Gud är här och jag visste det inte

, , 2 Comments

Många är berättelserna om hur Gud upplevs vara frånvarande i svårigheter. Varför är det bara ett par fotspår i sanden, om Gud är god hur kan då detta drabba mig, uppgivenhet och ensamhet. Jag har också varit där i perioder, när det påtagliga tomrummet är det enda gudsbeviset.

Det finns också andra berättelser, eller samma berättelse med en fortsättning. Igår läste vi om hur Jakob i Bibelns första bok (1 Mos 28) stannar för att sova, mitt i ingenstans mellan Beer-Sheba och Harran, med en sten som kudde. Gud möter honom i en dröm och presenterar sig själv, lovar att landet Jakob ligger på ska ges till honom och hans efterkommande, att jordens alla släkter ska välsignas genom dem. Jag är med dig, jag ska inte överge dig. När Jakob sen vaknar säger han: Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.

Bibeln är full av nätter, öknar och gravar – och helvändningar. Natten blir upplyst, öknen blommar och graven är fortfarande tom. Sen har historien fortsatt. Det uträknade har fyllts med kraft. Ökenfäder och -mödrar som bokstavligt talat gått genom torka men kan se Gud med sådan klarhet att deras ord håller flera hundra år senare. Och i nio år har minnet av en person sittandes på en trottoar i Addis Abeba funnits kvar i mig. Han satt hopkurad, insvept i en filt då kvällen var kall, vi kunde inte se honom men hörde hur han sjöng: Herren är god, Gud har visat sin godhet i mitt liv.

Och så min lilla berättelse om att jag aldrig upplevt Gud vara så nära som under mina hittills svåraste år. Jag kan se vad som bidrog. Vänner som gång på gång påminde mig: du får skrika, du får vara arg på Gud, han tål det. Den dörren stod öppen men det var rätt skönt att låta bli att gå in genom den just då. Jag var ensam, ledsen och utmattad, och Gud var nära. Jag minns att jag blev förvånad – det här stämde inte överens med narrativet, berättelserna jag hört om den Gud som upplevs frånvarande i det svåraste. Med tacksamhet fick jag luta mig mot och erfara hållfastheten i det Tariku sa: My disease doesn’t decrease God’s holiness. God is still good.

Ibland behövs en eller flera nätters sömn, ibland behöver vi någon annans ögon för att se Gud mitt i det svåra. Ibland ser vi honom inte alls. Men oberoende av vår syn eller vetskap är Gud större än att han skulle vara begränsad till ett lyckligt liv, hälsa och en varm säng. Han finns i kylan, i fastan, på en sten till kudde. Herren är verkligen på denna plats. Och jag visste det inte.

Rutiner

4 Comments

Jag brukar inte gilla rutiner men nu har en behaglig rytm infunnit sig; varannan dag hemmajobb, varannan dag Älvsbyn. Morgonbönen och packa läxan på måndag, ta med skidor på onsdag. Följa Esaias den korta vägen till skolan vilket är en lyx snarare än ett måste, för effektivitet ska inte vara ett ledord i mitt föräldraskap. När jag ska till hemmakontoret fortsätter jag gå ett par kilometer eller tre, det är nästan provocerande hur mycket tid som frigörs när pendlingen kapas. Solen går upp och jag måste ta en bild.

Vardag och ord på repeat. Orden om orden på repeat på repeat. För varje repetition går det djupare: bönen, träningen, undervisningen, samtalen, läsningen. Samma saker men en känsla av nytt, såhär nära har vi aldrig kommit förut.

En kväll, en natt, ännu en morgon och ännu en kort promenad innan jobbet. Solen går upp igen, jag tar en bild igen och för varje repetition blir det vackrare.

Askonsdagen

2 Comments

Askonsdagen är här och den stora fastan har inletts, med bävan och förväntan. Nu är tid att skala av, tagga ner och förenkla. Det handlar inte om späkning eller hårt spända bågar, det handlar om ödmjukhet, inlyssnande och att ge plats åt det viktigaste.

