Augustialster

, , , , , , , , 2 Comments

En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:

Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.

img_2024   img_1854

Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!

img_1897

FYI

2 Comments

Jag lyckas väldigt ofta kolla på klockan när den är 11.23

Jag tycker det är lite läskigt med mörkret efter en helljus norrbottensommar.

Jag har en ny filosofi för disk och städning; lite i taget istället för allt på en gång. Annars blir det aldrig gjort.

Korsord är det bästa sättet att varva ner innan man ska somna.

A color story är by far den bästa bildredigeringsappen jag testat.

Jag älskar att springa i uppförsbackar.

Jag blir stressad av barnböcker som handlar för mycket om siffror.

Jag tycker det här klippet är genialt. Och Sverige i ett nötskal:

Ettårskalas ethio style

, 1 Comment


Trots att ingen kultur är felfri, trots att jag många gånger slitit mitt hår över det som är norm bland många etiopier: jag älskar det här. Att gå på ettårskalas och stanna i sex timmar utan att ens behöva anstränga sig eller komma på ursäkter varför man inte går hem. Hur någon halvvägs in i festen säger jaha, fyller flickan år? Barnen leker i bakgrunden tills de kommer nära någon vuxen, då får de kramar och fullt fokus. Mat i överflöd även de gånger ekonomin kan vara knaper – jag får till och med en överfull matlåda med mig när det är dags att köra hem. 
Jag vet att jag har en tendens att romantisera och bli nostalgisk. Men det här är mer än så, för den etiopiska kulturen bjuder på så mycket av det jag längtar efter i livet. Så mycket av omtänksamhet och generositet som är inbyggt i det vanliga sättet att vara och umgås. Önskar mig mer av det! 

Kvällsaktiviteten

1 Comment

Gick och la mig jättetidigt, kunde inte somna. Steg upp igen, har nu varit uppe jättelänge med tanke på när barnet kommer vakna imorgon. Lagom är visst inte för mig. Något som däremot är för mig är hur härligt mosig hjärnan blir när kvällen övergår till natt. Allt oväsentligt flyter undan och kvar är endast det jag har för ögonen.

Kvällens syssla blev att läsa delar av bloggen jag skrev under mina år i Etiopien. Kom över det här inlägget om Tariku; det finns fortfarande mycket kvar att lära av honom.

Öppna din himmel

, 5 Comments

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Ge fasthet åt trevande steg

Sjung melodier som överröstar brus

Bär genom dal, skänk vishet över berg

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Låt det regna!

Åt tyngd för löv som måste falla

Åt liv för en öken som ska blomma

Öppna din himmel över min rastlösa själ

Ankra mig till det allra heligaste

Blicken klar, hjärtat bestämt

Mjukt av nåd, allt av nåd

Snart september

, , 2 Comments

Första arbetsdagen på länge är avklarad. Disken är diskad, barnet somnade medan jag läste boken som han kallar Byggarbetsplatsen. Imorse skalade jag ett äpple till honom och han tackade mig och sa ”vilket fint äpple mamma”. Imorgon väntar en utflykt med Malin och jag längtar efter henne och frisk luft. 

I veckan börjar årets bästa månad. Gula träd får mig att minnas 2014 års väntan på matchande stamcellsdonator och 2015 års väntan på att dåligt skulle vända till bra. Det sitter liksom i träden; vemodet, sorgen. Men också det klara, självklara med blå himmel och att det här är tillfälligt, temporärt.

Och A Treehouse Wait finns åter på Spotify. September, vi är redo. 

En julitisdag

1 Comment

Ett oväder med hårt regn, blixtar, välta trädgårdsmöbler och åska som fick hela huset att skaka har just dragit förbi. Nu hörs åter flugor och kylskåp. 

Sommardagarna avlöser varandra, och jag som har ett rätt oromatiskt förhållande till sol och värme (what ethiopia does to you) har njutit ovanligt mycket. Enkelheten, ledigheten, att kunna gå barfota rakt ut efter att vi sett på barnprogram hela förmiddagen. Jag har haft långväga besök några gånger och det är fint att se allt från andras perspektiv: tallarna,  älven och nätterna som för en turist fortfarande är osannolikt ljusa.

Det är väl oklart hur viktigt det är med bad, lekparker och slappa matrutiner, men jag märker hur hjärnan liksom slappnar av. Börjar fundera på annat än hämtningar på förskolan eller nästa matinköp. Till exempel: så fint det vore om mitt hem kunde dofta av eukalyptus eller vad härligt det vore att börja springa igen. Eller: en liten stund för mig själv efter stormen, jag tror jag ska blogga lite. 

Me at the museum, you at the wintergardens

0 Comments

Älskar det här. Gör er en tjänst och lyssna på detta vackra från Tiny Ruins. Sedan går ni vidare till Andy Shauf och känner peppen och basen. Därefter botaniserar er i deras musik, lovar att ni kommer hitta många juveler om ni gillar det här. The magician, Wendell Walker, The worst in you är några andra mysiga av Andy och Hurtling through och Chainmail maker av Tiny Ruins. Vassego.

/Malin

 

#rivlagen

1 Comment

Jag vet inte hur det är att vara på flykt, jag vet inte hur det känns att ha fått mitt hem förstört eller närstående dödade. Jag har aldrig upplevt en ofrivillig båtfärd, jag har aldrig vandrat genom en öken. Men jag vet hur det konstant – ja, konstant – hugger i hjärtat när omständigheter tvingar en att leva på avstånd från dem man älskar mest. Du kan inte fungera normalt. Du kan inte annat än drömma om den dag då ni alla får återförenas, samtidigt som den tanken ger ytterligare hjärthugg då verkligheten är den motsatta. I vårt fall handlade det om en ordnad sjukhusvistelse, förvisso med oviss utgång men med idel kramar och statligt stöd. Och faktiskt, en möjlighet till vård som min älskade man aldrig hade fått om bott kvar i Etiopien. Om lagen som klubbades i förrgår hade gällt för tre år sedan hade vi inte kunnat flytta hit tillsammans.

Och så tänker jag på Sverige, lilla Sverige med de stora idealen. Hur ironiskt det är att detta land alltid värnat om mänskliga rättigheter och de små när det har handlat om biståndspolitik, utanför landets och kontinentens gränser. Men när krigets konsekvenser kommer nära, in på svenskt territorium, försvinner allt det som förut kommunicerats som viktigast.

Varje val, för varje beslut i linje med veckans katastrofala lågvattenmärke, är en smärtsam påminnelse om var vi inte kan sätta vårt hopp. Och vi får istället be en bön, ta några djupa andetag och leva i det rike som växer till underifrån, inte uppifrån. Där den svage är starkast. Det rike som tillhör barnen och där rikets Herre ödmjukar sig, förbarmar sig. Endast där finns hoppet.

IMG_0877

(textiltryck av Johanna och Elof)

«< 50 51 52 53 54 >»