Delar av en jul

, 0 Comments

Det blev jul i år också. Det blir nästan som en sån där tiden kommer-grej med högtider och årstider. Inget kan stoppa dem.

Dan före dan före dopparedan dök ett paket till mig upp under granen och redan då kände jag mig nöjd, på gråt-nivå. Dagen efter fick jag öppna det ”så att det inte torkar” och det visade sig vara en bit pepparkaksdeg, väl inpackad med plastpåse och påsklämma. Degen hade jag själv gjort men nöjdheten förtogs ej.

Så vaknade vi till julafton i vårt eget hem, för första gången någonsin, och under natten hade slasket och isen ersatts av vitt.

Den sedvanliga bilbilden – lite mer vanliga jular tas den på väg till eller från kyrkan, som ett just ja, vi måste ju ha någon bild att skicka till folk.

Men väl framme i Blåsmark var det ändå läge för en icke-selfie på oss två, för är det en speciell jul så är det. Vissa gluggar behöver också förevigas.

Efter att äntligen ha fått vara inomhus hos mina föräldrar var det dags för ute. Tio varianter av snöbollskrig och sånt där. Hela dagen var så fin och barnets exceptionellt goda humör smittade av sig.

Juldagen kom och julspringet med, för det är svårt att låta bli detta vackra vita vinterland.

Jul, jul, strålande löpsteg.

Ja, julen kom, och julen stannar kvar en stund. Kantad av sjukdom och ofrivillig distans, men också av ny närhet och mer vila än vanligt. Är det något vi har rutin på är det konstiga jular, och erfarenheten säger att julfriden som stannar kvar inte sitter i glöggen eller ens de stora folksamlingarna. Och på den i övrigt tomma anslagstavlan utanför vår grannkyrka har någon satt upp ett anslag om det som är viktigast att komma ihåg: Frukta inte.

God jul

6 Comments

En stjärna går upp och leder fram
Trots allt ofärdigt, det jag aldrig hann
Ära till Gud, på jorden fred
Herdar och vise, också jag får följa med
Mitt hjärta blir ett Betlehem
Han som föddes lever än

En god och fridfull jul önskar jag dig som läser här – jag är så tacksam att du gör det!

Jag har vant mig

1 Comment

Köksbordet är belamrat igen. Ull, pennor och papper i en salig röra. En stickning med trådar som behöver fästas, hyacinter i olika faser och säkert några legobitar mitt i allt. Tur att vi bara är två som ska få plats när det är middagstid. Mjölet är slut så jag googlar om det går att göra pepparkakor på dinkelmjöl. Det går. Jag ser en bild på tulpaner och det pirrar i magen av längtan efter marsljus. Än är det ingen brådska, julen ska få vara så länge julen är (det vill säga bra mycket längre än till annandagen) men det var en sån konkret påminnelse om att andra tider kommer.

Skolpojken får komma hem tidigare, en sån där mellantid som vi inte är vana vid då han i vanliga fall brukar gå hem först eller sist. Det är ovant att inte behöva ta hänsyn till pendlingstiden. Jag har saknat honom – jaha, är hon en sån som har velat väcka sitt sovande barn för att han är så gullig kanske någon tänker men nejnejnej det är jag inte, det är bara det att vi växt ihop lite. Ska det inte bli skönt att få se någon annans ansikte än mitt? frågade jag en måndagsmorgon efter en annan hemmahelg. Nej, jag har vant mig, sa han.

Vintersolståndet

1 Comment

Orden präntas in igen och igen: mörkret vinner inte. Mörkret vinner inte. Mörkret vinner inte.

Själviskhet ger vika för generöst delande, egoism ger vika för gemenskap, lögn ger vika för sanning. Livet besegrar döden, kärleken besegrar hatet, friden besegrar rädslan.

Det vänder. Ljuset vinner.

Fredagstips

, , , , , , 4 Comments

Det är fredag och ni ska få en hel drös med tips inför helgen. Håll i er:

Kan ni gissa hur glada vi blev när vi en tisdagsmorgon skulle kolla vem det nya avsnittet av Historierummet handlade om och det visade sig vara Haile Selassie? Poddar går i ett här hemma och den här har nog spelats minst 20 gånger? På tio dagar.

