Vardag

Vecka sju

, , , , 12 Comments

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.

Rutiner

4 Comments

Jag brukar inte gilla rutiner men nu har en behaglig rytm infunnit sig; varannan dag hemmajobb, varannan dag Älvsbyn. Morgonbönen och packa läxan på måndag, ta med skidor på onsdag. Följa Esaias den korta vägen till skolan vilket är en lyx snarare än ett måste, för effektivitet ska inte vara ett ledord i mitt föräldraskap. När jag ska till hemmakontoret fortsätter jag gå ett par kilometer eller tre, det är nästan provocerande hur mycket tid som frigörs när pendlingen kapas. Solen går upp och jag måste ta en bild.

Vardag och ord på repeat. Orden om orden på repeat på repeat. För varje repetition går det djupare: bönen, träningen, undervisningen, samtalen, läsningen. Samma saker men en känsla av nytt, såhär nära har vi aldrig kommit förut.

En kväll, en natt, ännu en morgon och ännu en kort promenad innan jobbet. Solen går upp igen, jag tar en bild igen och för varje repetition blir det vackrare.

Himlen är otroligt blå

, , , 1 Comment

”Mina handskar luktar Etiopien!” säger Esaias – själv gör jag den för mig självklara associationen till utedag med skoter och eld. Jag hittar inte mina vantar, tar några andra och först när dörren är låst märker jag att det första paret varit i min hand hela tiden.

Har det någonsin varit så mycket vinter som i år? Och nu är himlen otroligt, ofattbart blå.

Jag har lärt mig tycka om våra nya sätt att umgås – mer spontant, mer ute, fler uttryck för tacksamhet.

Och när vi kommer hem och in; sanningar på repeat. Borttappade vantar kanske finns i min hand men Gud har hela världen i sin.

Halva februari

, , 1 Comment

Halva februari har gått och det är redan ljust många timmar per dag. Esaias har fått göra en ljuslykta på skolan och jag har fått injera på mitt jobb. Jag stickar vantar och tänker redan på nästa par, och det jag ska få klart däremellan. De små projekten hemmavid erbjuder variation och känslan av att något händer ändå, jag beställer mer material och tänker att vårterminen ska få fortsätta så.

Kroppen är mör efter ett långt och oplanerat progressivt löppass idag – jag fick feeling och sprang längre än jag hade tid med och fick maxa de sista kilometrarna för att hinna hem före Esaias. Som jag älskar löpningen – att bara mata på, få se allt vackert på vägen, andas ordentligt, bli fysiskt trött. Ibland undrar jag hur jag hade mått utan den, och hur det hade varit om jag löptränade under de perioder jag mått sämre. Men så hejdar jag mig, vet att det inte fanns på kartan att uppbringa orken eller ens tiden då. Våra liv är inte alltid medvetna prioriteringar frikopplade från omständigheter, det handlar om förutsättningar och möjligheter också. Vi gör det vi kan, så gott vi kan.

Skriv de orden

, 2 Comments

Jag minns fredagen, hur pulsen var hög och logistikfrustrationen stor, hur det verkade som att inget skulle klaffa. Desperata böner över små problem som kändes stora. Så kom helgen emot oss med zoom-möten som inte bara blev avklarade utan också djupt meningsfulla, om du skjutsar dit så hämtar jag sen, luft i lungorna, tid att springa, tid att leka tagen, mammalagad mat.

Vecka fem tog slut med bortblåsta tvivel. Kom ihåg, glöm ej! Varje bön är en värd bön. Ingen oro för liten för att dela. Gud är trofast, skriv de orden över varje nyfödd dag.

Lately

, , 0 Comments

Skaparlust och skapartid

Andras framtidsplaner, delad glädje

Att bli intervjuad av en extremt trevlig och rolig journalist – som att prata med en kompis. Här kan ni läsa resultatet.

Ännu en kall och vacker lunchpromenad

Lättnaden att ha en välfungerande dator efter lång tid utan

Att ge och få presenter, många januaribarn på samma ställe

Vilodagar

På spåret och sonen som kan ta en stad på 8 poäng

The Office

Riktigt nära vänner

Att förlora sig i filmredigering

Fullmåne och skridskor

Injera

Efesierbrevet

Det går att välja andra vägar

Nyårsdag

, 4 Comments

Sista veckan i januari är så mycket vardag det kan bli. Julen är avlägsen och än är det flera veckor kvar till sportlovet. Vad blir det för mat, jag vet inte, glöm inte att betala räkningarna och promenad i förmiddagssolen. Månaden har varit lika lång som januari alltid är men känns fortfarande som nyårsdag.

Vi stressar på morgnarna men stämningen är god, det är lite ljusare och minusgraderna många. I klassrummet har snön tagit över virusets plats som främsta samtalsämne, vi fortsätter med distans vilket å ena sidan är segt men å andra sidan ger mer kvalitetstid med de deltagare som kommer in.

Jag har lärt mig vilka vägar jag ska springa på för att exponeras med så mycket sol som möjligt. Skuggorna är långa och snön glittrar på ett sätt som är omöjligt att fånga med mobilkameran. Jag ser filmklipp från augusti, orimliga scener med barmark och grönska, tänker att sommaren blir bra när den kommer men bråttom behöver den inte ha.

Januari, ännu en månad att älska.

Våg på våg

, , , , , , 2 Comments

Överflöd från en källa som aldrig sinar.

Utsikten från våra fönster är sinnebilden av midvinter.

Det är tur att vi inte har bråttom, det är tur att bilen jag skottade fram faktiskt var min.

När den nödvändiga skottningen är avklarad får nöjesskottningen ta vid. För några dagar sedan sörjde vi att de tog bort de stora snöhögarna utanför oss men snabbt blev de lika stora och större.

Inomhus klipps ytterligare några blomblad, jag testar vad som blir bra och inte.

Ytterligare en blomma, utifrån ett mönster jag hittade på Pinterest; någon har tagit av en pions alla blad och ritat av allihopa. Tack för att jag får ta del av det genidraget. Tack för blommor och snö samtidigt.

Tack för våg på våg av barmhärtighet.

Det mäktiga

, 5 Comments

Vintern är stark och ståtlig. Rejäl och mäktig med sin bitande kyla och djupa snö.

Många minus, många centimetrar och vi måste kapitulera, ägna timmar åt påklädnad och skottning och motorvärmare och fascination. Frosten griper tag i varenda liten kvist.

Naturen har återigen skiftat färgskala.

Vardagsvyerna får en annan inramning.

Snötäcket sveper sig runt allt, luften går långt ner i lungorna.

Snön knarrar men resten är obeskrivligt tyst. En gnisslande bil kör förbi, några täckbyxor prasslar. Sen blir det tyst igen.

Allt är hav av förlåtelse.

Födelsedagsföredettabarnet

, 0 Comments

Det är lättare att erkänna att jag kämpade då än att jag kämpar nu, men jag kämpar inte nu. Nu är det lätthet och att längta tills han kommer hem från skolan, det är bättre filmer och ömsesidigt tålamod och interna skämt. Han kommer hem från skolan, fortsätter med legobygget han gav till mig i födelsedagspresent, födelsedagsföredettabarnet kallade han mig. 33 är den snyggaste siffran jag har haft och han säger att han ska bo hos mig även när han fyllt arton, bo hemma och spara alla pengar så han kanske har 100 000 när han är 40.

«< 5 6 7 8 9 >»