Fyra år utan

8 Comments

I söndags var det fyra år sedan Tariku dog. Han har varit borta lika länge som vi var ett par, och lika länge som vi var vänner innan vi blev mer än så. Fyra år.

Det är tolv år sen jag träffade honom första gången, i Mbarara i södra Uganda. Då var den tioåriga åldersskillnaden påtaglig och vi levde totalt olika liv, hans engelska var sämre och min amarinja obefintlig. Ändå blev vi vänner, på det sätt man bara blir av att testa nya saker och få gemensamma erfarenheter. När vi efter avslutad kurs i Uganda och praktik i Etiopien skulle åka till Sverige sa han: du kommer att komma tillbaka.

Jag kom tillbaka.

Vem hade jag varit utan honom?

Ljusslingor, julmusik och pepparkaksdoft vinner mark – jag har längtat för första året på länge, men ändå kommer minnena som en blöt filt. 2014 års adventstid då konsekvenserna från stamcellstransplantationen bröt ner hans kropp och höll på att ta hans liv. Då vi tröstade oss med att det bara var en jul på sjukhuset, det kommer fler jular. 2015 års adventstid då han hade dött och lägenheten fylldes av blombud och fika som andra bakat. Soffan stod vid fönstret och luften var tät.

Tidigare milstolpar, årsdagar och halvårsdagar, har känts som små segrar. Yes, vi klarade ett halvår! Ett år, två år, tre år. Fyra år känns för mycket. Till en början var sorgen konstant och orubblig – numera varierar den i styrka och känsla, och när den slår till ordentligt blir kontrasten till liv och glädje smärtsamt tydlig.

När jag ser på mitt liv är det så mycket som är annorlunda nu. Så mycket som skulle ha varit nytt för Tarre; vännerna vi umgås med, husförsamlingen, vad Esaias säger och gör, mitt jobb, relationen till hans familj och musiken vi lyssnar på. Livet har fortsatt framåt i full kraft, om jag hade velat hejda det hade jag nog inte haft en chans.

Det finns så mycket kvar att lära av Tariku, så mycket jag inte vill glömma utan snarare gräva djupare i, lära mig bättre. Hans blick för evigheten och andra människor, att orädd tackla nya situationer för att Gud är med. På så sätt känner jag att Tarre har min rygg; han har gjort och gör mig modigare, djärvare, mer konsekvent. Han har väckt en längtan efter mer kärlek, godhet och sanning. Det var så mycket Gud i honom. Och det är tomt utan honom, men det hade varit betydligt värre om han aldrig funnits.

Tack Gud för att han fanns.

Vi drog till Finland

1 Comment

När jag i fredags satte mig i mina vänners bil var det mycket jag inte visste. Hur många timmar det skulle ta att komma till Muonio, eller att helgen skulle bli årets roligaste.

Vi åkte långt och länge, pratade och skrattade konstant. Totalt hänförda åkte vi till slut in i ett sagolikt naturreservat.

Till hotellet som blev helgens frostiga bubbla.

Det blev lördag och vi var ivriga

för Heta och Christian skulle gifta sig! Alltså dessa två. Fulla av kärlek till varandra och alla oss människor runtomkring. Uppmuntrande, ärliga och hur sköna som helst. Det här är personer som jag haft en direkt koppling med – aldrig något stelt småprat, alltid direkt på det viktiga. Heta hade jag bara träffat en gång innan bröllopet men hon känns ändå som en nära vän. Och Christian har lärt mig så mycket om att lita på Gud och tro honom om gott och stort.

(Om ni vill se fler och vackrare bilder på paret Tapper kan ni kolla den enastående fotografens instagram.)

Bröllopsfesten var skratt och lyckliga tårar, tacksamhet och beundran. Vi dansade i fyra timmar och när vi gick ut för att ta luft möttes vi av den kalla, mörka, tysta natten. Så mättat av skönhet, kärlek och liv.

Känslan håller fortfarande i sig.

