Nu är den här grabben 6 år! Åh vad jag älskar honom.
Vi har firat med godistårta enligt önskemål
Och munkar! Alla barn valde munk före tårta, jag förstår dem
Den korta tid de var här förgyllde dessa personligheter vår tillvaro. Och nästan pinsamt enkla att göra med löständer och engelsk konfekt. Till och med idén var enkel, rakt från Pinterest som vanligt.
Istället för knorr på gris körde vi svans på lejon. Visste inte att barn tyckte det var kul på riktigt? Igen och igen och igen ville de testa.
Och mitt bland kakor och lekar; en glad och speedad pojke och en något gråtmild mamma. Det är så fint att se ens barn omringas av personer som tycker om honom.
De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.
Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.
Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.
Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:
Och så skrattigt vatten det här var. Det var nog skrattkrumeriller i. Oj vilken skrattig kväll det blev. Imorgon ska jag ha en tråkig dag. Om någon knackar på och vill leka ska jag säga: Nej, jag har en tråkig dag idag.
Hejdå mamma, vi ses… alltig mer! Trodde du jag skulle säga vi ses aldrig mer?
Idag såg jag fyra grodor. De hade svarta ögon av skinn. De var superäckliga.
Sen jag var två år har jag funderat på… Mamma? Mamma? Är du vaken mamma? Sover du? Nu sover min mamma. Katastrof. (Jag avslöjar att jag inte sover och undrar vad han funderat på sen han var två.) Sen jag var två år har jag undrat om vuxna aldrig har tråkigt? För när de träffar nya personer så bara pratar de och skrattar de. Jag tycker du kan ha lite mer tråkigt, sitta på balkongen och sticka och greja med din ullebulle. Ullbullar! Ullbullar! Vem vill ha ullbullar? Vill ni ha ullbullar i era dockskåp? Vill ni ha ullbullar att gosa med i era dockskåpssängar? Vill du ha en ullbulle?
Det är en aldrig tidigare skådad babyboom bland mina vänner i år, jag känner inte färre än femton kvinnor som har fått eller ska få barn under 2019. Så många personer vi ska få lära känna – och så många jag önskar att vi bodde närmre. De många magarna får mig att tänka lite extra på min egen graviditet, det känns nämligen som evigheter sen jag var nyss fyllda 25 och plussade på stickan samtidigt som kroppen minns exakt hur det kändes att bära barn. Sparkarna, förvärkarna, illamåendet. Hela livet var annorlunda då; vi bodde i Etiopien, ekonomin var knaper, idealen höga. Tariku hade just sagt upp sig från sitt jobb, jag kräktes både i diken och på flygplatser och grät för att det inte gick att få tag på Piggelin eller vinägerchips. Samtidigt var det underbart att vara gravid, jag kände mig viktig och vacker.
Halvvägs in i graviditeten flyttade vi till Piteå, det kändes som ett äventyr! Vi cyklade och gick överallt – jag minns hur vi promenerade till kyrkan dagen efter det beräknade förlossningsdatumet och blev erbjudna skjuts tillbaka hem. Kanske det vore bra att slippa gå ytterligare tre kilometer i novembermörkret?
Sen föddes han, Esaias. Med kolsvart, rakt hår och stora ögon. Han gjorde oss till föräldrar och Tariku var som gjort för uppgiften medan jag i efterhand kan se att jag själv var rätt oförberedd. Min erfarenhet av bebisar och livet med dem var liten, särskilt i jämförelse med mina nu gravida vänner som är oerhört insiktsfulla och medvetna. Kan det också bero lite på åldern? Och så mycket som var annorlunda då – babynest hade inte slagit igenom, det var ugglor på alla barnkläder och plastbantningen var ny.
Idag hämtade jag Esaias på förskolan för sista gången någonsin och dagistiden är förbi. Nu väntar ett långt och härligt sommarlov och därefter skola och fritids. Han är lång och snabb, full av ord och idéer, så otroligt långt ifrån en bebis men ändå helt och hållet mitt barn. Vilken glädje att det var han som kom!
I söndags tappade Esaias sin första tand, den redan sena kvällen blev ännu senare då den nya gluggen skulle beundras och glaset till tandfen förberedas. Bristen på kontanter löste tandfen genom att låna från tandtapparens pengar, som tur är har han inte stenkoll på sin privatekonomi ännu. Morgonen kom och det var minst sagt spännande att se vad som hänt i glaset – spännande i ungefär tio sekunder. Faktum är att det tog ännu ett dygn innan Esaias kom på att han skulle se hur mycket pengar han hade fått.
För två månader sen vet jag att jag tänkte på hur osannolik grönskan kändes, då det fortfarande var kala kvistar, snöhögar i dikena och isbeklädda älvar. Hur ser det ens ut på sommaren? Och nu, med ett par dagar kvar av maj är det svårt att tänka sig omgivningen med någon annan färg än knalligt grön.
