Hela sommaren gick utan att färgerna togs fram men klyschigt nog kom målarlusten med svalare temperaturer – på en förmiddag, vem är jag ens? Ovanligt planerad var jag också, visste vilka färger jag ville ha och vilken teknik jag ville testa.
Mitt stora A3-block har fått sällskap av ett litet, det är kul att göra små grejer som omväxling. Jag måste verkligen bli bättre på att köpa material, färgerna är alla riktigt gamla och de flesta har tagit slut eller torkat ihop.
Det jag är mest nöjd med kan nog vara paletten, tänk så bra det kan gå när hjärnan inte lägger sig i.
Efter två dagar av hemmavarande kan jag återigen konstatera att begränsningar inte bara är av ondo. Jag får ro till att fixa en lampa som blinkat, rensar lite i en garderob och spelar piano. Vilar på ett sätt jag aldrig får till på eget initiativ.
Esaias växlar mellan sina standardaktiviteter och jag upphör aldrig att förvånas av hans kreationer. Är du inte lite för ung för att rita såhär? vill jag fråga.
Båda dagarna har jag ätit firfir till lunch, igår var det så gott att jag grät. Lök, olja, berbere och injera, svårare är det inte.
Och så går timmarna, jag är generös med skärm och fika och det fortsätter regna medan vi fortsätter att stanna inomhus. Den här bubblan vill vi inte stanna i för alltid, men för tillfället är den väldigt trivsam.
Dimman låg tjock när vi vaknade imorse och det är mycket med den här månaden som påminner om Addis Abeba. Snart var himlen blå och det blev tydligt att jag skulle få sällskap hemma idag, en sån där förkylning som vi inte hade gett särskilt stor uppmärksamhet för ett år sedan.
Ibland är det segt att bli berövad några timmar för sig själv, idag är det bara mysigt och en välkommen återhämtning från logistiken.
Efter frukost blev det bak av enklaste slag och jag funderar om inte Folkhälsomyndigheten borde ta detta i beaktande; nys och hosta i armvecket, tvätta händerna ofta och låt bli att rulla chokladbollar med ett förkylt barn. Men ni behöver inte vara oroliga, vi kommer att äta upp allt själva.
En vän skickade häromdagen en länk till Bifrost arts Lamentations – ett album jag tidigare hört vissa låtar ifrån men som är ännu starkare i sin helhet. Vissa texter är direkt hämtade från Klagovisorna i Biblen, en viktig påminnelse om att vi får – och till och med kanske bör – klaga när livet är svårt. Hoppet är inte mer komplicerat än att det kan samexistera med frågor och tvivel.
Bifrost-tipsaren Britta delar sin poesi på instagram, väl värt att följa!
Det är tydligt att jag mest bara vidarebefordrar tips jag fått av andra, tyvärr kan jag inte hjälpa att mina kompisar förser mig med bra grejer. Typ som podden The Connected Life vars senaste avsnitt är det enda jag hört men verkligen gillade, de pratade så fint och rimligt om hopp och förtvivlan.
En bild föreställande mitt liv dök upp i pinterestflödet:
Så länge jag kan minnas har jag haft höga ideal som jag ofta efterlevt. Jag har tänkt vad jag vill vara för slags person och helt enkelt varit henne; en sån som tar tåget istället för flyget, någon som vågar säga sanningen till den hon är kär i, hon som läser Bibeln varje morgon. Jag har önskat att jag var någon som brydde sig om människor, sprang långt eller pratade inför hundratals – men vänta, vem säger att jag inte kan det?
En för stor kostym kan man växa i, och denna omedvetna strategi har gjort att jag har hamnat på platser och i situationer som varit långt ifrån självklara. När jag var 20 trodde många att jag var äldre än så, antagligen på grund av att jag kunde ägna helger åt att sitta i styrelsesammanträden eller att jag hade bott i Etiopien och arbetat med rehabilitering för unga tjejer som levt i prostitution. Allt det jag gjorde inte för att jag redan kunde det men för att jag kunde tänka mig göra det. Sen var det ju inte särskilt läskigt eller svårt i slutändan, när jag vant mig vid att vara den personen jag föreställt mig. Kostymen passade!
