Utan honom

, 10 Comments

Tisdag kväll och allt som hörs är syrsor och avlägsna hundar och hyenor. Esaias sover, resten av huset likaså. Idag gjorde vi det efterlängtade besöket på nationalmuseet, för inträdet på tre kronor fick vi se både fossiler och kungakronor. Jag hade spänt planeringsbågen hårt men lät tröttheten och Esaias bestämma; vi åker hem och äter lunch hemma istället. Mina Addis-vanor är inte kompatibla med barn, rester från en bihåleinflammation och triggad sorg. Det är skönt att få tänka om, lära om. Hemma innebär prat med familjen, en granne som kramar Esaias och bjuder på bröd direkt från bageriet, och flera partier av både fem tre i rad. Jag är generös med skärmen så att jag får tid att spåra mina känslor.

I teorin är jag nämligen fullt medveten om att en tid här kan riva upp sorgen på andra sätt än hemma, men när det väl händer är det ändå en kalldusch. Sverigevardagen är så mycket min och Esaias, vi har hittat sätt som funkar och passar oss. Här känns det fortfarande helfel att Tariku inte är med. Det var här han var stark, frisk och så totalt sig själv, det var här han levde ut sin vision och var som roligast. Det är hans familj, hans gator, hans språk. Någon i kyrkan kallar mig miss Tariku och random snubbe på gatan ropar ”your husband must be Ethiopian!”. Därför blir det svårare, men också finare. Här vet folk vem och hur han var, det gör mig stolt och tacksam. Och när vi är mitt i allt som var hans blir det tydligt att historien inte är över; det finns mer att hämta.

En flicka i vit klänning

, , 0 Comments

Idag mötte vi en tjej som frågade om Esaias ville leka trots att det var tydligt att han inte förstod vad hon sa. Tålmodigt visade hon hur han skulle kasta upp vissa stenar och fånga andra, lät honom prova. När han sen föreslog att de skulle kasta en vattenflaska och försöka få den att landa stående hakade hon på direkt. Hon petade mig på kinderna, och när jag frågade vad hon gjorde sa hon att hon tog bort mitt hår så att det inte skulle komma i munnen när det blåste. Du har väldigt fint hår! Har du någon näsduk? Min syster där borta är förkyld, jag behöver hjälpa henne. Vet du var toan är? Behöver du gå dit?

Leken fortsatte, hon var hela tiden mån om att andra skulle få testa. När någon råkade trampa på hennes hand sprang hon åt min håll och försäkrade ”det är lugnt, inga problem” trots synbart skrubbsår. Men när hennes flaskkast landade på en pojke bakom henne gick fokus direkt till honom, hon kollade att alla hans fingrar gick att böja, la handen på hans hjärta och frågade om han verkligen var okej.

En mig närstående pojke hade självinsikt nog att konstatera: sådär snäll var inte jag när jag var fyra.

Fyra fina

, , 4 Comments

Jag gläds med de människor som får kalla detta sitt hem. Jag bodde mitt emot den här porten i ett år och ägnade den aldrig en tanke.

Esaias samlade eukalyptusblad han tyckte var fina. Det är mycket som pockar på uppmärksamheten; ett gäng åsnor som bär tungt, utsmyckade minibussar, en apa som hoppar över taket, sjuka människor som tigger pengar, motorcyklister utan hjälm. Tur då att vi har mycket uppmärksamhet att ge.

Det är nästan som en chock för ögat, denna kontrast till färglösa vintersverige. Vi gillar det såklart och jag märker hur jag på många sätt blir mer obrydd i den här miljön. Ett märkligt exempel är hur jag igår efter att jag lagt mig kände nån slags insekt i håret, så jag bara tog fast den, slängde ner den på golvet och somnade direkt. Är inte rädd för småkryp annars heller men jag hade ju kunnat tända lampan och kolla vad det var?

Farfar är som så många andra väldigt glad i Esaias. Denna man är både vis och vidsynt, den bästa kombinationen.

Framme

, , 7 Comments

Halv sju, eller halv fem för våra kroppar, landade vi i takt med att solen gick upp. Direkt: folk överallt, ljuden, bergkulissen och lukter som får mig att tänka att jag kan träffa Tariku vilken sekund som helst. Vi var mer uppspelta än vi brukar vid den tiden. Vilket härligt land det här är, sa Esaias och farmor och farfar stod med glittriga rosor och väntade. Med fem timmars sömn i kroppen har barnet kämpat sig genom dagen utan att sova en blund och tagit varje tillfälle att få gå ut och kolla runt, vilket jag inte är sen att haka på. Farfar höll utkik uppifrån kullen (nåt kan ju hända, att jag bott 200 meter härifrån och kan varenda liten gränd spelar inte så stor roll) och en av tjejerna kom springande efter oss när vi gått bortom synhåll.

Injera till frukost, lunch och middag. Mitt gamla sim-kort funkade inte – här, ta mitt! Solen som bränner i nacken. Bön, igen och igen. Tacksamheten från så många håll, bara över att få se Esaias. Ät mer! Amarinja som flyter på oväntat bra för att vara första dagen, oslagbar motivation att inte ha något alternativ. När ska vi bada?

Etiopien visar än en gång att en dag kan vara som en vecka.

Att få berätta

, 6 Comments

Vi kan luras att tro att alla som kommer till det här landet får berätta sin historia, när det i själva verket bara är några enstaka får en plats och tar den. Den som inte har ett givet nätverk – och i många fall lever skild från familj, släkt och vänner – står ensam med sin berättelse. Kanske frågar någon var de kommer ifrån, om de smakar palt eller surströmming, sen tar samtalet slut.

