Nu ändrar vi

, 5 Comments

Det finns några sägningar som ofta poppar upp i mitt huvud. ”Pippi gå och lägg dig” som Pippi säger åt sig själv i brist på föräldrar som tjatar, det dyker upp när jag ska avbryta mitt eget nattsuddande. ”There are no problems in the world”, som min före detta chef sa. Eller ”nu ändrar vi” – som min kompis beslutsamt sa till sin fru när jag bjöd dem på smoothie till frukost. Dags för nya morgonvanor, nu ändrar vi!

Idag fick vi i Norrbotten skärpta råd för att minska smittspridningen vilket var väntat utifrån de senaste veckornas utveckling. Men tråkigt, så väldigt tråkigt. Att fler människor riskerar att bli allvarligt sjuka. Att det redan slitna slits ännu mer. En helt annan situation på jobbet och en helt annan situation hemma.

Nu ändrar vi. Tänker hemma istället för iväg, zoom istället för ses, lugn och ro istället för fart och folk. Hur var det i våras, vad lärde jag mig? Sluta inte med morgonbönerna. Ring kompisarna, ät god mat. Träna så fort tillfälle ges. Instagramma flitigt – vilket annat mingel finns i mitt liv? – men stäng av ibland. Använd de fina kläderna även om ingen ser, tvätta håret, på med läppstiftet. Dansa ofta.

Vi planerar om på jobbet, planerar om privat. Inga planer så långt ögat kan nå. Kanske har vi tur och får syn på något annat istället.

Leka vuxen, leka ute

, 2 Comments

Helgen kom och pågick och pågick. Fyra dagar av olika konstellationer som skulle fika, ge presenter och sjunga. Olika nivå av härj, när gänget av klasskompisar slängt i sig monstermunkar och ropade VI GÅR UT var jag inte den som sa nej.

Tidiga novembereftermiddagar är väldigt lika sena juninätter. Även fascinationen över ljusets beteende under samma månader har vissa likheter.

Jag fick testa hur det känns att vara En Uppstyrd Person – en sån som alltid har fika i frysen, tom diskbänk och bäddad säng. Det kommer inte naturligt för mig men känns som en kul lek när det händer. Jag är också väldigt nöjd över att jag orkade rodda allt detta firande på egen hand utan att bli mer än lagom trött.

Söndagen kom med fars dag – kanske den första någonsin som firades utomhus. Vi påmindes om det vi lärde oss i våras; ska man sitta och fika behövs tre gånger så mycket kläder som när man rör på sig.

Blåsmark bjöd på sol och pinnar.

”Lyft upp mig mamma”, sa han och det ser ut som att det borde vara ombytta roller typ nästa år.

Veckan

4 Comments

Vil ken ve cka. En andra våg, ett val i väst och ett begynnande inbördeskrig i Etiopien. Sådär att det känns konstigt att skriva om annat samtidigt som det finns många andra som beskriver pandemier och konflikter bättre än jag.

Och så är det november. Nu kanske ni förväntar er standardklaget på mörker och regn, men den vägen slår jag inte in på – jag tror att jag gillar den här månaden mer än genomsnittssvensken. Det som däremot dränerar mig är alla minnen som triggas av höst och början av vinter. Årsdagar, högtider och alla former av väder.

Vi har väl alla våra sätt att hantera 2020, och en av mina tillflykter har varit utomhus. Veckans friskvårdstimme la jag på att springa till Kanisberget i Älvsbyn. Vidder, frisk luft och hög puls. Till och med lite sol i ansiktet.

Jag får se min egen litenhet och Guds storhet. Välbehövliga perspektiv på det som direkt berör mig och ökad medkänsla inför det som drabbar andra. Hopp, inte som i ”det blir nog bra ska du se”, utan som i att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Inte ens i november.

Sju år

2 Comments

Han som väljer diket framför vägen är nu sju år!

”Mamma, du förstår väl att jag har väntat på den här dagen i ett helt år?” och ”om sju år är jag fjorton” var två av de saker som sas.

Det är fint att få fira en person man älskar så. Trots att pandemin gjorde att vi var lite färre och fick sprida ut firandet blir det tydligt att han omgiven av en massa människor som tycker om honom och vill honom väl. På distans eller nära, vilken välsignelse det är att vara många!

Alla dessa dagar

4 Comments

Alla dessa dagar som kom och gick
visst visste jag att de var livet
Andetag, famntag, evighetsblick
det var det här som blev mig givet

Alla dessa dagar som kommer och går
var annars skulle livet vara?
Över öppna fält, genom täta snår
dolda skatter blir uppenbara

Alla dessa dagar som stannade kvar
närvaron som blev min tröst
Var det allt? Ja, det är allt jag har;
vardagsliv med helig röst

Alla helgon

0 Comments

På väg hem från festligheter (gissa hur välkomna de var) körde jag förbi kyrkogården natten till idag. Ljuslågor som bildade ett täcke över sluttningen, punkt på punkt som säger: Ha! Ljuset vinner!

