Jag vaknar, hör en bil starta, det känns som Etiopien. Känslan av att livet ständigt pågår utanför, att allting alltid hörs. Någon annans gråt, några andras bråk, någons bön och väg till jobbet. Jag mår illa och det känns som Etiopien, månaderna av graviditetsillamående utan tillgång till maten jag ville ha, lukterna jag längtade efter. Beställde päronsaft från Sverige och fryste in för att sedan upptäcka att Piggelin inte alls hade päronsmak. Det hjälpte gott ändå. Det snöar mängder och det känns som att längta till Etiopien, det här har alltid varit tiden när vi har åkt. Hade vi hållit fast vid vartannat år hade det varit dags för fjärde resan nu, då hade jag haft packningslistor på hjärnan, föreställt mig återseenden och drömt addisdrömmar. Minnen som hålls vid liv av repetition slumrar lite, men inte mer än en startande bil krävs för att minnena ska bli klarvakna.
Oprah Winfrey förfasade sig över tuggummin i allmänhet och tuggummin på tallrikskanter i synnerhet. Jag tuggade ofta tuggummin och nästan lika ofta satte jag dem på tallrikskanten, tills en dag då vi åt leverbiff och potatis och jag mosade ihop allt och tuggummit råkade komma med i en tugga. Leverbiff och potatis var inte längre min favoriträtt. Tuggummin fortsatte jag med och en kompis tuggade Extra White hela tiden, jag tror att det var nytt då men kanske var det bara nytt för oss. I ett annat TV-program pratade Robinson-Pål om hur han gjorde film, det skulle vara ärligt och äkta med svarta rutor mellan varje klipp och inga andra inslag. Reportaget gjordes i samma stil så därför visades inget från Robinson. Jag blev så besviken. Jag fick liksom Pål lätt idéer som jag gick upp totalt i, en gång skulle jag sticka en bikini och såg framför mig hur genialisk den skulle bli. Och det kanske den hade blivit, om jag kommit längre än några varv i bomullsgarn.
I sexan skulle vi få läsa franska och tyska i Horlax, vi tog bussen dit varje fredagsmorgon. Då skulle jag sminka mig och det enda sättet jag kunde måla den undre fransraden var att trycka mascaraborsten mot fransarna och gnugga så jag blev alldeles svart under ögonen. Varför ser du ut sådär, frågade pappa, jag svarade att det är ju franska idag, han förstod inte varför franskan krävde att man skulle se ut så. Det tog månader, kanske år, innan jag insåg att han trodde jag skulle åka till Hortlax helt svart under ögonen när jag i själva verket skulle ta bort det med tops. Sen var det snack om att man inte skulle använda tops och inte något mindre än en armbåge för att rengöra öronen men min fotbollstränare använde en nagelsax. Det hade Oprah garanterat inte gillat.
Nej, jag ska inte åka någonstans. Men när jag i våras klippte filmen från vår resavar tanken att det skulle vara Esaias version som han kunde visa i skolan och att jag sen skulle fixa min egen, med tydligare fokus på kaffe, injera och amarinja i bakgrunden – och nu har det hänt!
För vilken skillnad det är att klippa film på min nya dator istället för på mobilen som jag tidigare gjort? En annan spark i baken kan också ha varit att det här är andra gången på sex år som jag är hela vintern i Sverige, märkligt men verkligen en källa till lite mer längt. Nu får ni längta lite med mig:
En genomsnittssvensk äter mer choklad på en vecka än en genomsnittskines gör på ett år. När jag som tonåring var i Frankrike träffade jag en svensk tjej vars föräldrar kom från Kina. ”Vad exotiskt”, sa jag. ”Inte lika exotiskt som att vara från Sverige”, sa hon. Under en annan frankrikeresa serverade restaurangen Coca-Cola i glasflaskor som jag tyckte var fantastiskt fina. Skulle jag kunna få behålla flaskan som en souvenir, lärde min franskalärare mig att säga. Flaskan har jag inte kvar men frasen sitter fortfarande. Samma lärare bjöd oss på sitt bästa franska godis en lektion och när vi väl kom till Frankrike köpte vi alla just den sorten. Snabbt åt jag upp det när vi kommit hem. Annars var ett vanligt mellis en kapad halvliterförpackning gräddglass och hallonsylt, eller en rad choklad och en banan. På kiosken utanför simhallen fanns mjölkchoklad med luftbubblor som var betydligt bättre än den ljusa blockchokladen jag var van vid. Sen upptäckte jag att mjölkchoklad generellt var godare än blockchoklad men sättet på vilket jag åt blockchokladsrektanglarna minns jag ännu bättre än franska fraser. Jag var en ovetande tonåring men ändå bidrog jag till den svenska chokladstatistiken.
