Arton gånger har jag ringt dig
Du svarade en
Vad vill du mig frågade du
Allt svarade jag
Allt vill jag dig
Och så undrar jag hur du mår
Du sa att du mådde okej
Jag visste mer och bättre
Du sa att du inte hade plats för allt
(din ton ton spydig min ton mild)
Jag sa det har du visst det
Det har du visst det
Hej, här är jag och skriver samma text som jag alltid skriver. Om att det är ljust ute fastän midnatt närmar sig, att barnet somnade sent, att dagen har rymt allt möjligt och att bad är bäst (tre dagar i rad ännu bättre). Till och med bilderna är begagnade.
Vi är på sätt och vis kvar i startgropen inför lovet då det visade sig att de många sjuka pedagogerna på Esaias skola hade viruset. Istället för utspring blir det ännu ett steg bakåt, och jag får lära om igen. Tänka om; det är bra att vara hemma. Viljan att passa på och hitta på är stark och det är konstigt att inte träffa alla vi vill träffa på det sätt vi vill träffa dem. Nu ska jag inte ge sken av att vi lever i någon form av självvald karantän, men även en femtioprocentig minskning av sociala kontakter har en förmåga att rubba semesterkänslan. Förhoppningsvis även smittspridningen.
Igår bläddrade jag i en diktsamling av Karin Boye och Nya vägar satte fingret på en känsla jag ofta bär på. Längtan efter nytt, frisk luft och förändring. I år mer än någonsin. Som en programförklaring inför ledigheten och livet: Låt oss nytt och fagert leta!
Solen skiner på talltopparna och ikväll behöver jag inte ställa alarmet på 05.45 – idag jobbade jag min sista dag för den här terminen. VT2020, kom aldrig igen. Jag gillar fortfarande mitt jobb, men vet ni vad jag inte gillar? Distansstudier. Ekande tomma korridorer. Handsprit. Hemmajobb. Det har såklart inte bara varit dåligt – vi har alla lärt oss väldigt mycket – men jag föredrar den vanliga vardagen när man får se folk i ögonen utan skärm emellan. Förra veckan hade vi avslutning i små grupper med inspelad skolgudstjänst, en tydlig fördel med det var att avskeden och tankarna på återseendet i augusti blev tydligare och mer personliga. Den blomstertid fem gånger dessutom.
På vägen hem från Älvsbyn tänkte jag på den här konstiga våren. Alla hämtningar och lämningar, alla matlådor, alla distansuppgifter, alla nattningar och väckningar. Jag klarade det. Nu börjar två månader utan tider att passa, med utrymme att stanna upp och tänka till punkt. Jag känner mig som det här hörnet i Malins trädgård. Redo.
Förra året började jag med en ny grej; att längta till sommaren. Det håller i sig! Att sommaren 2020 blir speciell råder det ingen tvekan om, jag försöker göra upp planer men samtidigt ladda upp för mycket tid hemmavid. Här är min strategi för att göra de kommande månaderna så härliga och vilsamma som möjligt:
Slimmad matlagning. Jag älskar att laga mat, bara inte hela tiden. Därför tänker jag göra storkok av enkla grejer. En stor sats tomatsås (förslagsvis Malins recept, och låta koka länge) fördelat till små lådor i frysen. Sen är det bara att ta fram och äta med spaghetti, stekt halloumi och en massa basilika, på tortillabröd som en bra och snabb pizzagrund, med bönor i tillsammans med mathavre eller ris. Eller göra en batch pastasallad att jobba sig igenom. En lika gedigen laddning hummus att ha i tortillabröd med rivna morötter, fänkål och bladspenat, på mackor eller till sallad. Matlådor med piroger, plättar eller pannkaka att ta med till stranden.
Bada jämt. Bad lika med sommar, så bada ska vi göra oavsett väder. Helst i kombination med lunch eller middag så att vi kan stanna länge och har en hyfsat energinivå när vi väl kommer hem.
Stanna uppe. Istället för att slita mitt hår över barnet som inte vill somna i normal barntid ska jag omfamna de sena kvällarna; kvällsdopp, sena cykelturer, dröja kvar på ställen utan att behöva snegla på klockan. Och när han väl har somnat ska jag stanna uppe ännu längre, för det fina med alltihop är att jag inte behöver stiga upp särskilt tidigt.
Delat skratt är dubbelt skratt
Juni som hjälper en att klara få sömntimmar
Musiken i bilen
Lego Masters
Klippa ädelstenar på stående fot
Bebis som föds, bebisar som ska födas
Hav av hägg
Du är morsangangstern
Löpning i sommarregn
Psaltaren 104: Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.
Klarspråk kring rasism och en tydligt uttryckt vilja till förändring och förbättring
Allt som doftar gott
Vi har svårt att andas
det är varken virus eller pollen
vi smittas av realtidsdramat
där melaninet tvingats till huvudrollen
Vi har svårt att andas
det stramar och är trångt
klaustrofobi och tusen steg bak
när vissa trodde att vi kommit långt
Vi har svårt att andas
någon stal luften vi fått
är det jag som är tjuven?
har jag ett ansvar för kedjan av brott?
