtighet.

Det mäktiga

Vintern är stark och ståtlig. Rejäl och mäktig med sin bitande kyla och djupa snö.

Många minus, många centimetrar och vi måste kapitulera, ägna timmar åt påklädnad och skottning och motorvärmare och fascination. Frosten griper tag i varenda liten kvist.

Naturen har återigen skiftat färgskala.

Vardagsvyerna får en annan inramning.

Snötäcket sveper sig runt allt, luften går långt ner i lungorna.

Snön knarrar men resten är obeskrivligt tyst. En gnisslande bil kör förbi, några täckbyxor prasslar. Sen blir det tyst igen.

Allt är hav av förlåtelse.

Mitt hem ljuva hem

Aaaahh, jag trivs i mitt hem ljuva hem! sa barnet när han kommit tillbaka efter en natt borta. Jullovsstämningen är påtaglig och vi har återigen fått in snitsen på hemmavarandet.

Ute är det vitt och många minusgrader, de vanliga platserna (här den korta vägen mellan hem och skola) ser helt magiska ut.

Jag lär mig hur bra vi mår av att vara utomhus. En timme blir till två och när vi kommer in får vi starta på ny kula.

Varför vill så många bo i södra Sverige? undrade han ikväll. Där är det ju bara regn och blablabla. Det kanske är för att deras lilla huvudstad är där? Men i Pite är det lite mer kulturiskt! Det är som ett äventyr som aldrig tar slut!

Morfar kom och initierade säsongspremiär. Jag ser fram emot en vinter där vi är ute mycket, en mer stabil ork och ett större barn gör att hurtiga uteaktiviteter inte längre stressar mig som förut.

Överlag är det väldigt stressfritt nu, jag har aldrig varit med om ett liknande jullov. Inget nyårsläger och inget fläng, så många dagar det blir då. Jag frostar av frysen och lägger pussel, läser böcker och glömmer telefonen.

Och tänk, snart är det sommar! säger han sen. Det var sommar alldeles nyss och snart är det sommar igen!

Allt har sin tid och tur är väl det.

Minusgraderna och solen

En tanke för det här vinterhalvåret var att se hur många dagar som egentligen är sådär plågsamt mörka, min tes var att de inte alls är så värst många. Så kom december med noll solljus och det kändes som att leva i en mörk källare. Men därefter kom januari med löften om minusgrader och sol – igår vaknade vi till klar himmel och jag var högst motiverad att gå ut i tretton minus.

Dock kvarstår kruxet att vi bor lite för nära polcirkeln och solen nådde oss aldrig där vid tolvtiden. Vi fick försöka glädjas med trädtopparna.

Det hade i alla fall blivit vackert överallt igen.

Söndagen kom fastän det här med veckodagar lätt faller i glömska halvvägs in i jullovet. Hela träden fick sol.

Vi med!

Det kändes smått surrealistiskt. Som att gå omkring i ett vykort.

Jag fick barnvakt och sprang ett långpass i kylan. Solen hade gått ner men Piteälven låg kvar.

Skrikfint på en ny nivå. VISST ÄR DET VACKERT! ropade en kvinna från cykelvägen. JA, MAN FÅR ALDRIG NOG! ropade jag tillbaka

Vilken nåd att vi får leva i det här, många våningar från den mörka källaren.