Barkley, amarinjan och nåden

, , , , , , 2 Comments

Gör en Malina och berättar vad jag sett, hört och läst på sistone:

Bildresultat för barkley marathons netflix

Sett: För ett par år sen såg jag The Barkley Marathons, en Netflix-dokumentär om ett helt sjukt ultramaraton i Tennessee. Jag tipsade alla möjliga att se den, ofta med följden att vi kollade tillsammans, eftersom jag tycker den är intressant på så många plan. Vad driver människor att pressa sig så hårt? Och hur reagerar de när de lyckas eller misslyckas? För några dagar sedan fick jag ett sms från min bror om ännu en Barkley-dokumentär, Where dreams go to die om ultralöparen Gary Robbins försök att ta sig i mål i detta vansinneslopp. Om du blir lika uppslukad som jag kan du även se Wonderland om samma person.

Bildresultat för where dreams go to die

Hört: Förutom någon Barkley-relaterad podd och standardmusiken har jag mest lyssnat på etiopisk lovsång. Japp, det är min kopp te – och min bästa inlärningsmetod. Youtube kryllar av lyric videos (till exempel den här) och jag lyssnar igenom, slår upp ord jag inte förstår och skriver ner formuleringar. Sen kan jag på väg till och från jobbet lyssna på samma låt igen som repetition. Både andlig och språklig win!

Läst: Har den senaste tiden läst Under mandelträdet, en bok med några år på nacken av Magnus Malm. Min vän Britta skickade den till mig och jag är så glad att hon gjorde det (tack!), då den bjuder på många ögonöppnare och klockrena formuleringar. Som den här:

Välja

2 Comments

Efter inlägget om att välja bort har funderingar och samtal fortsatt röra sig kring prioriteringar. Och jag har tänkt på det vi faktiskt väljer.

Jag gör ofta misstaget att tänka att andra är som jag. Det tydligaste exemplet på det var när jag gick sista året på gymnasiet och oroade mig för att inte komma in på någon av de bibelskolor med Afrika-inriktning jag ville gå. Detta nojande hade sin grund i att jag trodde att alla ville samma sak som mig, för varför skulle de inte vilja det? Eller när jag numera blir förvånad om folk äter kött. Va, äter inte alla vegetariskt? Får inte alla ett glädjerus av att höra språk de inte förstår? Tydligen inte, för vi är olika, vi vill olika saker. Och utifrån våra olikheter vi verkar välja ganska automatiskt. Vi gör det som är lätt och kul, det som känns värt och viktigt för oss.

Mina vänner har alltid en veckomatsedel på kylskåpet . Det skulle jag aldrig förmå mig till att göra (eller följa) men för dem verkar det gå hur lätt som helst. En kompis är i skidbacken med sina små barn så fort möjlighet ges, för att det är bland det roligaste hon vet. Någon annan skriver en bok. Jag luras att tro att de som gör andra saker än jag har en exceptionell disciplin, men märker ofta att de helt enkelt gör det som för dem är naturligt och roligt.

De kreativa uttryck jag delar här har så gott som alltid uppkommit med lust och lätthet, medan jag vet många som skulle tycka det var motigt att sticka en tröja eller vika en lampa. För mig är Etiopien det mest lättillgängliga och okomplicerade resmålet, skulle vara helt bortkollrad på charter. Springer för att det är kul och för att jag är rädd för gym. När jag väl bestämt mig för att göra något kan jag försöka upprätta rutiner och planer, men i grunden är jag väldigt luststyrd.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Kanske att det är dumt att jämföra sig med andra, då vi alla väljer utifrån fallenhet, intresse och vana.

Vad går lätt för dig?

Bortom graven

0 Comments

I sorgens första fas blev jag inte tröstad av tanken på ett återseende, det eviga livet och uppståndelsen. Jag ville ha Tariku tillbaka här och nu, inte där och sen. Om vi en dag får mötas igen, fria från sjukdom, smärta och synd, är det något helt annat än det vi hade tillsammans här på jorden – säkert bättre, men okänt. Även om vårt treåriga äktenskap var kantat av fruktansvärda omständigheter var det vårt och vackert. Sen, oåterkalleligt. Det vi hade kommer inte tillbaka.

Sakta har jag gått på en väg mot mer förtröstan, och har fått höra viskningar om att det finns så mycket mer än det jag ser och tror mig veta. Att det finns sann befrielse också från dödens härjande. Gör det saknaden mindre? Nej, faktiskt inte. Men det välkomnar det spirande hoppet och lär mig att livet fortsätter på gravens båda sidor, trotsigt och starkt.

