Det var en strålande helg. Tranorna samlades och gjorde sig resklara ovanför våra huvuden samtidigt som en halo omringade solen. Det var svårt att inte förundras över Guds skapelse men också svårt att inte få Beyoncé på hjärnan.
Delar av vår lördag fastnade på film. Det var kalas för rosengrenarna, obehagligt kallt men utomordentligt gott sällskap och fika.
Erik fyller 30 i veckan och det känns som evigheter jag gjorde det, men tre år är ju bara tre år. När jag igår plockade krusbär tänkte jag på saker som hände för ett år sedan, det känns som ett annat liv. Och nyår, har det verkligen bara gått åtta månader sedan dess? Så blir det kanske när livet fylls med överflödande liv.
Älvsby folkhögskola, vilken underbar plats att få tillbringa sina dagar på! I dagarna bubblar det lite extra, Möbellinjen har sin årliga utställning Reborn och parallellt med att vårterminen lider mot sitt slut blickar vi framåt mot hösten och tar emot ansökningar från nya människor att lära känna. I ickepandemitid brukar möbelutställningen sammanfalla med folkhögskolans dag då skolan är full av besökare och aktiviteter – i år var det såklart annorlunda så vi kompenserar på lite olika sätt, bland annat med två filmer från olika delar av våra verksamheter och kurser som jag klippt ihop.
Några tidigare och nuvarande deltagare har bidragit genom att berätta om sin tid på skolan. Tänk att energin ges och fås så ömsesidigt!?
Denna onsdag hade antagligen fallit i glömska om jag inte fått för mig att göra en film av den. Vakna, jobba, äta, be, tvätta, diska, läsa. Även om jag inte direkt älskar det monotona har jag vett att uppskatta när vardagen rullar på, eftersom det betyder att vi är friska och i grunden har det väldigt, väldigt bra. Och det om något är väl värt att minnas.
Nej, jag ska inte åka någonstans. Men när jag i våras klippte filmen från vår resavar tanken att det skulle vara Esaias version som han kunde visa i skolan och att jag sen skulle fixa min egen, med tydligare fokus på kaffe, injera och amarinja i bakgrunden – och nu har det hänt!
För vilken skillnad det är att klippa film på min nya dator istället för på mobilen som jag tidigare gjort? En annan spark i baken kan också ha varit att det här är andra gången på sex år som jag är hela vintern i Sverige, märkligt men verkligen en källa till lite mer längt. Nu får ni längta lite med mig:
Youtube är bäst! Numera sitter jag aldrig framför sökfunktionen och funderar hur jag ska hitta tillbaka till det där roliga klippet jag såg för två år sen, utan jag ser till att vara inloggad, prenumererar på kanaler och gör spellistor. Det är rena drömmen att ha en plats full av filmer som passar mig, antar att algoritmerna har lärt känna mina mönster. Här kommer ett gäng spretiga tips som alla kommer från den gigantiska skattkistan:
Jag längtar till Finland! Två som säkert längtar därifrån är de fantastiska tjejerna Elin och Emilia vars plan var att resa runt Europa i sin van. Av förklarliga skäl kan de inte göra det som planerat, men filmerna de skapar är helt fantastiska oavsett var de är.
Nästan varje gång jag delat med mig av något som känns lite extra känner jag för att skriva ”men så känns det inte alltid” eller ”kom ihåg att jag inte delar allt”. Livet ryms inte i korta blänkare, och allt som delas är ett urval, oavsett hur genomskinlig avsändaren försöker vara. Det här klippet, där den den fullfjädrade influencern Jenny Mustard förklarar varför hon ljuger, och vilket ansvar vi som konsumenter av sociala media har. Hennes kanal rymmer också mycket annat bra, som tips på vad du inte behöver köpa.
ÄvenJackie och Preston Perry, ett kristet poet-par som under karantänen börjat vlogga (med hjälp av sin personliga fotograf, grattis till snyggt) är inne på samma spår; att dela med sig kan skapa en falsk känsla av närhet – folk tror att de känner dig – men att det ändå är värt risken.
Äntligen är filmen från våra veckor i Etiopien klar! Jag tycker verkligen det är kul att filma och sen försöka få ihop det till en helhet. Kruxet nu var att det var så mycket att få ihop, och att vi är två som liksom ska samsas om berättelsen (tanken är dessutom att Esaias ska kunna visa den för sina kompisar). Därför är den här filmen hans version, allt som han tyckte var kul och spännande. Kanske kommer det en till variant senare, där jag utgår från mina favoritstunder i staden. Mer kaffe och mindre Svampbob Fyrkant.
