Addis Abeba

Längtet del två

, , 0 Comments

Idag bokade jag biljetter! När åker ni? frågade en bekant utan att behöva fråga vart, för destinationen är given: aldrig skulle vi väl åka någon annanstans än till Etiopien?

Än är det några månader kvar innan vi får återse farmor och farfar, vänner och solen, så då passar det att fortsätta suga på längtanskaramellen. (Förra vinterns Addis-längt finns här.)

Det är knappt två år sen vi var där senast, då var Esaias fyra och hade ett tydligt humör. Väldigt älskad och pussad ändå, vilket ibland spädde på viljan att protestera. En rolig grej med barn är att samma sak kan upplevas totalt olika beroende på ålder. Jag gissar att den här resan kommer bjuda på mer samtal, tålamod och kompisabstinens.

Jag har inte alltid känt mig hemma hos mina svärföräldrar, men numera blir jag inspirerad och liksom fri av att vara där.

Och alla dessa småvägar som jag vandrat på otaliga morgnar, dagar, kvällar och nätter. Så många minnen av Tariku som kommer upp bara av att vara där. Förra gången blev det lite av en chock – jag hade ju varit där vintern han dog så jag trodde det var mer bearbetat. Nu har ytterligare en tid passerat och förhoppningsvis är jag mer beredd.

Johanna tog den här magiska bilden som vi har på vårt kylskåp. RIMLIGT, har Esaias skrivit på en lapp och satt ovanför den. 100%.

En annan rimlig grej är yoghurt pure as Mother’s Love

För att inte tala om hur det blir släktkalas på flygplatsen varje gång någon kommer hem och hälsar på – här farbror Abraham som chockade oss alla (eller ja, mig) med hur många väskor med presenter det var möjligt att resa med.

Kan vi inte åka imorgon? finns det en som frågar. Även det, högst rimligt.

Längtet

, , 0 Comments

När jag var liten längtade jag alltid till något; julafton, sommarlovet, stockholmsresan eller bara nästa helg. Å vad jag längtar å längtar å lääängtar sjöng jag, ständigt med blicken fäst på framtiden. Numera längtar jag inte lika mycket, nuet har visat sig bjuda på rätt mycket det med, men fortfarande har jag lätt att drömma mig bort och iväg. Tänker nostalgiskt på gångna år eller peppar igång på det som komma skall. Och väldigt, väldigt ofta handlar det om Etiopien – efter misslyckade försök att sluta har jag fått acceptera mitt kroniska etiopienlängt. De senaste månaderna har det slagit till med full kraft, antagligen för att det är fyra år sen jag var en hel vinter i Sverige och hela min kropp vill till något annat än motorvärmarsladdar och overaller på tork. Jag är fullt medveten om att livet i Addis Abeba inte är någon rosenskimrande tillvaro, det kan vara enormt kämpigt av många anledningar och jag tror inte det var en tillfällighet att jag hittade mitt första gråa hårstrå under min senaste vistelse där. Men ändå, låt oss drömma lite!

Vi börjar starkt. Injeran. Kan nästan börja gråta över den här bilden.

Spiderman, Tom och Jerry och några kors fastklistrade på taxins framruta, bättre blir det ej.

Bukona, byn där Tariku växte upp. Dagarna där mår väl av ett nostalgiskt filter, det var rätt mycket kämp – både känslomässigt och praktiskt.

Färg färg färg. En av hyresgästerna hos Esaias farmor och farfar fick bo någon annanstans de veckor vi var där, så att vi fick ett eget rum. Och när det var dags för oss att åka gav hon en present till mig. Klassiskt.

Kvällshänget hos svärisarna, med några återkommande moment: besök, mat, tv och bön. Älskar att få vara en del av den familjen.

Det kan börja rycka i soffköparnerven, det ska man vara medveten om.

Och amarinjan, detta konstiga underbara språk som jag kan bli helt hög på. Eller frustrerad. Men att förstå och göra sig förstådd är en oslagbar känsla.

Juice! Färsk frukt i alla dess former, vilken lyx.

Det finns så mycket! Med risk för en del två av detta trånande.

Kylan och motsatsen

, , , 0 Comments

Kylan har Norrbotten i sitt grepp. Bilar och kroppar går segt, ingen går ut i onödan i 30 minus. Allt är vitt, grått och pastellfärgat, ytterkläder prasslar och ögonfransar fryser till is. Det kalla ljuset från solen som tittar fram påminner mig om skymning i Etiopien, ett tydligt men dimmigt ljus från horisontnivå. För ett år sen var vi där; Esaias, jag och de första veckorna även vår kära Johanna. Plus alla som redan var på plats och erbjöd sällskap, skjuts och mat. Det var slitigt men fantastiskt roligt, och rätt skönt att få byta ut en vintermånad av isiga bilrutor och borttappade handskar mot mangojuice och äventyr. Lite av hur det såg ut kan ni se här:

Rätt person på rätt plats

, , , , 7 Comments

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)

 

 

Om korset jag bär

, 4 Comments

IMG_0033.JPG

Silvergatan är ett speciellt ställe. En bit av en väg, precis i början av stadsdelen som kallas Piassa, är tillägnad silver och guld. Addis Abebas trafik, caféer och hål i trottoaren återfinns även där – liksom silvret. Armband och halsband, souvenirer och konstverk, i butik efter butik. Där köpte jag som tonåring mina första etiopiska kors, rika på små detaljer som gör att de betyder så mycket mer än endast det som dödade Jesus. Billigt tycktes det vara, och jag köpte flera, men ändå tycktes min kompis ha valt bättre än jag. Några år senare bytte vi kors med varandra, och strax därefter var det dags för mig att återvända till staden med både silvergator och lervägar.

I trängseln på väg in i en minibuss drogs mitt halsband av, kedjan sprack och i myllret av vackra människor såg jag en ung man slinka undan, med mitt kors i sin hårt spända hand.

Fler år kom, fler besök på silvergatan likaså. Besök för lunch och eftermiddagskaffe, otaliga. Besök i butikerna, för att leta och köpa förlovningsringar. Och ett tag efter både förlovning och giftermål tog min man bussen till silvergatan. Hem kom han med ett kors, och av alla de modeller och storlekar som där kan finnas lyckades han välja ett likadant som det jag en gång bytt till mig och fått ryckt från halsen.

1 2 3