I love You… tube

, , 2 Comments

Youtube är bäst! Numera sitter jag aldrig framför sökfunktionen och funderar hur jag ska hitta tillbaka till det där roliga klippet jag såg för två år sen, utan jag ser till att vara inloggad, prenumererar på kanaler och gör spellistor. Det är rena drömmen att ha en plats full av filmer som passar mig, antar att algoritmerna har lärt känna mina mönster. Här kommer ett gäng spretiga tips som alla kommer från den gigantiska skattkistan:

Jag längtar till Finland! Två som säkert längtar därifrån är de fantastiska tjejerna Elin och Emilia vars plan var att resa runt Europa i sin van. Av förklarliga skäl kan de inte göra det som planerat, men filmerna de skapar är helt fantastiska oavsett var de är.

Nästan varje gång jag delat med mig av något som känns lite extra känner jag för att skriva ”men så känns det inte alltid” eller ”kom ihåg att jag inte delar allt”. Livet ryms inte i korta blänkare, och allt som delas är ett urval, oavsett hur genomskinlig avsändaren försöker vara. Det här klippet, där den den fullfjädrade influencern Jenny Mustard förklarar varför hon ljuger, och vilket ansvar vi som konsumenter av sociala media har. Hennes kanal rymmer också mycket annat bra, som tips på vad du inte behöver köpa.

Även Jackie och Preston Perry, ett kristet poet-par som under karantänen börjat vlogga (med hjälp av sin personliga fotograf, grattis till snyggt) är inne på samma spår; att dela med sig kan skapa en falsk känsla av närhet – folk tror att de känner dig – men att det ändå är värt risken.

Så lite svenska; Magnus Malm pratar i 30 minuter om sin bok Fri att tjäna, och när jag såg det sprängdes nya rum upp i trånga tankar.

Musik saknas inte! Häromdagen hittade jag Joseph Solomons version av Not in a hurry och gillade starkt.

Det här stycket gitarrspelande var hundra procent fantastiskt, jag har lyssnat på det igen och igen.

The blessing UK har delats friskt på sociala medier, nu finns också en svensk version. Rekommenderar och säger amen till båda!

Har ni sett nåt bra på sistone?

Inspirationen som uteblev

2 Comments

Ytterligare en radda hemmadagar är inledd, både jag och barnet har någon slags förkylning som sätter stopp för helgens planerade utehäng och återseenden. Är det något som jag kommer att minnas från den här våren så är det hur småsjukor får så stora konsekvenser och hur oinspirerad jag blir när jag inte träffar människor. Tankarna går i cirklar och idéerna lyser med sin frånvaro. Eller gäller det att rida ut tristessen för att sen mötas av kreativitet och skaparro?

Addisfilmen

, , 6 Comments

Äntligen är filmen från våra veckor i Etiopien klar! Jag tycker verkligen det är kul att filma och sen försöka få ihop det till en helhet. Kruxet nu var att det var så mycket att få ihop, och att vi är två som liksom ska samsas om berättelsen (tanken är dessutom att Esaias ska kunna visa den för sina kompisar). Därför är den här filmen hans version, allt som han tyckte var kul och spännande. Kanske kommer det en till variant senare, där jag utgår från mina favoritstunder i staden. Mer kaffe och mindre Svampbob Fyrkant.

Jag är fortfarande otroligt tacksam över resan och dess timing, och jag har njutit oerhört av att under klippningen befinna mig i februari och första halvan av mars, när världen var helt som vanligt. I alla fall nästan, det var ju fortfarande Etiopien:

Kristihim

0 Comments

Långhelg! En luftig vecka kändes väldigt välkommen, som en försmak av sommarlov redan nu. Började dagen med att diska bort de senaste dagarnas porslin och det slog mig att förut hade vi fyradagarshelger varannan vecka. Så overkligt det känns nu? Även fast vi inte har särskilt många nuförtiden är vi experter på långsamma morgnar. Den kunskapen rostar inte.

Det fanns visst mer

8 Comments

Länge ville jag inget hellre än att leva om det liv vi hade innan hans död. Strunta i allt som är nu för att istället få våra fyra år på repeat, dröja kvar, återuppleva och komma ihåg varje ord som sas. Idag kom jag på: det vill jag inte längre. Jag har nog inte velat det på ett tag heller.

Sorgen är ett harvande. Ta ett litet steg framåt, sen halka tillbaka. Ibland ner i diken. Ett litet steg till. Går du ens framåt eller bara lite åt sidan? Tiden går utan din tillåtelse, men ingenting glöms. Kanske blir minnena rentutav tydligare utan tårar i ögonen. Tillvaron och tanken fylls med så mycket nytt att det svåra och jobbiga vänjer sig vid att samexistera med det.

Kanske kommer det en majmåndag då du får blicka bakåt, se den långa vägen du burits fram på, utan den minsta lust att backa. En tydlig visshet kantad av lättnad:

Det finns mer och bättre än liv som redan har levts.