Tariku var förankrad i evigheten, inte som en verklighetsflykt under sjukdomsåren utan som identitet och tillhörighet. För honom var himlen aldrig bara en fluffig barriär för att dämpa fallet efter dödens grepp, utan målet, meningen, hemlandet. Graven är en hållplats, inte slutet. Och med det följer en skillnad i sorgen, för hur konstigt det än låter unnar jag honom att vara där, helt fri i sitt hemland.

Det är dags

2 Comments

Överdrift
av min och mitt
det är dags
resignera

Hårda skal
skam och försvarstal
från och med nu
krackelera

Det gamla drog
det nya gror
genomsyrat
av sant

Kontrollens chimär
platsar ej här
överraskning
konstant

Längtet

, , 0 Comments

När jag var liten längtade jag alltid till något; julafton, sommarlovet, stockholmsresan eller bara nästa helg. Å vad jag längtar å längtar å lääängtar sjöng jag, ständigt med blicken fäst på framtiden. Numera längtar jag inte lika mycket, nuet har visat sig bjuda på rätt mycket det med, men fortfarande har jag lätt att drömma mig bort och iväg. Tänker nostalgiskt på gångna år eller peppar igång på det som komma skall. Och väldigt, väldigt ofta handlar det om Etiopien – efter misslyckade försök att sluta har jag fått acceptera mitt kroniska etiopienlängt. De senaste månaderna har det slagit till med full kraft, antagligen för att det är fyra år sen jag var en hel vinter i Sverige och hela min kropp vill till något annat än motorvärmarsladdar och overaller på tork. Jag är fullt medveten om att livet i Addis Abeba inte är någon rosenskimrande tillvaro, det kan vara enormt kämpigt av många anledningar och jag tror inte det var en tillfällighet att jag hittade mitt första gråa hårstrå under min senaste vistelse där. Men ändå, låt oss drömma lite!

Vi börjar starkt. Injeran. Kan nästan börja gråta över den här bilden.

Spiderman, Tom och Jerry och några kors fastklistrade på taxins framruta, bättre blir det ej.

Bukona, byn där Tariku växte upp. Dagarna där mår väl av ett nostalgiskt filter, det var rätt mycket kämp – både känslomässigt och praktiskt.

Färg färg färg. En av hyresgästerna hos Esaias farmor och farfar fick bo någon annanstans de veckor vi var där, så att vi fick ett eget rum. Och när det var dags för oss att åka gav hon en present till mig. Klassiskt.

Kvällshänget hos svärisarna, med några återkommande moment: besök, mat, tv och bön. Älskar att få vara en del av den familjen.

Det kan börja rycka i soffköparnerven, det ska man vara medveten om.

Och amarinjan, detta konstiga underbara språk som jag kan bli helt hög på. Eller frustrerad. Men att förstå och göra sig förstådd är en oslagbar känsla.

Juice! Färsk frukt i alla dess former, vilken lyx.

Det finns så mycket! Med risk för en del två av detta trånande.

Guldkant

, , 0 Comments

Den senaste veckan har jag blivit glad av:

✰ Personer som plockar ihop sina grejer och städar efter sig – i bussen, på cafét, vid skolbänken. Ett sånt allmänmänskligt fixande.

✰ Att komma hem till en lägenhet som andra har städat åt mig

✰ Att solen lyser in i sovrummet 05:45

✰ Syskonbarn och kompisbarn

✰ Tulpaner på köksbordet

✰ Att förskolelämningarna går bra

✰ Matlådor med palak paneer

✰ Att se Lejonkungen och äta popcorn med Esaias en helt vanlig torsdag

✰ Böner mitt i prick

Välja bort

, 2 Comments

En anslagstavla som stått lutad mot legobordet åkte alldeles nyss i golvet, det ligger pärlplattor och häftstift överallt. Jag struntar i det och sätter mig för att skriva här istället.

Välja en sak, välja bort en annan. Att prioritera något kräver att något annat kommer längre ner på listan, men nästan alltid är det bara det vi valt som märks; skidsemestrarna, träningen, det ideella engagemanget. Vad priset var nämns inte lika ofta.