Jag är fortfarande otroligt tacksam över resan och dess timing, och jag har njutit oerhört av att under klippningen befinna mig i februari och första halvan av mars, när världen var helt som vanligt. I alla fall nästan, det var ju fortfarande Etiopien:
Jag har aldrig sett så många bilar med trasiga halvljus som den här veckan. Anledningen är enkel; min bil har också varit enögd, så jag märker andra saker än jag vanligtvis gör på mina fem mil till jobbet. Som någon som undrar om hon kanske är gravid och inte ser annat än gravida kvinnor vart hon än går. Eller när man lärt sig ett nytt ord och ordet helt plötsligt används i alla möjliga sammanhang. Det händer något med blickens urval, tydligen är vi inte helt objektiva.
På samma sätt händer något i mig när jag skriver de här listorna av fingrejer. Det finns nog inget som provocerat mig så mycket som uppmaningar om att välja glädje eller tänka positivt när livet varken är glatt eller ger utrymme att tänka särskilt mycket. Det måste få vara jobbigt och dåligt ibland, utan att vi ska skamma oss själva till att tänka annorlunda. Samtidigt tror jag att vi kan träna upp vår syn. Öva oss i att märka skönheten i det fula, vila ögonen på det evighetsglimtar istället för det störiga ofärdiga.
Med det sagt, här är veckans vackra:
Den första grönskan som i början är så skir att den nästan inte märks
Att komma till en plats och tänka: jag känner många här.
Människor som ärligt delar med sig av sina liv
Grannar som säger att jag får komma över när jag vill
Brené Brown: The Call to Courage på Netflix
Se de senaste sms-konversationerna och förundras över vilka vänner jag fått
När benen bär längre än någonsin förut
Att få blommor av Esaias mitt under veckohandlingen. Bryr mig noll om att jag betalade dem själv.
Gör en Malina och berättar vad jag sett, hört och läst på sistone:
Sett: För ett par år sen såg jag The Barkley Marathons, en Netflix-dokumentär om ett helt sjukt ultramaraton i Tennessee. Jag tipsade alla möjliga att se den, ofta med följden att vi kollade tillsammans, eftersom jag tycker den är intressant på så många plan. Vad driver människor att pressa sig så hårt? Och hur reagerar de när de lyckas eller misslyckas? För några dagar sedan fick jag ett sms från min bror om ännu en Barkley-dokumentär, Where dreams go to die om ultralöparen Gary Robbins försök att ta sig i mål i detta vansinneslopp. Om du blir lika uppslukad som jag kan du även se Wonderlandom samma person.
Hört: Förutom någon Barkley-relaterad podd och standardmusiken har jag mest lyssnat på etiopisk lovsång. Japp, det är min kopp te – och min bästa inlärningsmetod. Youtube kryllar av lyric videos (till exempel den här) och jag lyssnar igenom, slår upp ord jag inte förstår och skriver ner formuleringar. Sen kan jag på väg till och från jobbet lyssna på samma låt igen som repetition. Både andlig och språklig win!
Läst: Har den senaste tiden läst Under mandelträdet, en bok med några år på nacken av Magnus Malm. Min vän Britta skickade den till mig och jag är så glad att hon gjorde det (tack!), då den bjuder på många ögonöppnare och klockrena formuleringar. Som den här:
Kylan har Norrbotten i sitt grepp. Bilar och kroppar går segt, ingen går ut i onödan i 30 minus. Allt är vitt, grått och pastellfärgat, ytterkläder prasslar och ögonfransar fryser till is. Det kalla ljuset från solen som tittar fram påminner mig om skymning i Etiopien, ett tydligt men dimmigt ljus från horisontnivå. För ett år sen var vi där; Esaias, jag och de första veckorna även vår kära Johanna. Plus alla som redan var på plats och erbjöd sällskap, skjuts och mat. Det var slitigt men fantastiskt roligt, och rätt skönt att få byta ut en vintermånad av isiga bilrutor och borttappade handskar mot mangojuice och äventyr. Lite av hur det såg ut kan ni se här:
Aaaaaa, var känslan när jag såg den här lilla filmen. Varenda sekvens väcker en känsla i mig, för Etiopien har långt ifrån släppt taget om mig. Jag känner nostalgi över de år jag bodde där, ett litet pirr i magen inför framtidens eventuella äventyr i det vackraste land jag vet och ett injerasug utan motstycke.
