tolvgradigt vatten
överträffade förväntningar
folk som uttalar avslutning ”avschlutning”
varm, doftande tallskog
ut på rasten, ut på lunchen
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
uppmuntrande ord
vän på balkongen
hav av hägg
snöhögen är undantaget
och bönesvar idag igen
En kär vän har lämnat landet på obestämd tid och jag hade inte kunnat vara gladare, för jag ser henne våga. Hon kastar sig in i en ny kultur och ett nytt språk med öppna ögon och öppet hjärta. Idel nya människor och sätt. Hon är ärlig med vad hon är rädd för och ärlig med vad hon längtar efter. Sen handlar hon utefter sin längtan.
Vi pratar om att barn inte gör som vi säger utan som vi gör, men jag tror inte det stannar vid barnen. När du vågar, vågar jag, när du är dig själv kan jag vara mig själv. Vi kan prata om förebilder men mest av allt behövs vanliga människor som gör lite halvläskiga grejer, som går att tänka på när vi själva möter nytt, osäkert eller svårt. Sårbart och modigt. Kan hon så kan jag.
Den sista fredagen i maj blev ett praktexempel på både fredag och maj. Pionerna på bordet slår ut och ber om att få bli klappade på och en fyraåring jag hängt med har lärt sig göra fart i gungan. Den nya kassörskan var trevlig och skolbarnen var ute från två till åtta.
Det är som om tillvaron blir större; balkongen blir ett extra vardagsrum, skogen en plats att vara. Jag börjar rita och tänker inte på att sluta, för mörkret kommer aldrig och påminner en. Jag ser att klockan närmar sig midnatt men utanför sovrumsfönstret är solnedgången orange och totalt omöjlig att släppa med blicken. Sova får vi göra i november.
Är det förresten någon som har märkt den lilla vårstädningen här på maytember? Nu är alla inlägg sorterat i kategorier utifrån vad jag faktiskt skriver om – inte det Malin och jag tänkte att vi skulle skriva om för sex år sen. Samma Malin tog för några månader sedan bilder på mig hemma i mitt kök, så många att ni riskerar att bli övermätta på både mitt face och min kökstapet. Håll tillgodo eller förlåt, det blir inga fler gammbilder i alla fall.
Dessutom har jag för första gången sen bloggövertagandet skrivit en någorlunda vettig presentation så nya läsare fattar var de hamnat. Headern och allt annat får dock förbli som det alltid varit, är det ett tecken på lathet eller säker stil? Oavsett, tack för att ni läser och trevlig helg!
Älvsby folkhögskola, vilken underbar plats att få tillbringa sina dagar på! I dagarna bubblar det lite extra, Möbellinjen har sin årliga utställning Reborn och parallellt med att vårterminen lider mot sitt slut blickar vi framåt mot hösten och tar emot ansökningar från nya människor att lära känna. I ickepandemitid brukar möbelutställningen sammanfalla med folkhögskolans dag då skolan är full av besökare och aktiviteter – i år var det såklart annorlunda så vi kompenserar på lite olika sätt, bland annat med två filmer från olika delar av våra verksamheter och kurser som jag klippt ihop.
Några tidigare och nuvarande deltagare har bidragit genom att berätta om sin tid på skolan. Tänk att energin ges och fås så ömsesidigt!?
Visa mig djupa strömmar och förvandlade sorger
Påminn om tomma gravar och brutna bojor
Led mig till en blommande öken och ben som fått liv
Berätta om brinnande buskar och krukor med vin
Sjung om döva som hör, om blinda som ser
Ge min själ ett ankare, viska löften om mer
Vi cyklar till Ica, det är ljummen förmiddag och det luktar bränt från en grill blandat med asfalt. Det luktar Etiopien, tänker jag. Det luktar Etiopien, säger Esaias.
Sommarplaner, skrivarplaner, teckningsplaner
Vårregn och doften som följer
Åtta, två och arton går jag ut, grönare för varje timme
Johannesevangeliet 7: På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: »Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.« Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.
Snöfri tallskog och nästan torra skogsvägar
Parks and Recreation och riskakor med popcornsmak
Bönesvar på bönesvar. Min Jesus lever, därför vill jag leva.
När månen är prick halv och himlen rosa
Nioåringar som ropar hej Elin. Det här är min plats på jorden.