Kommer ni ihåg #tenyearchallenge som var en grej för två år sen, då vissa av oss la upp bilder och mindes 2009? Trots att det i år inte är någon trendande hashtag vill jag ändå spola tillbaka bandet ett decennium. Det finns nämligen några nyckelår i mitt liv, år som har gett grund och riktning, och 2011 var verkligen ett sådant. Vem hade jag varit utan 2011?
2011 var året jag flyttade från Uppsala till Addis Abeba och det var året jag blev tillsammans med Tariku. Men det var också så mycket mer.
Det var då min tro rotades och hamnade i vardagens centrum. Jag hade länge haft en personlig tro på Gud men det var efter ett par månader av bönegemenskap och underbara vänner i Addis som det blev verkligt liv av det. Om min tro tidigare hade varit beroende av läger eller konferenser, sinnesstämning eller andra människor, blev den nu en stadig grund att stå på. Tidiga morgnar, jobbiga kvällar, när livet rasade – Gud var där. Jag upplevde så mycket närvaro, frihet och upprättelse, trots att vardagen var fullspäckad.
Jag hade varit i Etiopien tidigare men aldrig så helhjärtat som 2011. Det fanns inget slutdatum, jag sa ja till allt och gjorde först fältstudier till min bachelor thesis, sen jobbade jag massor. Utöver ansvaret för den teoretiska undervisningen på ett projekt för flickor och unga kvinnor som levt i prostitution och hade jag många engagemang på huvudkontoret. Min kärlek till landet och folket i kombination med att jag under studieåren hade längtat vansinnigt mycket efter den här möjligheten, Etiopien och praktiskt arbete, gjorde att motivationen var skyhög. En stor del av det jag idag kan om kulturförståelse lärde jag mig då, när jag storögt och fascinerat tog till mig allt och eventuella krockar bara var kul (och bra stoff till bloggen).
Året kantades också av svårigheter. Jobbet med tjejerna på Debora var allt annat än lätt och den lokala organisation jag jobbade på hade en hel del utmaningar. Mötet med verkligheten, fattigdomen och orättvisorna, var brutalt. Sen fick jag inte mitt visum förlängt som planerat och var tvungen att åka tillbaka till Sverige en tid – nu känns det inte som en stor grej, men det var det då. Fruktansvärt ledsen var jag, jag ville ju jobba och bo i Etiopien och vara nära Tariku och mina vänner. Men också där lades en slags grund för kommande år och dalar då jag fick möta det oplanerade och för mig svåra tillsammans med Gud och kloka kompisar som kunde säga saker som: You are not the solution to this world. You are not God. Perspektiven var aldrig långt bort, det är jobbigt men inte värst. Gud är god.
Jag känner en sån ömhet inför mitt 23-åriga jag, hon som vågade, satsade, levde med öppna händer att ta emot och ge vidare. Jag tog på mig kostymer som var flera storlekar för stora men märkte det knappt, hade kul och levde livet. Men jag hade också ideal så skarpa att de kunde såra och insåg inte att det jag var kallad till inte nödvändigtvis skulle vara allas grej. Ändå hade jag ett otroligt stort stöd både i Etiopien och från Sverige, utan det vet jag inte hur modig och stark jag hade varit. Och Gud som öppnade dörr efter dörr. Tänk va, 2011 hände.