Jag har valt bort en hel del. Jag jobbar deltid, äger inget hus, har ingen tv. Säger ofta nej. Skjuter på städ, disk och mathandling. Lyssnar nästan aldrig på poddar och åker inte till USA i sommar. Jag har ännu inte signat upp mitt barn på aktiviteter och har aldrig tagit honom till ett lekland. Det kan handla om ork och brist därpå, men beror oftast på att jag gjort bedömningen att annat är viktigare.

Så istället för att avundsjukt tråna efter andras välstädade hem, hurtiga utflykter eller nya kläder tänker jag att det var deras prioritering, att de har valt bort annat som jag kanske väljer. Och om jag ser på mitt eget hem, bankkonto eller liv med en suck försöker jag påminna mig om vad jag kan välja just för att jag valt bort.

Vad har du valt bort? Vad väljer du istället?

Viktiga liv

0 Comments

Talet om alla människors lika värde har vi hört så många gånger att det nästan tappat sin betydelse. Men egentligen är det ett faktum som fullständigt revolutionerande. Alla är lika viktiga. Fattig eller rik, analfabet eller professor – inget attribut kan rå på kärnan som oavsett mina fördomar eller åsikter är oändligt värdefull.

För några veckor sen såg jag Läkaren i Nubabergen, en dokumentär på urplay om Tom Catena som bor och arbetar i en krigsdrabbad del av Sudan. Han sa:

Everybody’s life is valuable. And we can’t lose sight of that, or else we lose our humanity.

I vardagen behöver jag påminna mig om detta. De misslyckade och avskydda bär på exakt samma värde som de framgångsrika, hyllade och socialt kompetenta. Visst, jag är viktig, men inte viktigare än någon annan. Och när sanningen om människorna jag möter får fäste i mig händer något med mitt synsätt och min attityd, självcentreringen får sig en törn:
just det, ditt liv är lika verkligt och lika värdefullt som mitt.

Tröjan

, , , 0 Comments

Korta versionen: Jag stickade en tröja.

Långa versionen: Under hösten 2015, då jag återupptäckte stickningen, fick jag för mig att jag skulle sticka en tröja till mig själv. Beställde garnet Supersoft från Magasin Duett, minns att jag var väldigt ivrig att det skulle hinna komma fram i tid så min mamma kunde ta med sig det då hon skulle hälsa på Tariku och mig på sjukhuset. Såg ut ett mönster och började, men fick ofeeling och slutade lika snabbt. Tänkte att jag istället skulle sticka en fuskpolo till Esaias, började och slutade och repade upp. Något år senare; en mössa i fint mönster. Kom max 20 varv. Sen hittade jag mönstret till barnvantar jag bloggade om här, de blev både klara och välanvända men särskilt mycket garn krävdes inte så högen med nystan blev klar. Började därefter med en kofta med fint prickigt ok, blev nästan helt klar när jag insåg att jag inte gillade färgkombinationen – jag har en tendens att bli inspirerad och vilja dra igång direkt, och då måste jag använda mig restgarner i begränsade färger. Repade upp. Så hade det blivit vårvinter 2018 och jag insåg att Esaias verkligen behövde en varm tröja, tog tag i det blå garnet och ett tidigare beprövat mönster från Sandnes. Hade med mig stickningen överallt och stickade frenetiskt, tills den halvklara tröjan blev liggande och barnets garderob fylldes av varma arvegods och loppisfynd. Så kom februari 2019 och jag tänkte; hur svårt kan det va? Stickade klart, fäste trådar, tvättade ur spinnoljan och lät Esaias välja knappar. Klar! Äntligen!

Garnet ändrar karaktär när det tvättas och blir verkligen supermjukt. Jag tog i rejält storleksmässigt, den här ska inte växas ut i första taget.

”Får jag ta en bild på dig? Men om du för göra vilken grimas du vill då?”

Sportlovet

, , 0 Comments

De kommande lediga dagarna räknades på fingrarna i slutet av förra veckan. Tio! Och när den sista förskoledagen stoppades av en rejäl förkylning; Elva! Med två lediga dagar kvar kan jag konstatera att vi har vänt på dygnet, ytterkläderna luktar rök och bokhyllorna är på god väg att endast innehålla de böcker vi faktiskt vill ha kvar.

Vi har omgett oss med fantastiska personer; stockholmare, israeler och västerbottningar, plus det vanligt förekommande pitefolket. Det händer något med en när det finns mer tid och mindre tider att passa. Vi hinner tala till punkt, komma djupare och närmre, förklara en gång till. Min fascination över människor växer – det finns så många vackra och kloka! – och jag fylls av inspiration och tacksamhet.

«< 44 45 46 47 48 >»