Vardagslunk, andra årstider än sommar och rätt typ av lätt tristess skapar goda förutsättningar för ritande. För att inte tala om det naturen håller på med nuförtiden – det finns så många träd som ber om att avbildas. En björk från en promenad in mot stan till exempel.
Ett annat träd ritade jag med favoritpenna nummer ett – Mujis 0,38 mm.
Med eller utan löv?
Med!
Så dök det upp en bild i Marias stories som jag var tvungen att skärmdumpa och sen tolka med pastellkritorna. Jag tror det var speglingen som gjorde det. Och höstfärgerna, trädstammarna och hemmakänslan.
Ni som har hängt med på den här bloggen minns kanske att jag flera gånger nämnt hur bra det är att härma, att lära sig nya tekniker och upptäcka nya motiv genom att gå i någon annans fotspår. Det är självklart att laga mat efter andras recept, lägga upp träningen efter andras träningsprogram, spela andras låtar eller sticka efter andras beskrivningar. Av någon anledning kan det ändå, åtminstone för mig, ta emot att rita eller måla efter någon annans bild – men det behöver det bli ändring på, just för det funkar så bra!
För det första är det lättare att måla eller rita av något som redan är målat eller ritat. Tänk dig att rita av en riktig hund eller att rita av en seriefigurshund – såklart kommer seriefiguren vara lättare. Det är färre intryck att ta ställning till. Att skapa en bild, från verklighet eller foto till målning eller teckning, är ett översättningsarbete där tusentals detaljer och nyanser ska tolkas och bli till streck eller ytor. Vad ska med och vad ska sållas bort? Vad måste tas med för att känslan i resultatet ska bli den jag vill? Om du istället utgår från en bild som är målad eller ritad är den tolkningen redan gjord. Du kan fortfarande välja vad du vill ta med i din version, men det blir väldigt mycket lättare för hjärnan och en lägre tröskel när du sitter vid ett tomt papper en halvtrött kväll.
Det funkar också väldigt bra att utgå från en bild men använda en annan teknik, just för att syftet inte är att måla en exakt kopia. Bilden på skogen är en torrpastell i A4 där jag utgick från en oljemålning jag hittade på Pinterest och maskrosorna är utifrån ett annat pinterestfynd.
För det andra kan vi härma oss själva genom att återkomma till samma motiv. En lärare gav en gång tipset om att skissa (en eller flera gånger) innan man går över till pensel och färg, inte främst för att få tänka till kring komposition utan för att träna ögat och handen, lära känna bilden. En del av ett pilträd var ett återkommande motiv i april.
Det ursprungliga trädet klippte jag ut (fortfarande oklart vad som ska bli av det) och sen målade jag en akryl som blev en del av Tigrayförsäljningen. Därefter ritade jag ännu ett och det tredje gick bara av farten just för att det var som en sång jag lärt mig nästan utantill. Nu slår det mig att det är precis såhär barn kan hålla på; rita av och sen rita samma motiv om och om igen. Lära sig hur man ritar ögon på ett visst sätt och sen använda den typen av ögon på alla teckningar. Ungarna har koll på läget, kanske vi skulle ta och härma dem?
Jag minns någon som sa att det är lättare att träna mycket än lite – den som tränar mycket gör det i farten, har vanan inne, behöver inte fundera. Den teorin måste gå att applicera på det mesta, för det är ju lättare att hålla ordning i ett redan städat hem eller att börja på nästa bok direkt efter en avslutad. När det kommer till skapande av olika slag föds fler idéer av görandet – och om material ligger framme är tröskeln låg. Där har jag varit i veckan.
Ledighet gör att jag inte sitter vid en skärm dagarna i ända och då blir det roligare att använda ritplattan. Jag börjar komma in i tekniken som är långt ifrån den analoga, testar färgkombinationer och gläds åt snabba, enkla byten.