Mer etiopientema bjöd Konflikt på, lite mer nutid, lite djupare analys.

Min vän Lina har till min stora glädje börjat blogga, och blandar kloka reflektioner med recept och roliga återbruksidéer. Att läsa där känns lite som att träffa henne fastän vi inte kan ses, för hennes värme och kreativitet återspeglas i allt hon gör.

Det ska erkännas att jag inte hunnit lyssna igenom hela Camp Lukewarm men det jag har hört gillar jag. Ett särskilt tips till dig som vill lyssna på musik som handlar om Gud men inte låter så… lovsångigt?

Hemmaträning! Jag är i ärlighetens namn lite less på den. Det är svårt att få till kvalitativa löppass på snö eller is och då blir jag mindre motiverad till inneträningen också. Plus decembermörker. Men en ljusglimt är några för mig nya träningspass av growingannanas på Youtube. Om du tyckt att passen jag tidigare tipsat om varit för käcka och amerikanska är de här inte det, det är nämligen inget snack överhuvudtaget. Och vissa har ”No jumping” med i titeln vilket är bra för oss i lägenhet vissa tider. Generellt mycket benfokus, men det kan man väl leva med. Starkare ben alltså.

Får jag vara så fräck att tipsa om mig själv? Det är ju min blogg så jag antar att jag får det. Ni kan nämligen följa mig på instagram om ni vill! I dessa inte så sociala tider gillar jag minglet som äger rum där – om jag inte kan prata med mina kollegor på rasten kan jag i alla fall lägga upp någonting i stories och få kontakt med folk på det viset. Ett extremt pandemiskt beteende. Precis som i verkligheten heter jag @elinsharew där.

dem_härgärget.jpg

Härbärget i Luleå hotas av nedläggning, här kan du skriva under om du liksom jag tycker att det är en dålig idé att stänga dörren för hemlösa. Om ni vill stötta Gemenskapsmåltiden i Luleå ekonomiskt kan ni läsa hur ni gör det här.

Och slutligen ett juligt, snabbt recept från Tuvessonskan (som också tagit bilden). Gnocchi i tomatsås med brynt saffranssmör, huuuur gott som helst.

Inte mindre än åtta tips, helgen är räddad!

Elva

, 0 Comments

SMHI lovade sol vid elva
Jag planerade en tidig lunch
Elva kom
Inte solen
Livet är för kort för falska löften
Dagen är för kort rent generellt
Men mörkret ska fly och dagen ska gry
En säker prognos om eviga juninätter

Tusendelar

, , 2 Comments

Ibland drar jag mig för att dela saker här för att jag inte vill att någon ska tolka det som representativt för mitt liv. Inte sällan skriver jag om mellanskiktet; det svåraste och det bästa är skörare, kan röra andra människor och kräva några veckors bearbetning för att kunna uttryckas i skrift. Och risken som finns i verkliga livet blir nog ännu större när vi möts digitalt, att vi jämför vårt inre med den andres yta. Eller våra röriga tankebanor med andras välformulerade captions.

Med det sagt, här är några tusendelar från de senaste dagarna:

Jag började småprata med postombudet, det var som att han först blev ställd men efter några sekunder hakade han på och jag blev stolt över hans svenska, tydlig yrkesskada

Tre tappade tänder på en vecka, jag älskar gluggen

Mandelmassa i dadlar doppade i choklad, så genialiskt enkelt

Höstens strategi har varit att se hur många dagar som är sådär fruktansvärt mörka att allt är trötthet – de är inte så många som man kan tro men nu är de här med besked. Gröt i hjärnan. På måndag vänder det mot ljusare tider och jag hoppas att hjärnan hakar på

Nya vardagsbilder: en skylt med en överkryssad person och INGA VUXNA INNE I SKOLAN, munskydd, handsprit i lärarvagnen.

Ljudet av Sunes jul. Det är uppenbart att vi vill att våra barn ska se vår barndoms program på grund av vad det skapar för känslor i oss.