Det är en aldrig tidigare skådad babyboom bland mina vänner i år, jag känner inte färre än femton kvinnor som har fått eller ska få barn under 2019. Så många personer vi ska få lära känna – och så många jag önskar att vi bodde närmre. De många magarna får mig att tänka lite extra på min egen graviditet, det känns nämligen som evigheter sen jag var nyss fyllda 25 och plussade på stickan samtidigt som kroppen minns exakt hur det kändes att bära barn. Sparkarna, förvärkarna, illamåendet. Hela livet var annorlunda då; vi bodde i Etiopien, ekonomin var knaper, idealen höga. Tariku hade just sagt upp sig från sitt jobb, jag kräktes både i diken och på flygplatser och grät för att det inte gick att få tag på Piggelin eller vinägerchips. Samtidigt var det underbart att vara gravid, jag kände mig viktig och vacker.
Halvvägs in i graviditeten flyttade vi till Piteå, det kändes som ett äventyr! Vi cyklade och gick överallt – jag minns hur vi promenerade till kyrkan dagen efter det beräknade förlossningsdatumet och blev erbjudna skjuts tillbaka hem. Kanske det vore bra att slippa gå ytterligare tre kilometer i novembermörkret?
Sen föddes han, Esaias. Med kolsvart, rakt hår och stora ögon. Han gjorde oss till föräldrar och Tariku var som gjort för uppgiften medan jag i efterhand kan se att jag själv var rätt oförberedd. Min erfarenhet av bebisar och livet med dem var liten, särskilt i jämförelse med mina nu gravida vänner som är oerhört insiktsfulla och medvetna. Kan det också bero lite på åldern? Och så mycket som var annorlunda då – babynest hade inte slagit igenom, det var ugglor på alla barnkläder och plastbantningen var ny.
Idag hämtade jag Esaias på förskolan för sista gången någonsin och dagistiden är förbi. Nu väntar ett långt och härligt sommarlov och därefter skola och fritids. Han är lång och snabb, full av ord och idéer, så otroligt långt ifrån en bebis men ändå helt och hållet mitt barn. Vilken glädje att det var han som kom!
Jag, som gillar
att se tillbaka, uppskattar när min telefon informerar mig om vilka bilder som
togs för ett visst antal månader eller år sen. Som idag, ett år sen denna
underbara människa var på pitebesök:
Malina! Önskar att alla fick ha en sån som hon i sina liv. Malina är utan tvekan en av mina favoritpersoner, hon får mig att tänka bättre och längre och skratta mer. Vi hade några gulddagar tillsammans och dessutom resulterade de i ett reportage i tidningen Dagen, som nu finns att läsa här.
Jag har märkt att det har kommit hit en del nya läsare (välkomna!) och för er som inte känner mig kan reportaget fungera som ett ”detta har hänt”-intro. Samtidigt är det en text om min och Malinas vänskap, för jag tycker hennes kärlek och värme sipprar igenom i vartenda ord. Och varenda bild!
När jag var liten längtade jag alltid till något; julafton, sommarlovet, stockholmsresan eller bara nästa helg. Å vad jag längtar å längtar å lääängtar sjöng jag, ständigt med blicken fäst på framtiden. Numera längtar jag inte lika mycket, nuet har visat sig bjuda på rätt mycket det med, men fortfarande har jag lätt att drömma mig bort och iväg. Tänker nostalgiskt på gångna år eller peppar igång på det som komma skall. Och väldigt, väldigt ofta handlar det om Etiopien – efter misslyckade försök att sluta har jag fått acceptera mitt kroniska etiopienlängt. De senaste månaderna har det slagit till med full kraft, antagligen för att det är fyra år sen jag var en hel vinter i Sverige och hela min kropp vill till något annat än motorvärmarsladdar och overaller på tork. Jag är fullt medveten om att livet i Addis Abeba inte är någon rosenskimrande tillvaro, det kan vara enormt kämpigt av många anledningar och jag tror inte det var en tillfällighet att jag hittade mitt första gråa hårstrå under min senaste vistelse där. Men ändå, låt oss drömma lite!