Det är du

, , 2 Comments

Arma hjärna som alltid ska vidare
Till annan tid, stämning eller plats
Tänker att det blir bättre senare
Att inställningen behöver ta sats

Du väntar inte på en bättre dag
Du väntar inte på ett bättre tillfälle
För det är du, inte jag
Och du öser, regnar, flödar, häller

Cykellyckan

3 Comments

Finns det något som ger en större frihetskänsla än att ljudlöst rulla fram på torr asfalt? Jag tror knappt det. Extra stor effekt blir det efter snörika vintrar där cykel inte varit ett alternativ – att få baxa ut åbäket ur förrådet och pumpa däcken inne i stan.

Två dagar i rad har jag haft basilika i cykelkorgen – först en köpt, sen en från Malin som har huset fullt av ätbara växter – upplevelsen fick då även ett välkommet inslag av doft. Bra variation för en pitebo.

Färgseende

, 4 Comments

I söndags fick jag en eftermiddag för mig själv, våra kära vänner fortsatte att vara kyrka även efter vår hemmagudstjänst genom att ta hand om Esaias några timmar. Jag hade noll planer, men gjorde det jag hade lust med, i min egen takt och utan en ljudmatta av mammamammamamma. Det var ljuvligt. Så ljuvligt att jag fann mig själv tittandes ut på en grannflicka som dansade över parkeringen i strålande kvällssol. Det var som att jag började se i färg igen, efter dagar i svartvitt – tänk att lite vila kan ha den effekten. Här är fler färgsprakande grejer jag märkt sen dess:

Skratta med Evelina över telefon

Prinsesstårta på eftermiddagsfikat

”Jag behöver bara hitta dinosauriearmen, sen är jag klar med det här mästerverket”

Instagram. Ibland kan det vara så himla trevligt där.

När kroppen känns stark

Fina kollegor som jag kommer närmare när korridorerna ekar tomma

Morgonsol genom sovrumsfönstret, kvällssol genom fönstret på gaveln

Komplimanger. Jag lever på komplimanger.

Sommarplaner och höstplaner som på grund av osäkerheten får en extra nerv; tänk om vi kan ses?

De korta cykelturerna till och från Esaias skola. Han hade lätt kunnat cykla dit själv, men jag vill inte vara utan

Att klockan är 23 och än är det inte mörkt

Ryska skräpposten

2 Comments

This site has been temporarily disabled, please try again later – mer än så gick det inte att läsa på den här sidan i ett och ett halvt dygn då mitt webbhotell stängde ner sidan på grund av sjuka mängder spamkommentarer. Vet inte om skräppostfiltret gav upp? På grund av bristande tålamod och osynk med supporten (de verkar jobba kontorstider, vilket ju också jag gör – med annat än bloggen) gick jag till slut in bakvägen och raderade alla oönskade kommentarer för hand. Vi snackar tusentals. Men imorse var allt grönt och de öppnade upp sidan igen, hurra! Om skrivlusten hållt sig undan tidigare kom den minsann fram när bloggmöjligheten inte längre fanns. Dessutom fanns ju ni mitt bland alla märkliga ryska mailadresser, och att få kommentarer här är bland det bästa jag vet. Kommentarer från riktiga människor alltså, obs obs.

På tumanhand

4 Comments

De ändrade omständigheterna drabbar oss olika, dels för att vi alla har våra egna reaktioner, men också för att vi helt enkelt lever olika liv. För mig betyder pandemin att det blir väldigt mycket föräldraskap.

Att vara ensamstående förälder på heltid är alltid sårbart och det här läget är inget undantag. Möjligheterna till avlastning och hjälp har minskat avsevärt och nu är det vi två mer än någonsin tidigare. Vanligtvis har jag en barnfri kväll i veckan, nu har jag haft en på tretton veckor. Det går oväntat bra och i stunden är det inga problem, men det är givetvis kännbart och i längden ganska tärande. Att ensam bära ansvaret för en annan människa och dennes tider, mat, psykiska välmående, sömn, kläder, träningar, tandborstning och frågor om livet tar en del ork. Och när det inte finns några egentliga avbrott kan det ge en lätt klaustrofobisk känsla – jag längtar efter utrymme att känna mig som mer än en mamma.

Jag försöker hitta nya sätt: springer med honom cyklandes bredvid, lägger mig på soffan så fort han går ut och leker och stannar uppe ännu längre för att få åtminstone lite kväll för mig själv. Sänker ribban på varje område i livet och försöker tänka strategiskt med de luckor som finns. Övar mig i att be om hjälp, för det är som allra svårast när det behövs som mest. Tack och lov har jag lyxen att från flera håll mötas av förståelse och en vilja att stötta.

Parallellt med en viss uppgivenhet löper ett starkare stråk av tacksamhet, bland annat över att det här händer nu. För fyra år sen hade jag definitivt inte pallat, kanske inte ens för ett år sen. Den här situationen har ingen av oss varit med om, men att ta sig vidare även när livet tar oväntade vändningar, det kan vi.

«< 27 28 29 30 31 >»