Andra har ofta något jag saknar. Ett stort hus, tre barn, en livs levande man. Talanger, kläder, ork eller karriär. Det är lätt att missunnsamheten och avundsjukan slår till – varför får de och inte jag? Och med det, lätt att ta ett steg tillbaka, avskärma sig och inte utsätta sig för det som skaver. Jag har full respekt och förståelse för den som inte orkar, som väljer bort – jag kan också välja den vägen. Men den är inte den enda.
När jag väljer att gå åt andra hållet och istället ta ett steg närmre skiftar fokus från mig till den andre. Nära bebisen får jag glädje, kärlek och tröst, hon blir person istället för symbol. Jag får bära och vara nära, ta del av henne och ge av mig själv. Nära det gifta paret får jag se deras lätta och deras svåra, skratta med och gråta med. Märka att alla gifta inte alltid har det så lätt (ty en änka glömmer lätt). Och när jag kommer in i det stora huset får jag känna mig som hemma, precis som de säger. Jag får ge mig hän och bli en del av det som på avstånd triggade sorg och bitterhet.
Och de jag jämför mig med. På nära håll ser jag att även de har sina issues, att de har prioriterat annorlunda och kanske kämpar med andra saker än jag. Det jag varit osmakligt avundsjuk på får omstöpas till komplimanger och uppmuntran – till frihet för mig och glädje för dem. Och därifrån kan jag möta deras svårigheter med kärlek istället för skadeglädje. När fasetterna blir fler blir människan inte lika skarp för min blick, jag måste bara gå närmre för att märka dem.
De senaste dagarna har varit magsjuka, inställda planer, besvikelse, rastlöshet, feber, gråt och gnäll. Därav ett skriande behov av att hitta lite guld:
Föräldrar som kommer med mat
Få prata amarinja på badhuset och säga välkommen till en tjej som kom till Sverige för två dagar sen
Snö! Ser bilder på ett blommande Skåne och kan inte låta bli att glädjas över de gigantiska högarna vi har utanför huset:
Att sakna och vara saknad, vilket kärleksbevis
Sonens pepp inför Melodifestivalen
Lättnaden att vi inte har nedsatt immunförsvar. Det fanns en tid då magsjuka innebar livsfara och förkylningar splittrade familjen. Nu får vi bara några tråkdagar med extra mycket skärmtid och städning. Tack Gud för det.
Att få måla med en utforskande blick istället för en bedömande
Tjugotusen steg ”Betyder hastighet och fastighet samma sak?” Få kläder, ge bort kläder ”Har aldrig träffat nån som du” Snörök och spårigt väglag ”Är du inte lite afrikansk?”
Att inte få nog av en person ”Han sa en sån fin sak idag” Personerna är många ”Jag vill fira din födelsedag snart” Ord mitt i prick och ”Visst var jag bra?”
Anledningarna till att vara vaken är många, anledningen till att gå och lägga sig är bara en; det där antalet timmar de säger att jag ska sova. Läser några sidor i en bra bok, ser ett youtubeklipp om vänskap, svarar på ett par sms. Vi har letat en försvunnen legobit i två dagar och jag bryr mig oväntat mycket. Januari är återigen årets längsta månad – eller vad vet jag egentligen, året har ju knappt börjat – och än är det fyra dagar kvar. Jag ska få sova över hos en kompis och luncha med en annan, sen väntar februari med fest och firande. Vecka fem, du kommer nog arta dig väl, om Herren vill och vi får leva.
När Esaias var ett par månader fick vi besök av en person som lade märke till vår lägenhets storlek (ett sovrum, ett vardagsrum och kök) och sa ja, ett eget rum behöver han ju inte förrän han blir ett. Sex år senare bor vi kvar i samma lägenhet. Vad som också kvarstår är förväntningarna på bebisar och små barn; äta själv, somna själv, sova själv, gå på toa själv, göra allt möjligt själv. De måste ju bli självständiga!