Vi pratade om askonsdagens betydelse på en av dagens svenskalektioner och det är så lätt att prata om fastan då den för så många människor är en självklarhet. För att söka Gud och öka sin förståelse för de som hungrar, vad det kan ha för fysiska fördelar kom inte ens på tal. Den eritreansk-ortodoxa påskfastan smygstartar med tre veganska dagar nästa vecka och en full bil hade åkt de fem milen till Willys för att handla grönsaker – goda nyheter i sig att ändringar i kosten kan handla om något annat än vikt och utseende.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är wp-1591373163383.-1024x620.jpg

Vi får för en stund välja bort det vi måste ha eller lyxen vi vant oss vid, lägga till det som vi på ett djupare plan längtar efter. Vänja hjärnan vid nya vägar, skapa tid och utrymme för något annat än det vanliga. Vi får ta små steg, ta rygg på andra, vila i tanken på att hela den världsvida kyrkan ber.

Fastetiden slår an något i mig; en längtan efter djupare rötter och överlåtelse, en vilja att lära mig livet av dem som gått före, finna för mig nya vägar. Fastan är en motkultur när så mycket runt oss handlar om snabbare och mer mer mer. Sorgen, ångern och smärtan får ta plats, vi tillåts lämna glättigt och ytligt och jag tror det är därför det har blivit en sån betydelsefull tid för mig. Det svåra får en riktning och korset och graven blir en mötesplats med Gud. En övning i tillit: människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20200615_172016-1-1024x1021.jpg

Himlen är otroligt blå

, , , 1 Comment

”Mina handskar luktar Etiopien!” säger Esaias – själv gör jag den för mig självklara associationen till utedag med skoter och eld. Jag hittar inte mina vantar, tar några andra och först när dörren är låst märker jag att det första paret varit i min hand hela tiden.

Har det någonsin varit så mycket vinter som i år? Och nu är himlen otroligt, ofattbart blå.

Jag har lärt mig tycka om våra nya sätt att umgås – mer spontant, mer ute, fler uttryck för tacksamhet.

Och när vi kommer hem och in; sanningar på repeat. Borttappade vantar kanske finns i min hand men Gud har hela världen i sin.

Söndagstips

, 3 Comments

Solen sken på stammar och toppar redan klockan åtta, en bra start på dagen! Vi ska snart ge oss ut men först kommer ett önskeinlägg med mina bästa söndagstips. För alla är inte utemänniskor och ni som är det ska väl också komma in någon gång?

Vi börjar med det enda tidsbegränsade, dokumentären Ett grönländskt äventyr som finns på svtplay till och med imorgon måndag. Jag började se den igår för att jag gillar allt som har att göra med personer eller familjer som väljer att bosätta sig i ett nytt land med en ny kultur, jag hade inte förväntat mig att bli helt tagen. Den är vacker, sorglig och gestaltad på ett osentimentalt sätt. Känslan hänger kvar i mig idag.

Så till en radda poddar som liksom hakade i varandra utan att vara sammankopplade på något sätt. Bloggen A Beautiful Mess har jag följt i många år, och i detta avsnitt av systrarnas podd berättar Elsie Larson om sin uppväxt i en strängt religiös miljö. Det smärtar att lyssna på men det som sticker ut är att hon uppenbarligen har bearbetat sina upplevelser – det är ledsamt men inte bittert. Och namnet A Beautiful Mess får en ny mening.

Elsie vittnar om hur fel det kan bli när vi tolkar diverse känslor och infall som Guds röst, men jag tror ändå att det finns sätt att lyssna in Gud som är sunda, som får oss att älska Gud och vår nästa mer. Jag har ofta använt skrivandet i detta, och det här poddavsnittet påminde mig om vilket fantastiskt verktyg det kan vara.

Här intervjuas Kardinal Anders Arborelius som säger en massa intressanta saker, framförallt i slutet då han talar om att söka och finna Gud i allt – inte bara i naturen utan också i mötet med andra människor, vilket för oss till podd nummer fyra:

Vad händer när vi fylls av förundran? Och vad är det som väcker denna känsla hos oss? Det är underbart när andra kan ta ens egna tankar och hobbyanalyser vidare.

