stickat

Stickade barntofflor

, , , 2 Comments

En flicka i vår närhet skulle fylla tre och min vana trogen tänkte jag: Jag gör nåt själv! Det går snabbt! Och långa arbetsdagar och kort framförhållning till trots hann jag klart i tid, att sticka något på stickor fem som ska passa drygt 14 cm långa fötter var nyckeln.

Jag hade inget mönster men började med 22 maskor, ökade 1 m innan den sista maskan vartannat varv tills jag hade nått 30 maskor. Kanske fem eller sju varv utan ökning, sen minskade jag vartannat varv på samma sätt som ökningen.


Den raka sidan, utan ökningar och minskningar, veks ihop och syddes till en häl.

Framsidan veks ihop (här ser ni det som ett uppochnervänt Y) och formades för att få plats för små tår. När den främre delen var ihopsydd valde jag att låta uppviket synas och sydde ungefär 1 cm från kanten.

Det hade såklart gått att tova dessa, antingen för hand eller i maskin, då de är stickade i ullgarn (isländskt Álafosslopi). Men till det krävs något som jag saknade: snäppet bättre framförhållning.


Det här var inte de första tofflorna i Maytembers historia, här finns fler:

Tovat do I owe the pleasure Malins mönster på två typer av tofflor – ett inlägg som många fortfarande googlar sig till
Lyckat misslyckande Ett par som inte blev som planerat
Någon ull? Säcken full! Sydda små bebistofflor av våttovad filt



Varma vantar

, , 2 Comments

Ett par vantar har blivit klara! När jag i november märkte att det var hål i mina varmare stickade vantar satte jag igång med ett par nya. Första vanten gick snabbt – men någonstans vid tummen var jag tvungen att skifta fokus till julklapparna som skulle göras och göras om, och sen svävade fokuset iväg till okänd ort.

Lite sms:ande med Louise a k a stickmästaren fick mig att göra ett nytt ryck för ett par veckor sen. Sen var vi såhär irriterande nära mållinjen ett bra tag.

Vilken skräll då att jag fäste trådarna direkt!

Och la i blöt! Här kan ni läsa allt om varför nästan alla stickningar blir bättre av det och hur man går tillväga.

Mönstret är Selbuvotter från Clara stickar, ett toppenfint men enkelt diagram som passar bäst för den som stickat en del förut. Det krävs en del eget tänkande och t ex skulle jag ha gjort andra hoptagningar och centrerat mönstret på insidan av tummen om jag gjort det igen. Det blå garnet är från skelleftefår, färgat av en skelleftebo och det vita är nåt massproducerat ullgarn.

Det är så skönt att bli klar med något! Nästan så att jag hoppas på fler kalla dagar.

Sen kan man undra om det inte hade gått snabbare att bara laga tummen på de varma vantar jag redan hade? Men den frågan bordlägger vi till nästa sammanträde.

Pysselhelgen

, , , 0 Comments

Att vara hemma med barn innebär mycket av en viss typ av tid. Det är inte läge att sträckkolla serier, prata ostört i telefon eller ta långa promenader men däremot går det utmärkt att pyssla på med sitt samtidigt som jag är redo att lyssna på en redogörelse om ett legobygge eller något annat. I helgen har haft något för händerna nästan hela tiden och med förhoppningen att det kan ge lite inspiration ska ni få se vad (i form av bilder tagna i obefintligt dagsljus).

Fredagkvällen var totalidyllisk, allt prickade rätt: tända ljus, julmusik, glatt barn, glad förälder och några av de många papperskassarna har nu funnit sin plats i julpyntet. Här finns en bra beskrivning om ni vill göra en liknande stjärna, jag klippte bara tunnare remsor och satte en pärla i mitten.

En lite snabbare variant är att vika dragspel, knyta fast ett snöre i mitten och limma ihop ändarna.

Det finns nog inget ställe där de inte kan hänga.

Även när det finns mer tid än vanligt gillar jag när det går fort, så igår hyvlade jag kylskåpskall pepparkaksdeg med osthyvel. De ser ut som sju svåra år men snabbt gick det och tunna blev pepparkakorna!

Längre tid tog det att torka apelsinskivor i ugnen. Är inte helt övertygad om denna stämning av gul jul? Men på något sätt ska väl mörkret kompenseras.

Helgens sista dag har fyllts av stickning och brevskrivning, mellan allt det vanliga av mat och disk och tupplur i soffan. Om jag hade fått välja själv hade en pysselhelg hemmavid inte varit förstahandsvalet men när den blir en given är det verkligen inte det tråkigaste!

Slutföra

, 2 Comments

Det är en sak att påbörja något, en helt annan sak att slutföra det. Jag fylls ofta av inspiration och iver att starta upp något, men så kommer något i vägen som gör att jag tappar farten och resultatet blir inget annat än halvfärdiga stickningar, tavlor och album som tar upp plats i bokhyllor och garderober. Som den här stickningen, som enligt instagram påbörjades i juli 2015(!):

Så en julidag fyra år senare, fick jag av någon anledning tillbaka inspirationen som legat i dvala. 2015 var det mycket chunky knits med grova stickor och min ursprungstanke var nog att göra en riktigt grov och lång halsduk i den fina färgen som hittades bland mattrasorna på PMU. I år kändes det inte lika aktuellt, så jag styrde om och gjorde en kudde istället.