Vi har svårt att andas
det var jag som tog din plats
det är jag som lever på gräddan
siktar och hoppar långt utan att ta sats
Vi har svårt att andas
nej, stopp, sluta, vi vägrar
nu är tid för självrannsakan
nu är tid för öppna luftvägar
Juni är här med sina ljusa nätter och prunkande grönska. Vi tog vårt första dopp igår och beroendet har kickat igång – en dag med bad blir en bra dag.
Vetskapen om att ännu en svart man dödats av en polis bränner som magkatarr. Det är inte mitt land, inte min vardag, men ändå så känslomässigt nära. Finner inte orden. Skriver några ändå, raderar. Publicerar, raderar. Vad kan jag säga som inte redan har sagts? Längtar efter en värld där hudens nyans inte spelar större roll än vilken veckodag man är född på. Rannsakar mig själv, vill lära om och lära nytt. Tänker ja, black lives matter. Vad sjukt om vi inte kan enas kring det.
Hittar bilder från höstens kulturfest på jobbdatorn, där vi helt orädda trängdes runt buffébordet och dansade i klunga. Nu är det längesen jag trängdes. Sju arbetsdagar återstår innan åtta veckors sommarlov, ett efterlängtat sådant. Jag ser fram emot att få ordning på en något kaosig lägenhet, se hur balkongen kläs in av grönt och göra kollage, vilket i och för sig brukar skapa ett nytt kaos så det är bra att jag har gott om tid.
På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel, läser jag i Psaltaren 30 men kan inte relatera. Här är det ofta tvärtom, vilket jag fick upp ögonen för när en läkare informerade mig om att många kan ha ångest på morgonen men slipper den senare under dagen. Det gör inte seghetens förmiddag roligare, men kanske snäppet mer uthärdlig. På morgonen gästar gråt, om kvällen kommer jubel. Och dans och kvällssol och ett personligt rekord på 5 km och allmänt bra humör.
Oavsett sinnesstämning är det pingst! Om kristhim gör mig konfunderad känns pingst mer som hemmaplan. Jesus lämnade jorden med ett löfte om att en annan ska komma, helig ande. Och så blev det, anden kom och började direkt uppenbara Guds helighet och godhet, fick människor att mötas och ledde berättelsen framåt, ända fram till idag. Även mitt liv hade varit väldigt fattigt utan denna kontaktyta med det heliga. Anden tröstar, driver på, viskar sanningar i och genom mig. Förklarar eller påminner om saker, leder andra in i mitt liv eller mig in i deras. Brev kommer precis när de behövs som mest, saker som sägs i farten visar sig träffa precis rätt. En smak av gott mitt i allt.
Andens ledning kanske låter märklig för den som aldrig upplevt den, men för mig finns det inget annat sätt att leva. Jag är vilsen i mig själv. Det handlar inte särskilt ofta om stora uppenbarelser, vanligare är det som den här lite tunga dagen; en varsam hand som leder steg för steg och övertygar mig om att jag inte är ensam eller övergiven. Det finns liv, hopp och frid bortom allt förstånd.
Jag vill ha mer av det och mer av sånt jag inte sett än. Kom, helig ande.
Jag hajar ofta till när andra heter Elin; lever du också med det namnet?
Jag tänker väldigt ofta på vatten. Alltså formen vatten, att det är flytande och liksom sitter ihop men måste inte göra det och så kan jag dricka det eller flyta runt i det. Så skumt.
Jag formulerar väldigt ofta framtida samtal i mitt huvud. Det är märkligt när de blir till verklighet.
Jag solar hellre håret än huden.
Jag går omkring och tror att alla är lika fascinerade av mitt barn som jag är.
Det där ständigt dåliga mammasamvetet som folk pratar om känner jag aldrig av.
Jag vill aldrig gå och lägga mig. Jag vill väldigt sällan stiga upp.
När jag väl har stigit upp har jag inga problem med att äta broccoli till frukost.
Så blev det Norrbottens tur att börja grönska, snabbt går det och veckor av väntan gör att det nu känns självklart med prickiga björkar och skira pilar. Det är lite som att få barn och glömma hur det var förut; har inte du alltid funnits?
Allt låter annorlunda. Under kallaste vintern hörs varenda bil som kör över innergårdens knarrande snö, nu dränks allt av fågelkvitter och prat från grannar som tinat fram. Vägen från inomhus till utomhus märks knappt, inte för att det har varit målet med planlösningen, men för att det räcker med skorna. Barnen springer snabbt över gräset och stannar ute längre. Balkongdörren får stå öppen tills vi märker vad klockan är, jag känner mig lite som Esaias när han var två och undrade: är det dag? Är det natt?