Jag luktar sjukt gott när jag inte behöver ta hänsyn till en parfymfri arbetsplats varje dag

Julkorten får hänga med texten utåt på kylskåpet, förutom vissa babyfaces som är för fina att gömma

Människor som förstår en

Och glögg på en tisdag

Den sjuke bara en

0 Comments

Vad vill du bli när du blir stor? frågade vi. Pilot! Läkare! President! svarade barnen självsäkert. Jag var nyss fyllda 19, var i en stad i södra Uganda och undrade hur de små barnen kunde veta vad de ville, och svara något så otänkbart. Många av dem kom från familjer där universitetsutbildning var en omöjlighet. Och där stod jag, hade nyss tagit studenten och med universitetskatalogen i tankarna – hur kunde jag, med alla möjligheter i världen, inte veta vad jag ville bli när de här barnen visste det?

Den friske har många önskningar, den sjuke bara en, sägs det. Min erfarenhet är den motsatta; att sjukdom eller annat påtagligt motstånd kan få oss att drömma friare.

När jag är frisk och världen står öppen är det fritt fram, bara att drömma, det finns inga gränser, the sky is the limit! Då tenderar jag att fastna i vardagens smådetaljer och tar mig inte tiden att reflektera över vad jag egentligen vill. Och om jag skulle börja tänka större blir det tydligt att det innebär arbete och uppoffringar från min sida. Mitt nittonåriga jag svarade inte ”pilot!” med eftertryck, dels för att jag inte kände för det, men också för att jag visste att det skulle kräva mycket av mig. När vägen är öppen verkar det som att allt hänger på min förmåga, som jag vet är bristfällig.

I perioder med väghinder av olika slag tänker jag större, även om situationen i sig är långt ifrån önskvärd – eller just därför. Tänk om vi kommer ut ur den här tunneln, då minsann! Vad som är viktigt framstår med större klarhet. Kanske är det inte bara hälsan livet handlar om. Kanske är det att få leva för människor istället för med pengar som mål, vara djärv och orädd, inte hymla med sin tro och övertygelse. Om Gud vill och vi får leva ska vi göra det och det. Visionerna kommer lättare när fokus inte ligger på min egen navel eller företagsamhet.

Fredagsfrys

0 Comments

För ett år sedan hade vi nog inte fått för oss att fika utomhus i mörkret. I år kan inte ens lite snöblandat regn stoppa oss.

Usch vad hurtigt det där lät, förlåt. Det är bara lite intressant att se hur det otänkbara blir nästan naturligt.

Och det är lätt att leka kurragömma i mörker, förutsatt att du kommer ihåg att ta av dig reflexvästen.

Från ett annat håll

2 Comments

När jag var liten såg jag Galenskaparnas föreställning Grisen i säcken många gånger. Jag kunde vartenda ord utantill och drog citat om EG och sjöng sånger som handlade om Ny deodorant, totalt ovetandes om att de drev med partiet Ny demokrati. En sång får jag fortfarande på hjärnan ibland, om karaktären som parodierade Ian Wachtmeister: Från ett annat håll kom han in, från ett annat håll, han kom in från ett annat håll, från ett annat håll kom han in.

I veckan dök låttexten upp igen, när hjälpen och omsorgen kom från oväntat håll. Jag tycker ofta att det är så, men i vinter blir det extra påtagligt. Inflödet vi är vana vid har strypts och vi är många som är frustrerade över att inte kunna få eller ge hjälp på det sätt vi vill och längtar efter. Men ibland sipprar det in något från ett annat håll. Som de senaste dagarna, då jag saknade att ha lektioner i klassrummet, istället fick jag ha ovanligt kul med en elev som var på plats. Jag får inte träffa mina kompisar men de som bor långt bort känns närmare än någonsin. Vanliga helger äter vi minst en måltid, oftast flera, hos andra och nu är det frukostlunchmiddag hemma utan avbrott. Förutom i fredags, då sjuåringen använde sin kvällsenergi åt att laga mat själv för första gången. ”Så du slipper slita så mycket imorgon.”

Jag ser två utmaningar i det här; att faktiskt upptäcka den hjälp och kärlek som kommer i ens väg även när den är oväntad, men också att kunna glädjas åt den utan att besvikelsen över det som inte blev överskuggar allt. Det jag behövde kom in, det var bara från ett annat håll.

«< 17 18 19 20 21 >»