Samtidigt; om fokus ligger på vem man skulle kunna vara är det lätt att glömma vem man innerst inne är eller just nu känner. I perioder, framförallt i tider av kris eller orkeslöshet, har jag glömt känna efter och istället gå på autopilot. Som när jag velat vara en gästfri person men egentligen inte orkat (till exempel i händelse av nyförlöst eller nybliven änka). Ett annat, harmlöst men talande, exempel var när jag insåg att jag, ”någon som bakar sitt eget bröd”, inte köpt mjukt bröd på extremt länge fastän jag inte heller bakat. Principerna vilar aldrig och därför finns det en överhängande risk att den principfasta inte heller gör det.
Om jag nu skulle visualisera hade det handlat det mer om ärlighet än regler. Jag övar mig i att vara mer sann mot mig själv, våga känna efter och våga backa eller gå framåt – helhjärtat, inte bara för att jag ”vill vara sån”. Jag vill vara ärlig i relationer. Rädd när jag är rädd, modig när jag är modig. Ibland behöver jag låtsas vara den version av mig själv som vågar, men inte alltid. Faktum är att jag kan våga ganska mycket utan att låtsas.
LYCKAN att äntligen få ha startat terminen! Sist jag hade en lektion var i februari innan vi åkte till Etiopien, det känns som en liten evighet sen. Som jag har saknat det! Även om vi nu har glest mellan borden och handsprit i lärarvagnarna är det en ynnest att få träffa människor varje dag.
Samtidigt är det inte helt lätt för Sharews att ställa om från sommarlov till långa dagar och att vara en arbetande ensamstående förälder känns ibland som en omöjlig ekvation. Sänker alla ribbor som tänkas kan och har till och med lyckats lägga mig tidigt, undrens tid är prick nu.
Vissa bär måste man kämpa för, andra bär får man plocka hos sin bror medan barnen leker nöjt.
Bäråret 2020 gör ingen besviken. Väl? Är någon besviken?
Det här var bara början, jag fick låna en hink till slut och ändå lämnades busken med mycket kvar. Vi är stora bärkonsumenter utan problem med surt så det här kommer jag tacka mig själv för. Jag gör väldigt sällan något med bären, fryser bara in allt för att ha på gröten eller i smoothien – ja, jag hör själv hur jag låter men det kan inte hjälpas. Vi gillar det. Bär i frysen är också bra mellis-backup. Finns det något jag behärskar är det konsten att skjuta på handlingen och där spelar fruktsubstitut en viktig roll.
Tänk hur många timmar som ägnats åt bärrensning genom tiderna. Men om jag känner någon som helst koppling till mina förmödrar släpper den så fort jag börja tänka tvåtusentalstankar i stil med ”vad skönt det är att göra nåt med händerna”. Men jag undrar om också de tyckte det var lite skumt att ätliga bär kan uppkomma lite varstans helt utan vår inblandning?
Polarbröd, Älvsbyns största privata arbetsgivare som står för en sjättedel av allt bröd vi köper i Sverige, började brinna sent igår kväll. Det är förödande för Älvsbyn. Många har berörts direkt då de behövt stanna inomhus, hemma från jobb och skola, och många lär drabbas betydligt hårdare framöver då de inte ens har ett jobb kvar att gå till. Flera jag har pratat med är bestörta medan andra mest tycker det är segt att behöva stanna hemma, plus att det luktar illa – inte helt olikt de varierande reaktionerna i mars. För idag, liksom då, stängdes skolan och terminsstarten får vi ta imorgon.
Och idag, liksom då, förvånas jag över hur inget av alla de scenarier vi kunde tänka oss eller oroa oss över var det som påverkade den här dagen mest. Aldrig att någon tänkte att en brinnande brödfabrik skulle vända upp och ner på planerna, men det gjorde den ändå. Kanske hade den insikten kunnat ge mig panik (tänk vad som kan hända!), men den skänker snarare ett lugn. När det är så mycket som händer som min tanke inte ens förmår oroa sig för kan jag lika gärna låta bli.
Jag är inte längre intresserad av acceptabelt eller halvdant Fått nog av ganska varmt eller lagom svalt Less på tassande tår, trött på trevande steg Från och med nu ska jag inte vara feg Det blir bestämd blick och långa kliv Modig och stark, tydlig och definitiv Isande kallt eller rykande hett Alltid äta mig hungrig, aldrig svälta mig mätt
