Inom ramarna, uppåt väggarna
Parallellt med att ljusstakar, stjärnor och julkrubbor plockades och packades ner sattes annat upp. Färger och former som jag stuvade undan i början av december och en del nytt.
I timmar kan jag gå runt och ändra och känna efter, ändra igen. Det låter extremt flummigt i text, gör jag verkligen så? Jo, men jag varvar det med vanliga vardagsbestyr, ringer ett telefonsamtal, diskar lite, bär ut lådan med julsaker till förrådet. Fullt så ernstig är jag inte.
Jag hade en särskild plats i bokhyllan för bilder jag velat rama in, som det här fantastiska trycket som Johanna har gjort. Lyx för mig som får vackra brev titt som tätt.
Lejonet, cirkelväven och prickarna har fått nya platser – men de blir nog inte kvar där. Fördelen med att nöja sig med den här typen av förändring istället för att, säg blåsa ut köket, är att det är lika lättgjort som ändrat. För nej, jag är inte personen som funderar och mäter och håller på innan jag sätter upp något.
Detta är inget mindre än strukturen på farmor och farfars yttervägg. Idén fick jag från vänners konstnärsvän, ett sånt smart sätt att samla minnen från viktiga platser. Kanske är det behovet extra stort nu, att påminnas om ställen, ord, människor och händelser som betyder mycket för en.
Några eukalyptusblad från Addis. Tre tallar av Paulina Hedman som tillsammans med hennes två lika begåvade systrar har ett instagramkonto som heter just det: tre_tallar. Och två lappar med ett citat av Luther som Tariku skrev ner någon gång:
This is not the goal but it is the right road.