Det vi trodde

0 Comments

Det vi trodde var dött är vägen till livet
Det spirar redan, jag ser att det lever
Med kropp och själ och glädje och iver
Han är inte död, han lever

Det vi trodde var litet fick härska med kraft
Det vi trodde var trångt tog plats överallt
En varm handflata mot stelfrusna kinder
Väck mig till liv och syn, kärlek och himmel

Det jag trodde var livet var ingenting
Jämfört med det du har
Det jag trodde var tro var trånga skrymslen
Jämfört med ditt överflöds rymder

Det vi trodde var vaket var slumrande blick
Byt ut till ögon för verkligheten
Kom, dra oss med, visa allt du vill
Ta oss med till evigheten

100 procent

1 Comment

November! 100% november! Tidigare har jag satt en ära i att inte rubbas av vinterns mörker och kyla, men i år erkänner jag mig besegrad. Famlar i mörkret, vet inte hur jag ska hantera det. Imorgon åker jag flera timmar norrut, över både polcirkeln och finska gränsen för att fira en kär vän som gifter sig, och det ska bli fantastiskt. Trodde nästan att jag skulle bli utan bröllop 2019, men nu får jag fortsätta på den oavbrutna sviten på elva år med bröllopsfest. Dessutom, Finland för andra gången i år!

Som alltid den här årstiden är det nästan omöjligt att ta en vettig bild. Tänkte visa några jag fått skickat till mig istället:

Mina föräldrar gick förbi ett café med det finaste namnet i Stockholm.

Samma huvudperson i ett grattis-meddelande av rang. Hur fattigt vore inte livet utan etiopier??

Och igår kom ett brev! Från Julia!

Med en hel bunt av hennes nytryckta kort. Jag har tidigare skrivit om hennes instagramkonto, men sedan dess har hennes följarantal skjutit i höjden och på papperochpenna.se går det att beställa både affischer och kort som är hur fina som helst. Julklappstips!

Kulturfest

6 Comments

Det börjar bli en tradition att i november ha kulturfest på Älvsby folkhögskola. Receptet är enkelt; mat, kläder och musik – allt från den kultur man kallar för sin. Och resultatet blir enligt många, däribland mig, årets höjdpunkt där våra olikheter framstår som den rikedom de verkligen är. Ljudvolymen var hög och skratten många, maten var fantastisk och vi hade otroligt roligt. En optimal start på veckan!

Vändningen

2 Comments

Jag var oerhört trött i morse. En lite för sen torsdagskväll i kombination med, ja, livet och november gjorde mig helt matt. Ute sken solen och vi vet alla att den inte skiner särskilt många timmar, så när den stod som högst gav jag mig ut med ett tydligt mål; x antal kilometer på x antal minuter. Motivationen var hög, verkligheten en annan. Gick ut för hårt, klockan slog 2000 meter och jag stannade. Helt paff och slut. Vände om, lunkade hemåt, inte alls i den snabba takt jag tidigare föreställt mig. Mötte ett par med varsin rollator som gick i sakta mak på den isiga gångvägen. När jag joggade förbi dem stannade mannen, släppte styret och applåderade.

Och där vände dagen.

Längtet del två

, , 0 Comments

Idag bokade jag biljetter! När åker ni? frågade en bekant utan att behöva fråga vart, för destinationen är given: aldrig skulle vi väl åka någon annanstans än till Etiopien?

Än är det några månader kvar innan vi får återse farmor och farfar, vänner och solen, så då passar det att fortsätta suga på längtanskaramellen. (Förra vinterns Addis-längt finns här.)

Det är knappt två år sen vi var där senast, då var Esaias fyra och hade ett tydligt humör. Väldigt älskad och pussad ändå, vilket ibland spädde på viljan att protestera. En rolig grej med barn är att samma sak kan upplevas totalt olika beroende på ålder. Jag gissar att den här resan kommer bjuda på mer samtal, tålamod och kompisabstinens.

