Hopp

I väntan på en ljusning

, 2 Comments

Likt en stadig bebishand greppar jag tag i allt som talar om hoppet. Ljuset som kommer åter, glädje mitt i sorgen, oväntade vändningar till det bättre. Livet kan kännas som en norrbottnisk vår ibland; vi hör om krokus och knoppande träd men här ligger isen fortfarande tjock på älven. Vad lätt det är att jämföra, bli missmodig och otålig. När den etiopisk-ortodoxa påskdagen nalkas är kyrkan från lördagskvällen full av kvinnor och män som hela natten väntar på uppståndelsen. Vitklädda med ljus redo i händerna står de tätt, tätt, ingen verkar kolla på klockan. I Bibeln är det snabba klipp från fredag eftermiddag då Jesus dog till söndag morgon då kvinnorna fann hans grav vara tom. Vad hände däremellan? Jag gissar inte på stilla tårar. Han dog ju.

Nu väntar jag. Det blir ingen vaknatt och jag vet hur det slutar men ändå drar rörelsen mig med; natten är lång och mörk men morgonen kommer. Vintern är lång och kall men våren kommer. Döden är brutal men har inte sista ordet, livet vinner och ljuset har visat sig vara starkare än mörkret. Bebisen sover men greppet är oväntat fast: det här släpper jag inte taget om. Hoppet sviker inte och imorgon lever Jesus igen.

I kyrkan

, , , 0 Comments

Så fort jag sätter mig ner i kyrkbänken börjar jag gråta. Lite av saknad då detta var kyrkan vi gick till varje söndag och till viss del av minnet att det var här vi lovade varandra att hålla ihop till livets slut. Men mest rinner tårarna för att jag blir golvad av Guds godhet. Han som har visat sig hålla genom sjukdom och ångest, död och sorg. Han är prick likadan nu som då och här påminns jag om det. Att han har fört mig ända hit, att jag kan sitta här med min son och sjunga att det är Gud som ska ha äran, att han är livets källa och ljuset i mörkret. Jag gråter av tacksamhet och beundran. Gud höll och kommer att hålla.