pandemi

Mitt folk

, 2 Comments

Det har gått över ett år sen jag träffade de av mina vänner som bor utanför Norr- eller Västerbotten – ett tidsspann som saknar motstycke i modern tid. Det handlar om människor som jag har känt i tretton år och som har präglat mitt liv sen dess. Häromkvällen kunde jag inte sova och letade fram bilder på några av dem för att bara se deras ansikten. Jag saknar mitt folk!

Det finns många dåtidskarameller plocka fram, många att tänka på. Både i fascination över att just denna fantastiska person finns, men också i omtanke. Den här tiden är nog inte lätt för någon, men en fråga om hur det är kan göra det tunga lite lättare – ett sms om hur vi mår kan uppenbarligen röra en till tårar.

Jag tacklar den här perioden av karantänliknande tillvaro annorlunda än i våras. Då var allt nytt och sommaren var i vår föreställningsvärld fri från virus – tänk om vi kunde fira midsommar tillsammans igen? Nu är det mörkare och på många vis svårare, och tydligt att vi människor behöver varandra även när vi inte kan ses. Jag behöver både de långa samtalen och det ytliga vardagssnacket.

Så tills vi återigen sitter hopträngda vid samma frukostbord och pratar med yviga rörelser skickar vi ett sms eller vykort till, ringer ett samtal till, kommenterar ett instainlägg till, ber en bön till. Vi har fortfarande varandra.

Fler och färre

, 0 Comments

Ni som läser här har blivit fler de senaste veckorna, det gläder mig och jag undrar om det handlar om någon superspridare eller effekten av ökad hemmavaro. Hemma hos oss bjöd helgen på en markant kontrast mot förra veckans kalas, lite skönt men stundtals också outhärdligt tråkigt. Min extroverta natur blir tydlig, jag behöver fler än ett enda face hur gullig han än är. Igår gick vi ut precis när det börjat skymma och allt var sådär svartvitt även utan filter.

Och så kom måndagen, den sista med IRL-lektioner på ett tag. Stämningen var som terminsstart eller -avslutning, förändring låg i luften och imorgon blir den verklighet.

Eftermiddagen kom med fler besked som betyder ännu färre människor. Hur tar ni det? Hur håller ni ut? Gränsen till ensamhet är hårfin. Kraven på husfriden stora.

Det verkar som att fler än vanligt har hängt upp adventsstjärnor och ljusslingor för att vara mitten av november, har ni också märkt det? Jag väntar till första advent men är helt med på den kollektiva manifestation som ropar efter en ljusning. Tänk att den kommer!

Nu ändrar vi

, 5 Comments

Det finns några sägningar som ofta poppar upp i mitt huvud. ”Pippi gå och lägg dig” som Pippi säger åt sig själv i brist på föräldrar som tjatar, det dyker upp när jag ska avbryta mitt eget nattsuddande. ”There are no problems in the world”, som min före detta chef sa. Eller ”nu ändrar vi” – som min kompis beslutsamt sa till sin fru när jag bjöd dem på smoothie till frukost. Dags för nya morgonvanor, nu ändrar vi!

Idag fick vi i Norrbotten skärpta råd för att minska smittspridningen vilket var väntat utifrån de senaste veckornas utveckling. Men tråkigt, så väldigt tråkigt. Att fler människor riskerar att bli allvarligt sjuka. Att det redan slitna slits ännu mer. En helt annan situation på jobbet och en helt annan situation hemma.

Nu ändrar vi. Tänker hemma istället för iväg, zoom istället för ses, lugn och ro istället för fart och folk. Hur var det i våras, vad lärde jag mig? Sluta inte med morgonbönerna. Ring kompisarna, ät god mat. Träna så fort tillfälle ges. Instagramma flitigt – vilket annat mingel finns i mitt liv? – men stäng av ibland. Använd de fina kläderna även om ingen ser, tvätta håret, på med läppstiftet. Dansa ofta.

Vi planerar om på jobbet, planerar om privat. Inga planer så långt ögat kan nå. Kanske har vi tur och får syn på något annat istället.

Abstinens

5 Comments

Jag har folkabstinens. Jag vill gå in i en knökfull lokal, tränga mig fram, hitta mina kompisar och krama dem utan förbehåll. Sitta tätt, ta i den jag pratar med, smaka andras mat. Jag vill hälsa på nya människor med ordentliga handslag, stå tillräckligt nära för att se deras ögonfärg. Konsertlokaler, kyrkor, restauranger och vardagsrum fulla med folk, vilken dröm. Där vi blir gladare och vackrare och mjukare.

Jag vill inte backa, jag vill gå närmare.

Tre tankar

0 Comments

Jag skrev kram i ett sms och tänkte att det gör jag nog inte lika ofta numera, den fysiska distansen har nästlat sig in i telefonen. Undrar hur många som är snäppet mer olyckliga efter ett halvår av frånvarande kramar, utan bekräftande händer på axeln eller vanliga handslag för att säga hej du var visst ny i mitt liv. Vassa armbågar har väl aldrig någon mått bra av.

De troende talar om tacksamhet över trofasthet, mer än tidigare. Inbillar jag mig eller har vi kommit till en kollektiv insikt? Gud är god oavsett.

Om bitterhet är en låsning, är då motsatsen öppenhet? Öppen för nya känslor, andra människor, otrampade stigar. Att inte sitta fast, att vara fri att gå.

Ny dag, ny nåd

, 2 Comments

Ny dag, ny nåd. Och nytt inlägg, nu när jag bara går hemma ser jag ingen anledning att minska på frekvensen jag körde på i Addis. Varje morgon är smått surrealistisk, alarmet ringer och det tar en stund innan hjärnan greppar vad som händer. Frågan är om den någonsin gör det. Jag tänker en hel del på de människor som av språkliga eller andra skäl inte kan tillgodogöra sig informationen om läget, och vad som händer i redan sårbara familjer om eller när fler åtgärder träder i kraft. Missbruk, våld i nära relationer, psykisk ohälsa, ensamhet eller en redan ansträngd privatekonomi kan inte vara särskilt goda förutsättningar för kris och karantän. På andra sidan myntet hoppas jag det finns större eftertänksamhet, tid att höra av sig till de människor som drabbas hårdast, nya idéer och medmänsklighet.

När vi kommit hem i söndags såg Esaias och jag Melodifestivalen och det var som en annan värld. Inte för att vi precis varit i Afrika, men för att allt som sas liksom kom från andra sidan viruset. Det viktigaste är att ha kul, följ ditt hjärta eller andra klassiska mellosägningar kändes bleka och till och med falska. I coronavärlden håller inte flosklerna, det är substans och fakta som gäller nu. Det viktigaste är att ta hand om varandra och tvätta händerna, inte att ha kul. Följ Folkhälsomyndighetens råd, de vet bättre än ditt hjärta.

Att vara hemma och inte träffa människor brukar inte ta fram mina bästa sidor, mina egna tankar blir oproportionerligt stora och jag blir lätt lite deppig. Men i och med omställningen till distansundervisning på folkhögskolan jag jobbar på ökar möjligheten att faktiskt kunna göra något hemifrån, egentligen är jag ledig idag men det känns kul att äntligen kunna ha någon form av kontakt med våra deltagare. Dessutom har jag funnit sån glädje i generositeten, kreativiteten och humorn som har fått ta plats på sociala medier de senaste dagarna. Och Norrbottens vårvinter, vilken ro för själen att få bo just här.

1 2