Jag har inte alltid känt mig hemma hos mina svärföräldrar, men numera blir jag inspirerad och liksom fri av att vara där.

Och alla dessa småvägar som jag vandrat på otaliga morgnar, dagar, kvällar och nätter. Så många minnen av Tariku som kommer upp bara av att vara där. Förra gången blev det lite av en chock – jag hade ju varit där vintern han dog så jag trodde det var mer bearbetat. Nu har ytterligare en tid passerat och förhoppningsvis är jag mer beredd.

Johanna tog den här magiska bilden som vi har på vårt kylskåp. RIMLIGT, har Esaias skrivit på en lapp och satt ovanför den. 100%.

En annan rimlig grej är yoghurt pure as Mother’s Love

För att inte tala om hur det blir släktkalas på flygplatsen varje gång någon kommer hem och hälsar på – här farbror Abraham som chockade oss alla (eller ja, mig) med hur många väskor med presenter det var möjligt att resa med.

Kan vi inte åka imorgon? finns det en som frågar. Även det, högst rimligt.

Ljusglimtarna

, 0 Comments

Det omtalade är regnet är här och äter upp all snö som legat stilla sen månadens början. En mardrömsvecka för bilpendlare, först snörök som väggar efter varje möte, sen nollgradigt regn. Och mörker på det. Några ljusglimtar behöver få ta plats:

Ritandet som pågått de senaste kvällarna, sexåringen producerar teckning efter teckning, däribland figurer som är ”jättegulliga men tuffa”. Favorittypen.

Jobbet. Varje dag smällfull med allt vad livet har att erbjuda.

En person jag ser upp till kommer till stan och vill ses.

Att jag sprang längre än någonsin i lördags. Segt var det, men nu känns kilometrarna som en fjäder i hatten.

Familjemiddag för oss två, på restaurangen han kallar Pinkiosk

Videosamtal med farmorn och farfarn som är på andra sidan Atlanten.

När jag inte orkar läsa särskilt mycket bibel, men hittar en vers som ringer i mig flera dagar:

Herren är trofast i allt han säger och kärleksfull i allt han gör. (Ps 145:13b)

Att säga något halvspontant till en person och märka att det fick betyda massor

Lägga sig på soffan och veta; nu får jag ligga här i två timmar.

Tystnad eller P1

0 Comments

Härom veckan pajade aux-ingången i min mobil, och istället för musik och poddar hördes bara sprak. Abstinensen var tydlig till en början, tänkte att problemet skull ha löst sig själv och testade på nytt inför varje bilfärd. Men efter ett par dagar märkte jag hur skönt det var. Med tystnad och korta inslag av P1. Att vara tyst och stilla faller sig inte naturligt för mig, så jag antar att jag behöver sättas i såna här situationer ibland för att upptäcka tjusningen med det, vilan i det. Inga telefonsamtal, inga spellistor eller ospelade avsnitt som pockar på min uppmärksamhet. Istället tvingas jag längta efter musiken jag ska lyssna på när möjlighet ges, som ikväll:


Korgen

, , 3 Comments

Är detta den sista deltagaren i slutförarilet?

För många år sen, kanske när Esaias kunde bilda tvåordsmeningar eller så, började jag virka ihop blått rep med vitt bomullsgarn. Tanken var att det skulle bli en korg till förvaring, för såna fanns det inte så många av. Åren gick och förvaringsproblemen löstes av andra korgar, men just denna låg och dammade i ett hörn, förutom när något barn drog i trådarna och ropade: Vad är det här??

Principen är att virka in det tjocka repet med den tunnare tråden.

Men jag minns knappt hur jag började och kan inte heller några virktermer. På något sätt blev det en oval med hjälp av ökningar runt om, och sen slutade jag öka när botten var tillräckligt stor, och fortsatte uppåt istället.

Wow vilken pedagogik.

Men även om det är oklart hur så blev den färdig till slut!

Perfekt för att fylla med dinosaurier eller annat.

«< 37 38 39 40 41 >»