Vilken lång långhelg det blev! Vi har haft högsommar, vår och idag nästintill höst bortsett från kvittriga fåglar och skir grönska. Dagarna har fyllts av premiärer; första glassen på bryggan, första middagen på balkongen. Första doppet för Esaias, första löpturen i shorts för mig. Första myggbetten, första omplanteringen av basilikan. Första barnfria kvällen som föregåtts av vaccin, inte av dagar i karantän. Första känslan av att sommaren är nära.
Varje år ökar min fascination över allt som växer – och jag undrar om inte våren märks extra tydligt i år? Vintern var rejäl och vi är ute så mycket att varje krympande snöhög och knoppande björk noteras. Att isarna har smält gör att hela Piteå ser annorlunda ut.
Inomhus har det känts som släktträff då jag har glatts åt otaliga bekanta ansikten från den kyrkofamilj jag tillhör; EFS och Salts årskonferens har i år varit helt digital och alla inblandade gjorde det otroligt bra! Gud är uppenbarligen inte begränsad av var i landet eller världen vi sitter och vikten av tillhöra ett sammanhang är kanske större nu än någonsin.
Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Gud, ge oss ögon att se det du ser. Hjälp oss att märka!
Med värme och nåd i ryggen är vi redo för vecka 20!
Ni som har hängt med på den här bloggen minns kanske att jag flera gånger nämnt hur bra det är att härma, att lära sig nya tekniker och upptäcka nya motiv genom att gå i någon annans fotspår. Det är självklart att laga mat efter andras recept, lägga upp träningen efter andras träningsprogram, spela andras låtar eller sticka efter andras beskrivningar. Av någon anledning kan det ändå, åtminstone för mig, ta emot att rita eller måla efter någon annans bild – men det behöver det bli ändring på, just för det funkar så bra!
För det första är det lättare att måla eller rita av något som redan är målat eller ritat. Tänk dig att rita av en riktig hund eller att rita av en seriefigurshund – såklart kommer seriefiguren vara lättare. Det är färre intryck att ta ställning till. Att skapa en bild, från verklighet eller foto till målning eller teckning, är ett översättningsarbete där tusentals detaljer och nyanser ska tolkas och bli till streck eller ytor. Vad ska med och vad ska sållas bort? Vad måste tas med för att känslan i resultatet ska bli den jag vill? Om du istället utgår från en bild som är målad eller ritad är den tolkningen redan gjord. Du kan fortfarande välja vad du vill ta med i din version, men det blir väldigt mycket lättare för hjärnan och en lägre tröskel när du sitter vid ett tomt papper en halvtrött kväll.
Det funkar också väldigt bra att utgå från en bild men använda en annan teknik, just för att syftet inte är att måla en exakt kopia. Bilden på skogen är en torrpastell i A4 där jag utgick från en oljemålning jag hittade på Pinterest och maskrosorna är utifrån ett annat pinterestfynd.
För det andra kan vi härma oss själva genom att återkomma till samma motiv. En lärare gav en gång tipset om att skissa (en eller flera gånger) innan man går över till pensel och färg, inte främst för att få tänka till kring komposition utan för att träna ögat och handen, lära känna bilden. En del av ett pilträd var ett återkommande motiv i april.
Det ursprungliga trädet klippte jag ut (fortfarande oklart vad som ska bli av det) och sen målade jag en akryl som blev en del av Tigrayförsäljningen. Därefter ritade jag ännu ett och det tredje gick bara av farten just för att det var som en sång jag lärt mig nästan utantill. Nu slår det mig att det är precis såhär barn kan hålla på; rita av och sen rita samma motiv om och om igen. Lära sig hur man ritar ögon på ett visst sätt och sen använda den typen av ögon på alla teckningar. Ungarna har koll på läget, kanske vi skulle ta och härma dem?
Isen gick igår
det sägs att det var en dålig is
Barnet badade idag
det sägs att det är ett bra barn
Stoppa inte tiden
Låt den gå
nya årstider och åldrar vill komma
Låt isar smälta
det frusna släppa taget
Låt barnet växa
stoppa inte kroppen som växer upp och ur och i
Tiden går, så också vi
Himlen kommer närmare
Dit färdas även vi