Slutligen vill jag tipsa om en av Bibel Projects senaste klipp; ett tillfälle att öka sin förståelse av – och förundran inför – Guds trofasthet.

Hoppas ni alla har en ljus och vacker söndag!

Att skapa utan press

, , 0 Comments

Jag gillar att göra saker med mina händer, men jag är också (som alla?) lagd åt prestationshållet vilket gör att glädjen kan kvävas och upptäckarlusten försvinna. Kanske är den risken lite extra överhängande när det handlar om att göra något som resulterar i en produkt av något slag. Medan en halvkass löprunda blir en i träningsmängden det är lätt att se på det tovade, målade eller stickade som ligger framför mig och döma i termer av snyggt eller fult. Jag strävar efter att komma ifrån den dömande blicken, att bara köra och skapa mer som ett barn, men ibland måste jag lura hjärnan för att komma dit. Det här är mina strategier:

Gör något användbart. Det finns en frihet i att göra något som främst är till för att användas, inte betraktas. Stickningen har hjälpt mig genom många svackor, när jag haft varken inspiration eller idéer har ett färdigt stickmönster hjälpt mig. En maska i taget och sen har jag något som värmer någon. Det hjälper skapartankarna att komma igång men erbjuder också lite vila.

Gör något till dig själv. Det är underbart att få skapa till andra men när det bara handlar om att sticka något till en bebis, måla en tavla åt en kompis eller skriva för andra att läsa kan det i vissa fall bli överväldigande. Jag vill såklart att det ska uppskattas av mottagaren, men den strävan kan vara lite hämmande i den kreativa processen. Då kan jag göra något till mig själv, som för att frisätta mitt eget tycke.

Dela en del. Förut delade jag knappt något av det jag gjorde på blogg eller instagram, jag såg det nästan som en lägre form av skapande (gör du det bara för att få likes?). Det senaste året har jag märkt att det faktiskt blir roligare då – jag gillar att ta del av vad andra gör och jag växer och utvecklas av andras respons. Samtidigt finns det mycket jag inte delar, vissa grejer vill jag hålla för mig själv.

Vila dig i form. Tvinga inte fram något. Soffan är också bra. Jag får oftast mina kreativa il i slutet av lovet eller helgen, det är nog ingen slump.

Rita på kvitton. Om jag målar på canvas är det uppenbara målet Väggen. Om jag däremot skissar i en anteckningsbok eller på ett kvitto får jag rita hur fint eller fult jag vill, syftet är inte främst att det ska visas upp.

Testa nya tekniker. Det här året har börjat med stor variation och ett nytt material varje vecka, utan att jag planerat det. Först var det ull, sen papper, oljepasteller, jag redigerade ett par filmer, ritade med blyerts och nu har jag små former av lera som väntar på att målas. Att testa nytt främjar lekfullhet och är plain skoj – jag behöver inte vara bäst, jag testar bara.

Sen kan man också strunta i det och fortsätta en annan dag. Och när det du gör inte blir så fint som du hade önskat, se det som ett träningspass. Det kommer fler chanser!


Om ni klickar på bilderna kommer ni till inläggen de kommer från.
Mer på samma tema:
Skapa med barn
Underlätta skapandet

Halva februari

, , 1 Comment

Halva februari har gått och det är redan ljust många timmar per dag. Esaias har fått göra en ljuslykta på skolan och jag har fått injera på mitt jobb. Jag stickar vantar och tänker redan på nästa par, och det jag ska få klart däremellan. De små projekten hemmavid erbjuder variation och känslan av att något händer ändå, jag beställer mer material och tänker att vårterminen ska få fortsätta så.