Vi börjar starkt. Injeran. Kan nästan börja gråta över den här bilden.
Spiderman, Tom och Jerry och några kors fastklistrade på taxins framruta, bättre blir det ej.
Bukona, byn där Tariku växte upp. Dagarna där mår väl av ett nostalgiskt filter, det var rätt mycket kämp – både känslomässigt och praktiskt.
Färg färg färg. En av hyresgästerna hos Esaias farmor och farfar fick bo någon annanstans de veckor vi var där, så att vi fick ett eget rum. Och när det var dags för oss att åka gav hon en present till mig. Klassiskt.
Kvällshänget hos svärisarna, med några återkommande moment: besök, mat, tv och bön. Älskar att få vara en del av den familjen.
Det kan börja rycka i soffköparnerven, det ska man vara medveten om.
Och amarinjan, detta konstiga underbara språk som jag kan bli helt hög på. Eller frustrerad. Men att förstå och göra sig förstådd är en oslagbar känsla.
Juice! Färsk frukt i alla dess former, vilken lyx.
Det finns så mycket! Med risk för en del två av detta trånande.
Flödet fylls av tio år gamla bilder och minnen (här kan ni läsa det vackraste hittills) och som ett resultat av ten year challenge drunknade jag nästan i den externa hårddisken. På ett bra sätt!
2009 började med Livskraft, det enda året lägret inte har varit över nyår utan istället över trettondagshelgen, så märkligt?
Alla var där! Britta var bokbordsansvarig.
Anton bad för mig, alltid en hit. Och jag predikade för typ första gången.
Jag bodde i Uppsala med Klara och Fanny, i en lägenhet med egen ingång vilket var värsta lyxen på den tiden (och kanske nu också). Vi levde verkligen livet på det härligaste av sätt och det var aldrig dålig stämning (läs mer här).
Fyllde 21 och blev firad. Har lite svårt att ta in att jag bodde i samma stad som alla dessa underbara människor.
Gissa vem av dessa som blev psykolog.
Förutom att hänga med folk typ jämt läste jag freds- och konfliktkunskap och på vissa kvällar även amarinja. Kul och oklart:
Etiopienlängtan var inte att leka med. Åkte till London med Salts styrelse och tog den här bilden för att stället påminde mig om landet jag hellre hade åkt till:
Sen kom våren till Uppsala! Det blev grillkvällar och fler anledningar att hänga.
Vissa var väldigt nykära.
Vår equals valborg, särskilt i Uppis. Julia frös och jag var varm, så var det jämt. Obs på telefonen och sjalarna!
Malin bodde i Stockholm så jag åkte dit ofta. Gick på Betelspelningar och andra spelningar.
Malin, Malina och jag åkte med ett gäng andra till Taizé i Frankrike. När vi kom hem till Uppsala igen var lägenheten strömlös för att vi inte betalat elräkningen. Drömliv. Sen skulle Malin och jag åka nattåg norrut med ett otympligt piano hon hade lånat av nån över sommaren.
Somrarna när man kom hem till Pite var speciella, några månader av undantag från det vanliga livet.
Vi var i Umeå och vek en massa pappersgrejer till Mirjam och Anders bröllop – plus att vi tog en massa pauser. Man pausade så fritt den här tiden i livet.
Jag jobbade med konfaläger och skogsplantering och sen var det dags för Uppsala och ännu en ny termin och vacker höst.
Anton, Jesus och Malina, fortfarande sjukt viktiga personer!
I november blev jag faster för första gången och det var stort på alla sätt.
Och här är väl anledningen till den sjuka mängden foton som togs trots att ingen hade en vettig mobilkamera, man använde digitalkameror? Tyget i mitt hår är ett gammalt örngott. Nu är det en taklampa i vårt sovrum istället. Som en slutsats från toppenåret 2009; typ allt finns kvar, bara lite annorlunda. Och snyggare?
