Ännu en lång och härlig helg, häggen doftade och regnade. Examenskalas i trädgård och rensande i gömmorna, allt rymdes (både i helgen och gömmorna, tydligen).
Tallskog när den är som bäst: gammal och ny, stabil och spirande på samma gång. Målbild.
Tallar återfanns också på köksbordet, förlagan var passande nog ett vykort från @tre_tallar.
Jag åt mest mat andra lagat, men det här blev gott: gnocchi och sparris stekt i smör, riven parmesan, lite pressad citron, salt och peppar och rädisor till. Råvaror eller maträtt, man vet aldrig riktigt.
Köpte blommor, kunde inte låta bli att klappa på hortensian.
Kunde inte heller låta bli att köpa hutlöst dyr sockervadd till fotbollskillen. Jag skyller på juni, måttlöshetens underbara månad.
Snöstormen är i antågande, våren likaså. På P1 pratar en hemskickad diplomat om hur det var lite besvärligt att komma hem till Sverige; ”Jag hade ingen bostad så jag fick bo i sommarstugan”. Då hade du ju en bostad? Esaias dansar bra på riktigt men jag vill inte störa med mammakomplimanger. Jag funderar på vad vi ska äta idag, denna störiga fråga som ändå fylls med tacksamhet; det finns mat, vi får välja. Fredagen fortsätter.
Vi är hemma. Spelar spel, äter mat, tittar i album och minns hur det var för tre och fem år sedan. Vi ritar, pastellkritorna får ta plats igen, fotbollen skjuts hårt in i ytterdörren. Jag går ut med soporna och märker att det inte är helt mörkt klockan fyra fastän det är mulet. Yebbas John Mayer-cover slås på igen; worry, why should I care? Vi sjunger våra egna låtar, lär oss Jönssonligan på piano. Lär oss flaggor, diskar och ringer mormor. Sover en stund, läser en stund. Hemma, vilken bra plats att vara på.
Vardagslunk, andra årstider än sommar och rätt typ av lätt tristess skapar goda förutsättningar för ritande. För att inte tala om det naturen håller på med nuförtiden – det finns så många träd som ber om att avbildas. En björk från en promenad in mot stan till exempel.
Ett annat träd ritade jag med favoritpenna nummer ett – Mujis 0,38 mm.
Med eller utan löv?
Med!
Så dök det upp en bild i Marias stories som jag var tvungen att skärmdumpa och sen tolka med pastellkritorna. Jag tror det var speglingen som gjorde det. Och höstfärgerna, trädstammarna och hemmakänslan.
I början av sommaren var jag nära att anmäla mig till en distanskurs i illustrationstekniker när jag plötsligt insåg att det inte alls var vad jag längtade efter att fylla sommaren med. Jag ville träffa vänner, bada, läsa och tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus, och så blev det också. Rekordlite skärm och rekordlite målande och ritande gjorde att annat fick plats. Men nu, när vardagen börjar hitta sina konturer, smyger pappren och pennorna fram igen och det känns så välkommet och kul!
Hortlax församling, som jag tidigare gjort tavlor till, beställde sinnesrobönen på stora 50×70 cm, härligt med utrymme.
Jag tog fram torrpastellkritorna och testade färgkombinationer samtidigt som jag tänkte på en bibelvers från Psalm 52.
Återbruk av både bibelord och skrivstil.
När kritorna väl har intagit köksbordet är det lätt att sätta sig igen, särskilt när det är en regnig lördag utan särskilda planer. Den här stigen är en bit av Eliasleden i Svensbyn och ritandet kan verkligen vara ett bra sätt att njuta av fina sommarminnen.
När lördagen övergick till kväll övergick kända träd till okända, jag utgick från en målning på Pinterest (som alltid vilsamt att härma en stund) och hade det bra. Skissartat må vara, på samma sätt som ett bad gör en dag somrig gör lite färg en kväll mer meningsfull.
Ni som har hängt med på den här bloggen minns kanske att jag flera gånger nämnt hur bra det är att härma, att lära sig nya tekniker och upptäcka nya motiv genom att gå i någon annans fotspår. Det är självklart att laga mat efter andras recept, lägga upp träningen efter andras träningsprogram, spela andras låtar eller sticka efter andras beskrivningar. Av någon anledning kan det ändå, åtminstone för mig, ta emot att rita eller måla efter någon annans bild – men det behöver det bli ändring på, just för det funkar så bra!
För det första är det lättare att måla eller rita av något som redan är målat eller ritat. Tänk dig att rita av en riktig hund eller att rita av en seriefigurshund – såklart kommer seriefiguren vara lättare. Det är färre intryck att ta ställning till. Att skapa en bild, från verklighet eller foto till målning eller teckning, är ett översättningsarbete där tusentals detaljer och nyanser ska tolkas och bli till streck eller ytor. Vad ska med och vad ska sållas bort? Vad måste tas med för att känslan i resultatet ska bli den jag vill? Om du istället utgår från en bild som är målad eller ritad är den tolkningen redan gjord. Du kan fortfarande välja vad du vill ta med i din version, men det blir väldigt mycket lättare för hjärnan och en lägre tröskel när du sitter vid ett tomt papper en halvtrött kväll.
Det funkar också väldigt bra att utgå från en bild men använda en annan teknik, just för att syftet inte är att måla en exakt kopia. Bilden på skogen är en torrpastell i A4 där jag utgick från en oljemålning jag hittade på Pinterest och maskrosorna är utifrån ett annat pinterestfynd.
För det andra kan vi härma oss själva genom att återkomma till samma motiv. En lärare gav en gång tipset om att skissa (en eller flera gånger) innan man går över till pensel och färg, inte främst för att få tänka till kring komposition utan för att träna ögat och handen, lära känna bilden. En del av ett pilträd var ett återkommande motiv i april.
Det ursprungliga trädet klippte jag ut (fortfarande oklart vad som ska bli av det) och sen målade jag en akryl som blev en del av Tigrayförsäljningen. Därefter ritade jag ännu ett och det tredje gick bara av farten just för att det var som en sång jag lärt mig nästan utantill. Nu slår det mig att det är precis såhär barn kan hålla på; rita av och sen rita samma motiv om och om igen. Lära sig hur man ritar ögon på ett visst sätt och sen använda den typen av ögon på alla teckningar. Ungarna har koll på läget, kanske vi skulle ta och härma dem?
