tolvgradigt vatten
överträffade förväntningar
folk som uttalar avslutning ”avschlutning”
varm, doftande tallskog
ut på rasten, ut på lunchen
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
uppmuntrande ord
vän på balkongen
hav av hägg
snöhögen är undantaget
och bönesvar idag igen
Ännu en bild av kombinationen Esaias och vatten, ännu en sten som skulle kasta i. Ytterligare en oplanerad dag som timme för timme fylldes med innehåll. Tänk vad härligt livet är, sa han. Middag på en i övrigt tom restaurang, en kaffe att ta med – ”det verkar vara havremjölken som är grejen med den här”. Fortsatta samtal om presidenter och diktatorer, hur långa, bra eller dåliga de är, om fattigdom, rikedom och olika länders demokratiindex. Ett kvällsdopp som vi inte kunde låta bli trots att avsaknaden av handduk gjorde att vi fick hoppa och springa oss torra. En första, andra och tredje vattenkanna på balkongen. En sista semesterdag, en av de bästa.
Min tanke för denna månad är att låta augusti vara augusti; sommar, återseenden och djupa gröna nyanser. Med en dag av sommarlov kvar kan jag konstatera att ledighetskänslan sitter i in i det sista.
Onsdagen lovade sol och vi var inte sena att haka på vänner till stranden – med risk för att låta som en efterhandskonstruktör tycker jag nästan att en stranddag är nog så härlig när vi behöver värma oss i handdukarna och kan gå på sanden utan att bränna fotsulorna. Och vår favoritbadplats får mig alltid att känna en sån glädje över att bo i Norrbotten.
Min svägerska har fyllt 40 och det firade vi med god mat och vacker utsikt. Fortsätter förundras över att jag bor i samma stad som mina två bröder.
Piteå är vackert även från ovan.
Utomhus är allt mustigt överdåd. Jag gillar också hur allt från planer till färger mattats av den här delen av sommaren, det blir behagligare och mjukare.
Efter två badstränder hade denna varma lördag ännu inte kramat ut allt bad som gick att hämta, så vi tog ett kvällsdopp på vägen hem, återigen i Pite älv. Utrymme, skönhet och äntligen svala kroppar.
Är det bara jag som känner mig lite semestertrött? Det är måltid på måltid, två starka viljor och fort till stranden så fort solen värmer. Logistiska utmaningar och så en måltid till. En smal väg mellan för mycket och för lite på schemat. Höjden av lyx att bli trött av ledighet!
Jag fascineras alltid av hur tappert hjärnan hänger med i svängarna, för nu anas en svag längtan efter styrsel till grötiga lediga själar. Men inte än, det hade vi nog inte orkat. Tur vi har två veckor till att återhämta oss.
Sommaren är hög och vacker, balkongen blommar och i bilen ligger krokodilen ständigt uppblåst. Vi går upp på berg och badar i hav och älv. Jag är mer skärmlös än på länge, det är en oväntat liten effort för stor utdelning. Semesterlunken infinner sig i allt högre grad och jag är glad att den långa ledigheten ger utrymme för det.
Häromdagen fick jag äntligen barnvakt och fick äntligen träffa Mi, hon fick skjuts på min pakethållare och ett grannbarn frågade om vi var systrar. Alla dessa systrar som Gud har gett mig, blir tårögd för mindre. Jag tänker ofta på det när barnaskarors storlek och syskons värde diskuteras; loppet är inte kört även om de biologiska bröderna och systrarna är få till antalet, livet kan bjuda på fler.
Jag är krasslig och ni vet vad det innebär, en ny omgång av hemma, tacksamt ackompanjerat av regn och ett oväntat nöjt barn. Helt okej med andra ord. När solen tittar fram lägger jag mig på balkongen en stund och beundrar hur allt har växt.
Allt frodas och allt utom sallad och koriander har jag fått från andra, den här solrosen kommer från Sofia och det är något särskilt med växter från folk man gillar. Jag kände mig för övrigt som 18 år när jag tog en sån här bild – 2006 var närbildernas sommar.
Något annat jag gjorde som artonåring var att läsa En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, och eftersom det enda jag minns av den är att den var bra tänkte jag läsa den igen. Jag älskar hennes sätt att beskriva människor och deras syn på världen. Läser ni om böcker ibland eller vill ni bara ha nytt?
På balkongen hängde också mitt senaste traderaköp på vädring. En kombination av frestande sommarrea, brist på möjlighet att botanisera i second hand-butiker och en allt mindre lust att köpa nyproducerat har gett mig ett bra traderaflyt de senaste veckorna. Och när en oanvänd gul klänning kommer direkt till brevinkasten för en hundring inklusive frakt, är det ju lite för bra för att inte fortsätta med.