Vi tände tre av de tusentals ljusen medan det fortfarande var ljust; en till lyktan, ett hjärtformat och ett där det stod Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig. Det var kallt och Esaias tog på sig mina vantar. Vi frågade varandra om vi tror att pappa kan se oss och veta hur vi har det.

Tankarna kring beräknad födelse har rört sig till beräknad död. När Tariku och jag hade blivit ett par pratade vi om åldersskillnaden som var ungefär tio år (det var lite oklart exakt när han föddes) och jag konstaterade att han antagligen kommer att dö före mig. Tarre svarade med ett gapskratt; vad är det du säger? Det var det sjukaste jag hört, kan du veta hur länge vi kommer att leva? Nä, inte jag, men statistiken? Att kvinnor lever längre än män och att du är äldre? Mina argument bet inte, han fortsatte skratta.

Någon dag senare åt vi middag hos hans familj, som jag precis höll på att lära känna. Mitt i småpratet säger Tariku: vet ni vad Elin sa häromdagen? Att jag kommer att dö först för att jag är man och äldre än henne!

Nya gapskratt. Tror hon att hon är Gud eller?

Höstlov

4 Comments

Det blir många kramar idag, sa Esaias när jag gjorde honom sällskap i morgonsoffan. Ledighetens kontrast till vardagen är extra stor under lov insprängda i terminen.

Redan i lördags gick vi in i lovstämningen och började göra sånt som vanliga veckor känns för trånga för; måla på duk, rensa en garderob. Både hemmavarandet och det sociala får plats den här veckan.

Till vår stora glädje har Teknikens hus i Luleå öppnat upp för besökare och ett maxtak på 50 personer inklusive personal gjorde upplevelsen än mer njutbar. Inga köer, lagom ljudnivå, trevligt raktigenom. Allra trevligast var nog kvinnan i receptionen, snacka om rätt person på rätt plats (vilket jag också sa till henne). Vilken skillnad en tillmötesgående människa kan göra.

Tänk att det finns platser helt dedikerade åt barns lärande, lek och nyfikna upptäckande. Att det finns lov med tid att ta tillvara på det. Och att sen få komma hem, låta barnen leka ytterligare några timmar då fem visst inte var nog, och på kvällen höra Esaias ropa från kvällssoffan: Tänk att vi är lediga imorgon också!

BF 26/10

1 Comment

26 oktober är ett sånt där datum som fastnat i minnet, jämte barndomskompisars födelsedagar och barndomskompisars hundars födelsedagar. Det här var Esaias beräknade födelsedag, en dag jag tog sikte mot under mina första 40 veckor som gravid. Barnmorskorna och läkarna pratar om sina datum, men det är dagen som Gud har bestämt som barnet kommer, sa Tariku. Gud bestämde att barnet skulle komma några dagar in i november.

Vad löpningen lär mig

, 1 Comment

En plusgrad, regn och kolsvart mörker, en oplanerad kväll med barnvakt – intervaller fick det bli. Fördelen med att ha begränsade möjligheter till träning är att lust och väder inte alltid får sista ordet. Jag behöver ta chansen när jag får den och den här kvällen var ett typexempel på det.

När jag kommer ut, trots att förhållandena är långt ifrån optimala, lär jag mig att motstånd inte behöver vara dåligt. Eller jo, spöregn och att allt eventuellt ljus slukas av det blöta måste vi få kalla dåligt, men att jag behöver tampas med det är kanske inte det värsta. Kan passet till och med ge mer av uthållighet och styrka då det inte bara är medvind? Jobbigt betyder inte farligt.

Eller när det är något som skaver i mig och jag får springa långt, finns det något närmast profetiskt med kilometrarna som tillryggaläggs. Vi tar oss igenom. Tålamod. Jag orkar mer än jag tror.

Tills någon annan kommer in i bilden. Jag är aldrig så snabb som när jag har andras ögon på mig. Och när jag blir omsprungen eller springer om någon i spåret triggar det min benägenhet att jämföra mig till tusen. Men där blir det väldigt tydligt att jag inte vet något om den andra löparen; har hen sprungit flera år eller börjat i veckan? Ska personen springa långt eller kort? Jämförelse är inte verklighetsbaserat.

Igår regnade det inte. Då var det strålande sol, gnistrande snö och till skillnad från idag var det fullt med folk längs med vattnet. Då lärde jag mig inte ett dyft, kanske kan det vara ännu en lärdom? Löpningen behöver inte alltid lära mig något, den kan vara bra ändå.

Allt det där

2 Comments

Allt det där som tynger mig
Maten jag slänger
Snäsiga svar
Uppriven saknad
Lågt blodsocker

Allt det där som lyfter mig
Närvarande blickar
Uppmuntrande ord
Någon som hör av sig
Någon som aldrig lämnar

Och han den där som bär mig

«< 20 21 22 23 24 >»