Ett par vänner och jag fick för oss att kolla på Bob Ross, en konstnär som under andra halvan av åttiotalet fick massorna att måla genom TV-programmet Joy of Painting. Vi blev som många andra helt uppslukade av pratet, tekniken och klart du kan-attityden. Nästa dag började jag min akrylmålning med svart grund – tänk vad lite youtubande kan åstadkomma – men sen fortsatte jag på eget vis för att få fram några eukalyptusträd.
Samtidigt pågår en humanitär kris i Tigray och jag har funderat på vad jag kan göra för att på något sätt bidra till dem som arbetar för de som drabbas hårdast. Något i stil med Ge och få 2016, då jag skickade kort till alla som gav pengar till mat för etiopiska skolbarn under ett år av svält. Kanske är jag äntligen något på spåren!
Det är en vecka med mycket, av allt. Då krävs noder för att allt inte ska bli en enda stressig sörja. Som små nålar på kartan; här har jag varit.
Fina vänner i backen
Det är årets sista onsdag – afghanskt nyår coming up
Oväntade tårar över dansutmaning i flödet
Tulpaner, tulpaner, överallt tulpaner
Sms man skrattar högt åt
Människor som växer och utvecklas, och jag få stå bredvid
Se en gudstjänst, måla en papperspåse
Lättnaden av att prata med en vän som kan sätta ord på vad jag känner och går igenom
Kan jag få skinnbyxor att träna i? Fattar du hur jobbigt det kommer vara? och När jag var fyra år och gjorde kullerbyttor och bakåtkullerbyttor tänkte jag alltid på apelsiner, clementiner, papaya och sånt där. och Av alla som jobbar i Sverige är en åttondel professionella legobyggare.
Jag drömde att lövsprickningen skedde över några timmar, från noll till hundra så man inte hängde med. Hur blir det här? undrade vi med påtaglig besvikelse. Vaknade med en ny blick på det som tycks ta lång tid. Snabbt och direkt är inte alltid bäst fastän träden fortfarande är kala. Processen osv. Solen lyser in i sovrummet klockan sex, vårtecken om något.
Bröd; livets, dagligt och hembakat
Han får mig att rita när det känns som jag inte orkar
En kompis ringde, han frågade om vi sportade. Mindre än en vanlig vecka svarade jag.
Men mycket tid utomhus har det blivit och vädervintern 2021 fortsätter starkt med många bollar i luften. Vi är inte frusna av oss men har frusit varje dag.
Sen är vi inne och ritar och ritar och ritar och ritar. Skriver och skriver och ritar lite till.
Jag har fått springa på skoterspår och det var hundra procent härligt. Räknas det som sport?
Jag älskar vänner som ser och bekräftar mitt barn. Mer specifikt älskar jag Malin.
På bokrean gick jag mellan hyllorna och scrollade samtidigt igenom Malinas bokkonto på instagram för att inte råka köpa något som hon inte tyckt om. Jag läser väl en procent av vad hon gör men smaken är lika. Samma grej med kokboken – Malin köpte en likadan förra veckan och sa att den innehåller ”grejer vi gillar”. Där är dock konsumtionsnivån mer jämlik.
Morgnarna har blivit speciella, de har börjat med stillhet, klarhet och idéer. Någon gång hög puls över en bortglömd födelsedag, men överlag stor tacksamhet. En ny dag och vi har allt vi behöver.
Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.
Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART
Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.
Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.
Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.
Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.
Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.
Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!
Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!
Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.
Nu finns de överallt.
Japp.
Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.
”Mina handskar luktar Etiopien!” säger Esaias – själv gör jag den för mig självklara associationen till utedag med skoter och eld. Jag hittar inte mina vantar, tar några andra och först när dörren är låst märker jag att det första paret varit i min hand hela tiden.
Har det någonsin varit så mycket vinter som i år? Och nu är himlen otroligt, ofattbart blå.
Jag har lärt mig tycka om våra nya sätt att umgås – mer spontant, mer ute, fler uttryck för tacksamhet.
Och när vi kommer hem och in; sanningar på repeat. Borttappade vantar kanske finns i min hand men Gud har hela världen i sin.
