löpning

Halva februari

, , 1 Comment

Halva februari har gått och det är redan ljust många timmar per dag. Esaias har fått göra en ljuslykta på skolan och jag har fått injera på mitt jobb. Jag stickar vantar och tänker redan på nästa par, och det jag ska få klart däremellan. De små projekten hemmavid erbjuder variation och känslan av att något händer ändå, jag beställer mer material och tänker att vårterminen ska få fortsätta så.

Kroppen är mör efter ett långt och oplanerat progressivt löppass idag – jag fick feeling och sprang längre än jag hade tid med och fick maxa de sista kilometrarna för att hinna hem före Esaias. Som jag älskar löpningen – att bara mata på, få se allt vackert på vägen, andas ordentligt, bli fysiskt trött. Ibland undrar jag hur jag hade mått utan den, och hur det hade varit om jag löptränade under de perioder jag mått sämre. Men så hejdar jag mig, vet att det inte fanns på kartan att uppbringa orken eller ens tiden då. Våra liv är inte alltid medvetna prioriteringar frikopplade från omständigheter, det handlar om förutsättningar och möjligheter också. Vi gör det vi kan, så gott vi kan.

Vad löpningen lär mig

, 1 Comment

En plusgrad, regn och kolsvart mörker, en oplanerad kväll med barnvakt – intervaller fick det bli. Fördelen med att ha begränsade möjligheter till träning är att lust och väder inte alltid får sista ordet. Jag behöver ta chansen när jag får den och den här kvällen var ett typexempel på det.

När jag kommer ut, trots att förhållandena är långt ifrån optimala, lär jag mig att motstånd inte behöver vara dåligt. Eller jo, spöregn och att allt eventuellt ljus slukas av det blöta måste vi få kalla dåligt, men att jag behöver tampas med det är kanske inte det värsta. Kan passet till och med ge mer av uthållighet och styrka då det inte bara är medvind? Jobbigt betyder inte farligt.

Eller när det är något som skaver i mig och jag får springa långt, finns det något närmast profetiskt med kilometrarna som tillryggaläggs. Vi tar oss igenom. Tålamod. Jag orkar mer än jag tror.

Tills någon annan kommer in i bilden. Jag är aldrig så snabb som när jag har andras ögon på mig. Och när jag blir omsprungen eller springer om någon i spåret triggar det min benägenhet att jämföra mig till tusen. Men där blir det väldigt tydligt att jag inte vet något om den andra löparen; har hen sprungit flera år eller börjat i veckan? Ska personen springa långt eller kort? Jämförelse är inte verklighetsbaserat.

Igår regnade det inte. Då var det strålande sol, gnistrande snö och till skillnad från idag var det fullt med folk längs med vattnet. Då lärde jag mig inte ett dyft, kanske kan det vara ännu en lärdom? Löpningen behöver inte alltid lära mig något, den kan vara bra ändå.

Ork och evighetsglimtar

, , 2 Comments

När helgen är fyra dagar lång hinner den fyllas med en massa härligt folk vilket mycket väl kan vara det bästa att ha i ryggen inför en ny vecka.

Jag har konstaterat att jag numera inte är trött alls, tvärtom är jag oförskämt pigg. Vaknar med energi, blir ännu mer boostad av jobbet, kommer hem och både orkar och vill göra annat än att ligga på soffan. Det är på gränsen till att jag provocerar mig själv samtidigt som det är en stor känsla efter år av trötthet.

Trots detta kan det ta emot att haka på en ännu piggare sexåring ut i skymning och stormvindar – jag gör det ändå, av principskäl. Ute är bra, ute är bra, ute är bra. Och nu har jag ännu ett hack för att kunna träna med kids; leka tagen och låta barnet dopa sig med cykel. Vet ni hur svårt det är att springa ikapp en cyklande unge?

Dagarna går och mitt bland allt vanligt och rutinmässigt spränger det fram skönhet och evighetsglimtar. September är vackert och Gud är god, må vi få ögon att se det.

Söndagstips

, , 2 Comments

En vän skickade häromdagen en länk till Bifrost arts Lamentations – ett album jag tidigare hört vissa låtar ifrån men som är ännu starkare i sin helhet. Vissa texter är direkt hämtade från Klagovisorna i Biblen, en viktig påminnelse om att vi får – och till och med kanske bör – klaga när livet är svårt. Hoppet är inte mer komplicerat än att det kan samexistera med frågor och tvivel.

Bifrost-tipsaren Britta delar sin poesi på instagram, väl värt att följa!

Det är tydligt att jag mest bara vidarebefordrar tips jag fått av andra, tyvärr kan jag inte hjälpa att mina kompisar förser mig med bra grejer. Typ som podden The Connected Life vars senaste avsnitt är det enda jag hört men verkligen gillade, de pratade så fint och rimligt om hopp och förtvivlan.

