Nu är den här grabben 6 år! Åh vad jag älskar honom.
Vi har firat med godistårta enligt önskemål
Och munkar! Alla barn valde munk före tårta, jag förstår dem
Den korta tid de var här förgyllde dessa personligheter vår tillvaro. Och nästan pinsamt enkla att göra med löständer och engelsk konfekt. Till och med idén var enkel, rakt från Pinterest som vanligt.
Istället för knorr på gris körde vi svans på lejon. Visste inte att barn tyckte det var kul på riktigt? Igen och igen och igen ville de testa.
Och mitt bland kakor och lekar; en glad och speedad pojke och en något gråtmild mamma. Det är så fint att se ens barn omringas av personer som tycker om honom.
Det är höstlovstorsdag, sista oktober på gränsen till första november, och kroppen är trött av spring och badhus. Återigen konstaterar jag att det är ett vinnande koncept att åka bort i början av ett lov, för att sen få vara hemma. Som om det vanliga harvandet får ett avbrott och ledigheten blir en nystart.
När jag kom hem i måndags hade jag inte enbart lyckade tågresor bakom mig, utan också ett höstmöte på Bjärka Säby med många tankar om tystnad, förundran och att se Guds härlighet. Kanske har det gjort att vi den här veckan tar det lite lugnare än vi brukar? Planerar inte in så mycket, slår inte på musik så fort chansen ges. Jag flyttar om blommorna, rensar pappershögar. Esaias ritar av sig själv och mig, bygger av lego en bil med en pool där bak. Vi lånar böcker på biblioteket och lär oss att det finns ett övergångsställe i Tokyo där det passerar 100 000 personer i timmen. Vad skönt att inte vara där just nu.
För sådär en tre år sen lärde jag mig av Pinterest att det är väldigt fint att väva runt, som en tavla utan annat syfte än att vara vacker. Drog tråd varv efter varv runt en broderiram, vävde lite med en färg, och sen försvann lusten.Härom veckan hittade jag den igen och sen dess har köksbordet varit belamrat av garn och ull.
Som att måla med garn istället för färg – och med en lite mer begränsad palett, då färgerna på mina garner är valda mer utifrån vad jag vill ha på kroppen än vad jag vill ha på väggen. Tror jag ska botanisera i någon second hand för en annan färgskala om det blir en nästa gång. I så fall ska jag redan från början tänka långsiktigt, försöka bli klar till 2022 eller så.
Jag blir nästan sist kvar på jobbet, stänger av datorn och sätter pennorna i hållaren som en elev från Afghanistan målade till mig en gång. Ute är det blött, dimmigt och mörkt, geggiga löv och bilar med helljus. Jag ser två elever framför mig, går ifatt dem lagom till att en tredje kommer från ett annat håll med cykel. Hej Elin! Har du jobbat tills nu? Vi slår följe och de är glada, jag blir glad. Hade tänkt stanna på OK och köpa godis men struntar i det. Säger hejdå till medvandrarna, kommer fram till tågstationen. Ser att kiosken är öppen, kanske köper jag något där? Så ser jag ett gäng eritraner jag känner, de frågar var Esaias är och någon undrar vad mormor betyder. Så får jag syn på ännu en bekant som ska med samma tåg, kom av mig i godisköpandet och pratar med henne istället, vi ser att klockan närmar sig artonfjorton och går ut. Och där står kronan på verket! Malins föräldrar som jag tycker så mycket om, som har en hel kupé för sig själva och Mirjam som kliver på strax efter nio. Så nu ligger jag här i deras del av tåget, löser korsord i Kupé och konstaterar att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att kvällen skulle arta sig såhär.
Det har varit kallt i veckan. Termometern visade tolv minus på väg till jobbet i kallhålet Älvsbyn. Efter ett par veckor av någon plusgrad och regn är klar himmel och kyla välkommet, och som alltid i början av vintern förvånas jag av min egen reaktion; jag gillar ju det här. Lätta snöflingor, knarr under skorna, ren och klar luft. Det är som att min kropp slappnar av, att det är såhär det ska vara.
Jag läste någonstans en hobbyanalys om kalla och varma personer. Att människor som gillar värme också vill ha varm mat, varma drycker, varma efterrätter, sommar och sol. Medan andra föredrar höst och vinter, kall mat och dryck, glass och is. Kan vi dela in mänskligheten i dessa två grupper? Garanterat inte, men jag vet vad jag väljer om det finns en nygräddad kladdkaka och en frusen.