De gånger den egna berättelsen får ta plats händer något med blicken. Ryggen rätas, orden kommer snabbt. Det väller fram stolthet, minnen, kunskap, skratt och kärlek till mamma. Ingen svensk har frågat mig det här förut.

Vi kan traggla all möjlig kunskap, men först när de egna minnena, det egna språket och den egna kulturen fått sin rättmätiga plats finns det förutsättningar för nya minnen, nytt språk och ny kultur. Det måste vara svårt att anpassa sig till något som inte bryr sig ett dyft om mig eller var jag kommer ifrån. Och tvärtom! Klart jag kan lära mig mer när jag får vara mig själv. Och berättelsen får en fortsättning.

På tal om Etiopien

, , 4 Comments

Pratar med min svåger som också ska till Addis. Vilken skostorlek har Esaias? Ja, jag har ju redan köpt två par skor till dig.

Jag köper godis att ge till folk, men äter upp det själv. Heja generositeten

Efter någon halvtimmes snack om allt annat än resan byter min son samtalsämne: ”På tal om Etiopien…”
Han är en fullärd etiopienlängtare.

Imorgon ska jag ringa min svärmor och säga att de inte behöver slakta någon höna för vår skull. Blir intressant att se om det får någon effekt

Om att visa hänsyn

12 Comments

Att visa hänsyn verkar vara en big deal i Sverige. Inte gå på för hårt, störa eller ta för stor plats. Vi visar respekt genom att inte tränga oss på, genom att tillåta andra att ha sitt utrymme i fred. Vi sänker ljudet klockan 22 och ställer inga frågor som kan tolkas som påträngande.

När jag flyttade hit efter några år utomlands var detta den största kulturkrocken. Vi var högljudda och utstickande på många sätt och jag ville verkligen inte trampa någon på tårna. Omedvetet la jag band på mig, dämpade min pratglada man och undvek vissa platser. Ville smälta in och inte vara obekväm – beteendet hade dock motsatt effekt, jag har nog aldrig varit så spänd som då.

Denna del av vår kultur grundar sig säkert i en uppriktig vilja att visa respekt. Men vad händer när vi drar det för långt? När vi backar och backar tills vi inte längre ser varandra och inte längre kan mötas? När vi inte hälsar på den sjuke, för han vill ju säkert vara i fred. När vi inte hjälper de nyblivna föräldrarna, för vi ska ju inte tränga oss på. När vi går miste om nära, riktiga samtal för att det kan ju vara känsligt att prata om. Tänk om vi istället kunde lita på varandras förmåga att sätta gränser, istället för att leva i rädsla för övertramp. Vilket frihet det hade varit.

-22 och hjälp

0 Comments

Älvsbyn var så mycket Älvsbyn idag, -22 och solsken. Även vabruari lever upp till sitt rykte, även om det i vår familj är den vuxnas sjuka som är långdragen medan barnet är en frisk kärna. Har du corona? frågar de. Älvsbyvirus, konstaterar vi. Det är fler än jag som snörvlar i klassrummet.

Jag gillar dagar som denna, då jag får hjälpa och bli hjälpt. Stanna upp inför någon en extra stund, försöka göra mitt bästa. Samtidigt som andra är hemma hos mig och diskar min disk och städar mitt städ. Nu andas jag lättare. Jag vill aldrig leva ö-liv.

Steget före

, , 4 Comments

Nästa vecka åker vi till Addis, hjärnan ligger som vanligt steget före och befinner sig redan på soliga gator med ständigt amarinjasorl i bakgrunden. Igår eftermiddag ansökte jag om visum, kl 6 imorse låg beskedet i min inkorg. Inga blanketter att skriva ut, inga foton eller passkopior, inga rekommenderade brev med frankerade kuvert bifogade. Inga ambassadbesök, dröjsmål som ger hjärtklappning eller handskrivna kråkor som får dig att undra om du får stanna 29 eller 30 dagar. Bara två visum att skriva ut. What a time to be alive!

Sist vi var där, för precis två år sedan, avgick den dåvarande premiärministern dagen innan vi skulle åka hem. Det talades om att man skulle hålla sig hemma, men vi åkte till centrum och tog en sista juice. Sen dess har Abiy Ahmed fått makten och tagit landet – och världen, får man väl ändå säga – med storm. Om vi märker några skillnader blir intressant att se, men särskilt svårflörtad är jag ju inte när det kommer till det där landet.

Veckans musik

2 Comments

De senaste sju dagarna har fyllts med en massa bra musik, varför inte dela med sig av tre exempel?

I söndags låg jag i min säng och kände febern ta över kroppen medan barnet förmodligen slog skärmtidsrekord. Då fick jag ett plötsligt behov av att lyssna på Paulina Palmgren, som sjöng fantastiska texter på Bjärka Säbys höstmöte i oktober. Fånet, Försök igen, Ett steg bak och Min pelare har varit kännbart hoppingivande.

NPR Tiny Desk fortsätter att göra mitt liv bättre. I måndags kom ännu en pärla, 19-åriga Koffee som i år blivit första kvinnan (samt yngsta någonsin) att prisas med en Grammy för bästa reggae-album. Blir så glad av detta!

Igår kväll lagade Malin och jag mat i två timmar för att sen äta lika länge. Som jag älskar att hänga med henne! Nästan hela tiden lyssnade vi på Emily Kings nya album med akustiska versioner av hennes fina låtar som vi redan gillar och kan, plus en ny som vi också tar till våra hjärtan.

«< 33 34 35 36 37 >»