Kroppen är mör efter ett långt och oplanerat progressivt löppass idag – jag fick feeling och sprang längre än jag hade tid med och fick maxa de sista kilometrarna för att hinna hem före Esaias. Som jag älskar löpningen – att bara mata på, få se allt vackert på vägen, andas ordentligt, bli fysiskt trött. Ibland undrar jag hur jag hade mått utan den, och hur det hade varit om jag löptränade under de perioder jag mått sämre. Men så hejdar jag mig, vet att det inte fanns på kartan att uppbringa orken eller ens tiden då. Våra liv är inte alltid medvetna prioriteringar frikopplade från omständigheter, det handlar om förutsättningar och möjligheter också. Vi gör det vi kan, så gott vi kan.

Skriv de orden

, 2 Comments

Jag minns fredagen, hur pulsen var hög och logistikfrustrationen stor, hur det verkade som att inget skulle klaffa. Desperata böner över små problem som kändes stora. Så kom helgen emot oss med zoom-möten som inte bara blev avklarade utan också djupt meningsfulla, om du skjutsar dit så hämtar jag sen, luft i lungorna, tid att springa, tid att leka tagen, mammalagad mat.

Vecka fem tog slut med bortblåsta tvivel. Kom ihåg, glöm ej! Varje bön är en värd bön. Ingen oro för liten för att dela. Gud är trofast, skriv de orden över varje nyfödd dag.

Etiopien igen

, , , 9 Comments

Nej, jag ska inte åka någonstans. Men när jag i våras klippte filmen från vår resa var tanken att det skulle vara Esaias version som han kunde visa i skolan och att jag sen skulle fixa min egen, med tydligare fokus på kaffe, injera och amarinja i bakgrunden – och nu har det hänt!

För vilken skillnad det är att klippa film på min nya dator istället för på mobilen som jag tidigare gjort? En annan spark i baken kan också ha varit att det här är andra gången på sex år som jag är hela vintern i Sverige, märkligt men verkligen en källa till lite mer längt. Nu får ni längta lite med mig:

Pandemiliv

, , 0 Comments

”Har du hört om det där nya viruset?” säger en person i min närhet rätt ofta. KUL. Vardagen ser ganska annorlunda ut jämfört med förut, och de här förändringarna kan jag se i mitt liv:

Jag umgås mer med min son. Överraskning.

Jag veckohandlar lite mer uppstyrt, småhandlar mindre. Annat än mat köper jag knappt alls. Det är sjukt märkligt att tänka på alla second hand-fynd som jag inte har gjort men inte heller kan föreställa mig.

Jag äter mer soppa. Uselt i matlåda, perfekt att värma hemma på spisen för nej jag har ingen mikro.

Jag tränar mer. Mer tid, mindre vardagsmotion. Japp. Det innebär också att

Jag är ute mer. Betydligt mer. På grund av träningen som helst sker utomhus men ännu mer för att jag har utvecklat någon form av beroende? Det är så fint hela tiden. Och jag behöver träd och vatten och vidder för att inte fastna i mitt huvud. Blir typ illamående i både kroppen och själen om jag är inne hela tiden?

Jag klär mig finare. Det finns inga speciella tillfällen att spara de finare kläderna till och det är roligare att ha läppstift hemma.

Jag snöar in på saker. Typ ull eller pappersblommor eller filmredigering. Kan såklart inte lova att det inte hade hänt utan virus men nu finns tid och uppmärksamhet att ge.

Jag är lugnare inför helgen. Noll planering och noll logistik, aahh. Tråkigt men skönt, liiite rädd att jag ska fastna i denna homebody.

Jag träffar mindre folk. Blä. Har heller inte varit längre än en timme från hemmet sen Etiopien i mars.

Jag är ledig annorlunda. Förut tog jag det lugnt när jag var ledig och Esaias var på skolan, men nu tar vi det ju lugnt hela tiden så nu är jag en duracell som handlar, promenerar med kompis, springer, gör ärenden. Det kan också ha att göra med att de lediga dagarna är betydligt färre och att jag måste passa på.

Jag lyxar till det mer. Om ingen annan bjuder mig på fika eller god mat får jag se till att bjuda mig själv.



Vad har ändrats i din vardag?

«< 14 15 16 17 18 >»