Vintern kommer, mer som ett löfte än ett hot. Låt den komma.
Vardagen rullar på och tiden går fort. Vet ni hur lycklig jag är att kunna skriva en sån sak? Hur ofta jag längtat efter just detta? För när tankarna kretsar kring vad vi ska äta till middag, vilken serie jag ska se härnäst eller vad min brorson önskar sig i födelsedagspresent är det ett tydligt tecken på att vi mår bra. Det flyter inte på i storm.
Vi har fått fira en 17-åring med lasagne och tårta, sång och presenter. Jag gillar spridningen av åldrar i min bekantskapskrets (till skillnad från när man var 21 och mest bara umgicks med andra 21-åringar) och att ha personer att vara extrafamilj med. Ge råd om gymnasieval, lyssna på funderingar kring politik.
Mor och son Sharew har nog roligare än någonsin. Vi pratar, sjunger, dansar, ritar och läser, men bråkar väldigt lite. Exempel på rolig grej är när han chockar mig med sin mattehjärna:
Jag var en late bloomer när det kommer till matte så jag kan inte alls relatera till huvudräkning som går av bara farten.
Igår fick jag en oväntad stund för mig själv när Esaias blev hembjuden till en kompis, och jag hittade den här runda väven som jag påbörjade för ett par år sen, och satt en stund i ett helt tyst kök och drog garnet varv efter varv. Vad är detta för färdigställaril som kommit över mig? Vet ej men jag gillar det. Nästan lika mycket som den här typen av vardag.
Det är en sak att påbörja något, en helt annan sak att slutföra det. Jag fylls ofta av inspiration och iver att starta upp något, men så kommer något i vägen som gör att jag tappar farten och resultatet blir inget annat än halvfärdiga stickningar, tavlor och album som tar upp plats i bokhyllor och garderober. Som den här stickningen, som enligt instagram påbörjades i juli 2015(!):
Så en julidag fyra år senare, fick jag av någon anledning tillbaka inspirationen som legat i dvala. 2015 var det mycket chunky knits med grova stickor och min ursprungstanke var nog att göra en riktigt grov och lång halsduk i den fina färgen som hittades bland mattrasorna på PMU. I år kändes det inte lika aktuellt, så jag styrde om och gjorde en kudde istället.
Svårare än så var det inte. En kudde rikare, och som en bonus: mer plats i garderoben.
Idag är det sju år sedan Tariku och jag gifte oss. Regnperioden var över, leukemibeskedet hade kommit någon vecka tidigare och organisationens gästhus var fullt av vänner och familj (som ni kan se på filmen här nedanför). Dagen fylldes av kärlek från Gud och våra nära, glädjen var stor och vi var säkra på beslutet att leva livet tillsammans.
Som nygift önskade jag att vi hade varit gifta längre – det kändes som att vi hade varit det. Och på något konstigt sätt känns det fortfarande så, att vårt treåriga äktenskap var fullmatat med liv och kärlek. Tariku var en underbar make. Han visade kärlek på sätt som jag förstod, bar oss i bön och diskade alltid utan gnäll. Tänk att han valde mig, att just jag fick vara gift med honom.
Känner mig träffad varje gång någon säger att något är ”som att stjäla godis från barn”. Jag äter jämt upp min sons godis. Hemligheten är att ha allt på en hylla högt upp och hälla ut lite åt mig själv när det är lördag och han ska få sitt. Eller smygäta när han i ett annat rum, om han kommer nära får man inte glömma att andas genom näsan.
Det här snacket om att i efterhand tänka på vad man skulle ha sagt i olika situationer är dock inget jag känner igen mig i. Jag ägnar mig istället åt förhandskonstruktion. Tänka på hur det kommer bli, vilka kommer vara där, vad ska jag säga och vad säger den då och vad gör vi sen och hur känns det då. Så kommer verkligheten och gör inte alls som jag har tänkt. Och då är mina konstruktioner som bortblåsta, antagligen för att jag börjat fantisera ihop nästa dag eller helg eller resa.
Vissa påstår att veganer inte kan hålla tyst, att de alltid måste prata om sin kosthållning. Och även om jag inte är heltidare inom veganismen äter jag sällan kött. Och som folk frågar? Vad äter du nu egentligen? Äter Esaias vegetariskt? Är det inte konstigt med alla de här nya köttsubstituten, man blir väl vegetarian för att man inte gillar kött? Jag har verkligen inget emot alla dessa frågor, men resultatet av min lilla studie blir ändå att det är köttätarna som pratar medan veganerna äter.