Så nådde vi juli fastän det kändes som att vi redan var där.
Efter en sedvanligt långsam morgon (hur snabbt vänjer man sig inte) tog vi oss till mina föräldrar som bakade mjukkaka i bagarstugan.
Esaias kände för att revolutionera bakkonsten och göra triangulära, kvadratiska och munkformade bröd – på denna punkt är han hundra procent lik mig.
Förutom gott bröd bjöd bagarstugan på fina färgkombinationer.
Många mackor senare åkte vi till Svensbyliden för att träffa efterlängtade vänner, äta glass och spana på djur och grejer från förritiden.
Uppmaningen var tydlig, vi sa okej och första juli fortsatte.
Varje sommar tycker jag det är gulligt hur folk anstränger sig med picknick och filtar och uppblåsbara flamingos och fix i trädgård och utflykter. Tänk om vi i oktober hade varit lika ivriga, tagit ut all semester, kollat prognosen varannan timme, gått ut efter middagen, varit lika generösa med fika och glass?
Jag brukar inte tänka på människan som ett djur, men på stranden måste jag nästan det. Hur vårt beteende så totalt förändras bara för att temperaturen går upp, vi samlas runt vattenhålen, tar av oss kläderna och ligger och plaskar tills läpparna är blå eller det är dags för melon.
För att inte tala om alla som har lite svårt för värmebölja, som ”inte ska klaga” men ändå inte kan låta bli. Den förtryckta frustrationen sipprar alltid fram. Men vad är det för skräpig regel att vi inte får klaga på trettio plus bara för att vi en gång i tiden klagade på trettio minus?
– Jag har ont överallt.
– Har du ont i pupillen? Näsan? Hårstråna?
Esaias hade en poäng igår morse, exakt överallt hade jag inte ont. Men i benen, ryggen och fötterna till exempel – halvmaran från dagen innan kändes i kroppen. I brist på lopp att springa frågade jag två springande vänner om de ville avverka 21 kilometer med mig och de hakade på utan att tveka. Temperaturen låg nära trettiostrecket och kvällssolen gjorde våra ryggar ännu varmare, men norrbottensskogarna bjöd på liljekonvaljer, orkidéer och milsvida vyer. Pratet gick i ett och mycket hinner avverkas under två mil.
En sak vi berörde var vad som ger och tar energi. Vi var medvetna om att den vårt val, att hålla sig i skuggan och hushålla med krafterna i syfte att kunna ta ut sig helt på kvällen, inte är något för alla. Uppenbarligen är vi undantaget, då de allra flesta nog hade mått bättre av ett kvällsdopp eller att sitta hemma i kvällssolen. Men vi njöt i fulla drag av allt från ivrigheten innan start till att totalt utpumpade landa på en gräsmatta.
Jag fortsätter att tänka på detta och tränar på att identifiera vad jag vill göra – och vad jag inte vill. Särskilt i semestertider då timmarna och dagarna inte äts upp av jobb och hämtningar.
Om du får hjärtklappning av tanken att springa två mil, gör inte det. Man måste inte. Men om hjärtklappningen betyder pepp, då får man!
Tidigare har jag raljerat över passa på-stressen och nu kommer jag på mig själv med att just passa på. Badar så fort tillfälle ges, äter både lunch och middag utomhus, ligger i soffan på balkongen till midnatt. Helt förstummad av sommarens ångvältslika ankomst. Kanske var jag tvungen att känna att jag inte måste för att sen kunna känna att jag faktiskt vill.
Under våren var det många som berättade hur de drogs till barndomens filmer, böcker, maträtter, kreativa mönster. Jag hörde om hur försäljningen av Mac and cheese sköt i höjden i USA och musiker pratade om hur de när turnéer ställts in kunde sitta hemma och spela på sina instrument i timmar – precis som när de var barn.
De senaste veckorna har jag från flera håll hört folk säga att sommaren 2020 kommer att likna barndomens somrar. När man var hemma, tog det lugnt, inte planerade särskilt mycket och sällan reste långt. Vid sidan av oro kring pandemi och ekonomi märker jag en lättnad och viss förväntan kring detta, även hos mig själv. Barnen har ändå sommarlov och säljer blombuketter och lemonad (saft med rabarberbitar), det är verkligen helt fantastiskt.
I vanliga fall störs jag lite av kontrasten mellan naturens överdåd och allt det svåra i livet som fortsätter göra sig påmint. I år är alla med på noterna; det är jobbigt men kan ändå vara fint. Vissa veckor till och med overkligt fint.