Svårare än så var det inte. En kudde rikare, och som en bonus: mer plats i garderoben.

Ullgåvor

, , , , 2 Comments

Jag gör något själv istället för att köpa, det går snabbt – en vanlig tanke hos mig. Plötsligt sitter jag där i packningskaos och nåltovar ett kaninöra en timme innan avfärd, som när vi skulle åka till Uppsala och jag fick revidera planen på tovade djur till alla barn vi skulle träffa. Det fick bli en tackpresent till de tre barnen som vi bodde hos istället.

Kaninen, isbjörnen och grisen, en trio med varierat lynne.

Två svansar och en knorr. Alla borde testa nåltovning, det är både kul och lätt! Det går inte riktigt lika snabbt som att köpa något, men nästan.

Till de nyfödda stjärnorna i gänget (varav en väntade att komma ut till dagen efter vi åkt) hade jag stickat mössor i evighetsgarnet från Hammarkullen (det räcker till så mycket!) och Magasin Duetts Supersoft. Samma mönster har min mamma stickat till hur många bebisar som helst och finns trots några år på nacken att ladda ner här, det är mössan som går under namnet hjälm. Och hjälmar gillar vi ju!

Tröjan

, , , 0 Comments

Korta versionen: Jag stickade en tröja.

Långa versionen: Under hösten 2015, då jag återupptäckte stickningen, fick jag för mig att jag skulle sticka en tröja till mig själv. Beställde garnet Supersoft från Magasin Duett, minns att jag var väldigt ivrig att det skulle hinna komma fram i tid så min mamma kunde ta med sig det då hon skulle hälsa på Tariku och mig på sjukhuset. Såg ut ett mönster och började, men fick ofeeling och slutade lika snabbt. Tänkte att jag istället skulle sticka en fuskpolo till Esaias, började och slutade och repade upp. Något år senare; en mössa i fint mönster. Kom max 20 varv. Sen hittade jag mönstret till barnvantar jag bloggade om här, de blev både klara och välanvända men särskilt mycket garn krävdes inte så högen med nystan blev klar. Började därefter med en kofta med fint prickigt ok, blev nästan helt klar när jag insåg att jag inte gillade färgkombinationen – jag har en tendens att bli inspirerad och vilja dra igång direkt, och då måste jag använda mig restgarner i begränsade färger. Repade upp. Så hade det blivit vårvinter 2018 och jag insåg att Esaias verkligen behövde en varm tröja, tog tag i det blå garnet och ett tidigare beprövat mönster från Sandnes. Hade med mig stickningen överallt och stickade frenetiskt, tills den halvklara tröjan blev liggande och barnets garderob fylldes av varma arvegods och loppisfynd. Så kom februari 2019 och jag tänkte; hur svårt kan det va? Stickade klart, fäste trådar, tvättade ur spinnoljan och lät Esaias välja knappar. Klar! Äntligen!

Garnet ändrar karaktär när det tvättas och blir verkligen supermjukt. Jag tog i rejält storleksmässigt, den här ska inte växas ut i första taget.

”Får jag ta en bild på dig? Men om du för göra vilken grimas du vill då?”

Barnvantar

, , , , 0 Comments

Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.

De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.

Augustialster

, , , , , , , , 2 Comments

En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:

Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.

img_2024   img_1854

Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!

img_1897

Stora ord om en liten kofta

, , 8 Comments

Det senaste året har utan tvekan varit mitt absolut sämsta. Min man har legat på sjukhus på grund av långdragna komplikationer efter en stamcellstransplantation förra hösten. Så. Fruktansvärt. Segt. Tålamodsprövande är en underdrift och även om livet fortsätter är det mycket som satts på paus. Aktiviteter jag inte längre orkar prioritera och ideal som får ge vika för mer energisparande lösningar. I en sån här livssituation blir det samtidigt tydligt vad som faktiskt ger energi, om något får ens inre att bubbla upp i nån slags pepp märks det väl.

Som när jag får göra något av garn. Att sticka är en viloplats och glädjekälla – stora ord men faktiskt helt sant. Att få skapa något med händerna har blivit min tillflykt under långa timmar på sjukhuset eller ensamma kvällar hemma. Jag får fokusera på något konkret, se hur något växer fram från nästan inget. Sen blir det ju förhoppningsvis något användbart av det och jag tänkte visa er min senaste kreation, faktiskt det första plagget jag stickat förutom vantar och mössor och sånt. En kofta till förtjusande lilla Esaias:

redDSC_1021 redDSC_1028

För intresserade är garnet Drops Cotton Merino och mönstret heter Vågspel (stl 2 år med lite extra längd till unge herr snabbväxande) – allt köpt från bästa Louise på Yllotyll i Uppsala.

redDSC_1068

/Elin (och Malin tog bilderna!)