Flera nysvenskar som börjat jobba inom vården har berättat hur svårt det är att inte hjälpa till. De får höra att de inte ska hjälpa den gamle att klä på sig efter duschen eller mata den som är sängliggande, om det inte är absolut nödvändigt. Deras självständighet, och därmed självförtroende och värdighet behöver respekteras. Vadå, ska jag bara stå och titta på? Att bli matad är för många svenskar ett bevis på att du har nått botten, inte är kapabel till någonting. För en etiopier är det ett sätt att visa kärlek och omtanke, något som sker lite nu och då. En person från Afghanistan berättade att sen han kom upp i tonåren matade hans mamma aldrig honom, ”bara när han hade feber”. Många har sovit i samma säng som minst en familjemedlem, suttit på samma moped som tre eller fyra kompisar och ytterst sällan haft en stund då de varit ensamma. Någon har påstått att de kollektivistiska samhällena, som inte håller självständigheten högst, tenderar att skapa mer empatiska individer. Och jag köper det. Övning ger färdighet.
Jag vill inte att ”kan själv” ska vara det viktigaste, varken i mitt eget liv eller mitt föräldraskap. Det behöver inte vara fel att låta barnen göra saker själva, men om man slår ihop allt de ofta förväntas klara av tror jag att det kan skapa en distans. Jag vill visa för min son att det finns annat som är eftersträvansvärt; närhet, generositet, gemenskap. Att man får visa sig svag, fråga om stöd, lita på att det finns någon som tar hand om en. Att kunna hjälpa varandra – åt båda hållen – och inte behöva skämmas för att man inte kan, eller vill, göra allting själv.
Smal är den väg som går mellan att leva omedveten om sin egen personlighet och att ägna för mycket tid åt sin egen navel. Men mellan de två dikena finns mycket att finna; frihet, avslöjade lögner, mer tydlighet och ärlighet. Ibland kan identifikationen av den egna personen fungera som en ständig ursäkt. Det är såhär jag är, har alltid varit sån, finns inget att göra åt det. Eller så kan det leda till ett växande och en utveckling, möjligheten att utmana sig själv och invanda tankemönster.
Några gånger har jag fått en aha-känsla över hur jag funkar. Exalterad berättar jag insikten för mina närmaste och de svarar med ett ”visste du inte det?”. Jag behöver andra att slipas mot, som highlightar det som gör oss lika eller olika, som gör mig bättre på att vara jag.
I somras var det aha gånger tusen. En vän introducerade enneagram för mig, ett slags personlighetssystem som utgår från motivation, drivkraft och rädslor. Efter lite läsande (det är nämligen svårt att göra ett enkelt test på detta) såg jag mönster i mitt tankesätt som jag aldrig tidigare märkt. Hur gärna jag vill vinna, eller åtminstone framstå som lyckad inom de områden jag finner viktiga. Hur andra människors åsikter om mig väger oproportionerligt tungt. Min vilja att få saker att framstå som bättre än de är. Och på andra sidan samma mynt; förmågan att anpassa sig till olika situationer och sammanhang, drivet, viljan att leva ett liv som känns viktigt.
Så vad gör det här med mig, mer än att jag kunnat identifiera vad som driver mig och kan skratta igenkänningsskrattet åt memes? Jag tror att jag har blivit mer medveten. Jag kan genomskåda mig själv, backa bandet när jag märker att jag är på fel väg i tanken, eller köra på när jag märker att hjärtat hänger med. Dessutom har det gett mig en större förståelse för andra människor, att det som är viktigast för mig inte är någon allmän sanning. Alla fungerar visst inte som jag.
Det är söndag kväll och det känns längesen det var fredag. Helgen har varit full av kalas – idag på dubbla fronter då Esaias var på ett och jag på ett annat. Och däremellan beundrande av hur snöhögarna växt, tusen ord, skrik och bråk, pärlplattor och bubblande fniss.
Jag är helt tagen av all respons jag fått de senaste veckorna, både här i kommentarerna och personligen. Fullkomligt överrumplad och lite chockad. Att orden jag skriver kan få betyda något. Detta mot bakgrund att jag i början av månaden funderade på hur jag skulle gå vidare med den här sidan – det kändes som att jag gick på repeat och bara skrev samma sak igen och igen. Som så ofta behöver frågor komma upp till ytan för att få svar, och påhejad av en vän landade jag i ett tydligare syfte och mer inspiration, längtan efter mindre ängslighet och större frihet. Och utifrån det är jag extra tacksam och ödmjuk inför all den uppskattning jag fått öst över mig. Vi snackar tårar i ögonen och en smått surrealistisk (but nice) känsla. För att ni vill läsa det jag skriver och låter mig veta det och bara är hur fina som helst, tack tack tack!