Hur otroligt lätt det är att vänja sig vid det vi tidigare längtat så mycket efter. Glömma att kolla tandglaset eller att ta några extra andetag vid häggen. För där jag är nu har jag inte alltid varit. Det jag har nu är inte självklart. Fram tills alldeles nyss längtade och kämpade jag för att komma just hit.
Trasiga relationer blir hela och sunda, kroppar slutar göra ont, människor som förut var bekanta blir nära vänner. Det som var tungt börjar gå lättare. Plötsligt är disken inte ett problem och soporna tas ut av bara farten, det går dagar utan tårar. Beroenden tappar sitt grepp. Plötsligt går det att förlåta någon som sårat eller vara uppriktig mot den man älskar. Den första tanden tappas och hela världen slår ut i blom.
När det händer, när det äntligen händer, får vi stanna upp en sekund och tänka på det nya. Just här har jag ju aldrig varit förut.
Ikväll satt Esaias och jag uppe länge och ritade och jag blev helt hänförd av hans detaljer, färgval och teknik. Tänk, nu är vi här! Nu har vi skapandet som gemensamt intresse och det är nästan bara kul. Vad har då fört oss hit? Jag tror det finns några saker som har påverkat:
Generositet! Jag, och många med mig, har en tendens att vilja spara på bra pennor och fina papper. Till när? Finare tillfällen? Det där är en ballong vi behöver spräcka hål på. Fram med fingrejerna ba! Att rita med bra pennor och måla med fräscha penslar på riktig tavelduk gör det så mycket roligare. Visst finns det vissa pennor som bara finns inom räckhåll för mig, men på det stora hela tror jag på att använda allt när man vill. Det är ju inte äkta guldglitter vi snackar om.
Låt det bli kladdigt! Det är omöjligt att måla med barn utan att få färg på möbler, kläder eller hår, särskilt under fingerfärgsfasen. Och ja, det finns även barn som ogillar kladdet, men så länge det är vi vuxna som lider kanske det är värt lite extra jobb? En vaxduk och IKEA:s långärmade förkläde funkar bra för de allra minsta. Elsie Larson på A Beautiful Mess (extra passande bloggnamn i sammanhanget) har nyligen skrivit om just detta om du vill ha fler argument.
Har man väldigt ont om tid eller energi kan man dutta ut färg på ett papper och lägga det under genomskinlig plast, så får barnet smeta ut färgen så mycket det bara går:
Och var inte rädd att begränsa färgerna! Om allt bara blir en brun sörja är det inte så roligt längre. Ibland har jag valt färger, numera får Esaias ofta välja några stycken, och svart får komma in på slutet för att inte solka ner allt helt. Visst finns det även gånger med fri lek, man får känna av när det är läge.
Bra tuschpennor! Ty torra tuschpennor är det värsta som finns. För fyra (!) år sen köpte jag en stor förpackning Fibracolor colormaxi superwashable och de använder vi fortfarande. Bonus är att de också funkar för brush lettering, den här gjorde jag med en sån penna:
Tänk utanför boxen. Boxen i det här fallet är väl papper och krita. När Esaias var ett körde vi på blåbärsmålning, som jag vet att några andra testat med sina ungar och det gör mig så glad!
När han blev lite äldre fick han rita på iPaden, och vet ni, där kunde han göra sina första huvudfotingar. I samma veva ritade han något liknande med en pinne i sanden och det var så tydligt att det hjälpte att komma bort från pappret och pennorna.
Många ögon hade vi allihopa ↑
Vi har också klippt och klistrat en del, färgat papper och rolig tejp kommer man långt med.
Haka på ilen! Helt plötsligt reser sig barnet upp ur soffan och ropar att han vill göra en minimellofigur, eller så sitter han djupt försjunken i en teckning när klockan är läggdags, och då är valet mitt. Ska jag låta honom fortsätta? Orkar jag haka på? Inte alltid, men när jag väl gör det blir det oftast väldigt bra – och föder fler idéer hos oss båda.
Gör nåt själv! Om jag sätter mig och pysslar med nåt kommer Esaias nästan alltid och joinar. Och nu är han så stor att han dels klarar sig lite bättre själv, även när det är akrylfärg och penslar, och dels har ett större tålamod och sitter längre.
Visa intresse. Det var inte särskilt intressant att sitta och rita med en tvååring som ville få mig att rita en traktor för elfte gången den dagen, men att idag kunna sitta och ta del av en femårings fantasivärld är en helt annan grej. Titta på, ställ frågor. Och rama in grejerna! Jag tror det gör något med ett barn om deras alster får hänga på väggen istället för att förpassas till den gigantiska teckningshögen. Enda nackdelen med detta är om man målar abstrakt själv och risken att mina tavlor tas för barnets. Du målar som en bebis, säger Esaias.
Har någon av er fler tips eller idéer att dela? Jag inser att vi bara har skrapat på ytan av denna rolighet. Mer färg åt folket!
I somras träffade jag Paulina som jobbar på Budbäraren för en intervju om min relation till Tariku och mina tankar efter hans sjukdom och död. Artikeln finns att läsa här.
En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:
Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.
Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!