Ni som läst här ett tag vet att jag inte tackar nej till en bra ultralöpningsdokumentär. I veckan har jag kollat på Beau Miles, till exempel när han springer 68 mil, bara äter bönor i 40 dagar eller springer ett maraton med taktiken en mile i timmen i 24 timmar. Gränsen mellan genialitet och galenskap är tunn men kul.

Trials of Miles - Running 650+km of the Australian Alps - YouTube

Och sist men på intet sätt minst, en purfärsk låt från Common hymnal. Kanske är hoppet kvällens röda tråd?

Halvmaran

, 4 Comments

– Jag har ont överallt.
– Har du ont i pupillen? Näsan? Hårstråna?

Esaias hade en poäng igår morse, exakt överallt hade jag inte ont. Men i benen, ryggen och fötterna till exempel – halvmaran från dagen innan kändes i kroppen. I brist på lopp att springa frågade jag två springande vänner om de ville avverka 21 kilometer med mig och de hakade på utan att tveka. Temperaturen låg nära trettiostrecket och kvällssolen gjorde våra ryggar ännu varmare, men norrbottensskogarna bjöd på liljekonvaljer, orkidéer och milsvida vyer. Pratet gick i ett och mycket hinner avverkas under två mil.

En sak vi berörde var vad som ger och tar energi. Vi var medvetna om att den vårt val, att hålla sig i skuggan och hushålla med krafterna i syfte att kunna ta ut sig helt på kvällen, inte är något för alla. Uppenbarligen är vi undantaget, då de allra flesta nog hade mått bättre av ett kvällsdopp eller att sitta hemma i kvällssolen. Men vi njöt i fulla drag av allt från ivrigheten innan start till att totalt utpumpade landa på en gräsmatta.

Jag fortsätter att tänka på detta och tränar på att identifiera vad jag vill göra – och vad jag inte vill. Särskilt i semestertider då timmarna och dagarna inte äts upp av jobb och hämtningar.

Om du får hjärtklappning av tanken att springa två mil, gör inte det. Man måste inte. Men om hjärtklappningen betyder pepp, då får man!

Vändningen

2 Comments

Jag var oerhört trött i morse. En lite för sen torsdagskväll i kombination med, ja, livet och november gjorde mig helt matt. Ute sken solen och vi vet alla att den inte skiner särskilt många timmar, så när den stod som högst gav jag mig ut med ett tydligt mål; x antal kilometer på x antal minuter. Motivationen var hög, verkligheten en annan. Gick ut för hårt, klockan slog 2000 meter och jag stannade. Helt paff och slut. Vände om, lunkade hemåt, inte alls i den snabba takt jag tidigare föreställt mig. Mötte ett par med varsin rollator som gick i sakta mak på den isiga gångvägen. När jag joggade förbi dem stannade mannen, släppte styret och applåderade.

Och där vände dagen.

Arbetande mamma som springer ibland

, , , , , 2 Comments

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

Fallet

4 Comments

Igår sprang jag tillsammans med fyra kollegor Älvsbyn runt, en stafett på totalt 15 km uppdelat i fem olika sträckor. Det finns så mycket att gilla med variationen av åldrar, nationaliteter och förutsättningar, viljan att kämpa för laget och alla som roddar för att det ska bli så bra som möjligt. En seg förkylning lämnade mig precis i tid för att jag skulle kunna vara med, vilket i sin tur var den bästa motivationen för ett lugnt långpass följande dag.

Den följande dagen är här och allting gör ont. Att sätta mig eller ställa mig upp, att gå i trappor eller köra bil. Jag vill kvida så fort jag rör mig.

Det har dock inget med Älvsbyn runt att göra. När Esaias och jag kom hem från den fullspäckade dagen – förutom stafetten bjöd folkhögskolan på möbelutställning, workshops, musik och ponnyridning – ville unge herr energisk genast gå till en lekpark och eftermiddagssolen hjälpte honom att övertala mig till ett ja. Efter en stund där blev han akut toanödig och cyklade i ilfart hemåt. Jag var utan cykel och Esaias utan nyckel, så jag sprang efter i loppvärdig hastighet för att hinna ikapp. Inte fullt lika loppvärdig var min klädsel, en fladdrig byxdress vars högra ben min vänstra fot fastnade i – pang rakt ner i asfalten, mitt i en vattenpöl, nycklar och telefon skramlande runt mig.

Ni vet hur man direkt tittar om någon har råkat se en när man ramlat? Det gjorde jag inte den här gången, en slags fingervisning om hur pladaskigt fallet var. Med blödande skrubbsår och trasiga kläder lobbade jag sista biten hem till en son som uppenbarligen inte gillar blod. Snart blev jag varse om att blodet var det minsta problemet då mitt vänstra knä, det som först stupade i marken medan foten satt fast i byxbenet, hade blivit stort som en tennisboll.

Slutsats: löpartights är tighta av en anledning.