Att jobba halvtid innebär att varje helg blir långhelg, att vi kan öppna balkongdörren och kolla på netflix tills badhuset öppnar. Lediga fredagar och måndagar blir som en fluffig barriär mellan helg och vecka, både jobb och vila blir bättre när det finns mer luft i systemet. Jag är högst medveten om att den här lunken inte passar alla, på samma sätt som heltidsjobb inte är ett rimligt alternativ för mig, men för oss är det här det optimala upplägget just nu.
Rabarber! Älskar rabarber! Igår var jag hos mina föräldrar och gjorde den rabarbersaft jag druckit hela livet men aldrig tillverkat själv; mammas recept som hon fått av min farmor.
Om ni också vill dricka denna underbara saft (det vill ni) gör ni såhär:
Avverka en stor bunt rabarber, skär i bitar, lägg i en rostfri hink eller bunke. Skiva citroner att varva med – jag körde på fyra citroner till en tiolitershink rabarber.
Häll över kallt vatten så det täcker alltihopa. Låt stå svalt (stor fördel med matkällare, annars får man rensa kylen) i tre dygn (minnesregel: Jesus). Lägg ett lock på glänt eller täck med bakplåspapper, det ska inte vara helt tätt.
Efter de tre dygnen silar du bort rabarber och citron och blandar i socker, så mycket som vätskan klarar av att lösa upp. Ingen upphettning behövs. Häll upp i flaskor och blanda med så mycket vatten du tycker är gott när det är dags att dricka. En flaska klarar sig ungefär en vecka i kylskåp, vill du spara är det klokast att frysa.
Happy safting!
James som i James & Karin kom till vår stad igår och underhöll. Vi var på plats både jag och Elin med respektive familjer. Måhända mer kul för mig och Erik än för lille fem-månaders-Sigge. Esaias dock – han trallade med i låtarna! James serverade klassikerna Älgarna demonstrerar, Fjärillarvens sång (ni vet – flax, flax, flax, flax, flax, fast mycket fortare) och Har du grävt någon grop idag? Blev orimligt glad av den sistnämnda låten när han sjunger ”Varför vill alla bo i en stad? Dåliga lungor och ingen glad”. Inget fel med stora städer, det är bara inget för mig. Jag älskar Norrbotten med allt som tillhör. Och jag älskar att vara ute! Min natursuktande själ vill alltid ut, ut, ut till naturen.
Efter konserten följde Elin oss hem. ”Vad ska vi göra nu?” frågade vi oss när vi satt på balkongen och hade käkat klart. ”Fota?” Så vi drog till naturen och vattnet där Elin jobbade poser och jag kameran.
/Malin
Fort springer veckorna förbi, januari 2017 är inte längre här men var full av överraskande sol och takdropp. Jag går in i en mer intensiv period på mitt jobb och gläds åt att det kan få kännas såhär numera, jämfört med det gångna årets intensiva längtan efter att tiden skulle gå snabbare. Det har varit och är en vacker vinter, full av nåd och new beginnings mitt bland vattkoppor, gråt och inställda planer. Precis som det alltid fungerar, trots våra vedermödor finns det alltid något mer.
Med kärlek till er,
Elin
Så fantastiskt att ni varje dag är ett gäng som tittar in här. Glad och peppad blir jag!
/elin
Gick och la mig jättetidigt, kunde inte somna. Steg upp igen, har nu varit uppe jättelänge med tanke på när barnet kommer vakna imorgon. Lagom är visst inte för mig. Något som däremot är för mig är hur härligt mosig hjärnan blir när kvällen övergår till natt. Allt oväsentligt flyter undan och kvar är endast det jag har för ögonen.
Kvällens syssla blev att läsa delar av bloggen jag skrev under mina år i Etiopien. Kom över det här inlägget om Tariku; det finns fortfarande mycket kvar att lära av honom.
Första arbetsdagen på länge är avklarad. Disken är diskad, barnet somnade medan jag läste boken som han kallar Byggarbetsplatsen. Imorse skalade jag ett äpple till honom och han tackade mig och sa ”vilket fint äpple mamma”. Imorgon väntar en utflykt med Malin och jag längtar efter henne och frisk luft.
I veckan börjar årets bästa månad. Gula träd får mig att minnas 2014 års väntan på matchande stamcellsdonator och 2015 års väntan på att dåligt skulle vända till bra. Det sitter liksom i träden; vemodet, sorgen. Men också det klara, självklara med blå himmel och att det här är tillfälligt, temporärt.
Och A Treehouse Wait finns åter på Spotify. September, vi är redo.
Ett oväder med hårt regn, blixtar, välta trädgårdsmöbler och åska som fick hela huset att skaka har just dragit förbi. Nu hörs åter flugor och kylskåp.
Sommardagarna avlöser varandra, och jag som har ett rätt oromatiskt förhållande till sol och värme (what ethiopia does to you) har njutit ovanligt mycket. Enkelheten, ledigheten, att kunna gå barfota rakt ut efter att vi sett på barnprogram hela förmiddagen. Jag har haft långväga besök några gånger och det är fint att se allt från andras perspektiv: tallarna, älven och nätterna som för en turist fortfarande är osannolikt ljusa.
Det är väl oklart hur viktigt det är med bad, lekparker och slappa matrutiner, men jag märker hur hjärnan liksom slappnar av. Börjar fundera på annat än hämtningar på förskolan eller nästa matinköp. Till exempel: så fint det vore om mitt hem kunde dofta av eukalyptus eller vad härligt det vore att börja springa igen. Eller: en liten stund för mig själv efter stormen, jag tror jag ska blogga lite.
Jag vet inte hur det är att vara på flykt, jag vet inte hur det känns att ha fått mitt hem förstört eller närstående dödade. Jag har aldrig upplevt en ofrivillig båtfärd, jag har aldrig vandrat genom en öken. Men jag vet hur det konstant – ja, konstant – hugger i hjärtat när omständigheter tvingar en att leva på avstånd från dem man älskar mest. Du kan inte fungera normalt. Du kan inte annat än drömma om den dag då ni alla får återförenas, samtidigt som den tanken ger ytterligare hjärthugg då verkligheten är den motsatta. I vårt fall handlade det om en ordnad sjukhusvistelse, förvisso med oviss utgång men med idel kramar och statligt stöd. Och faktiskt, en möjlighet till vård som min älskade man aldrig hade fått om bott kvar i Etiopien. Om lagen som klubbades i förrgår hade gällt för tre år sedan hade vi inte kunnat flytta hit tillsammans.
Och så tänker jag på Sverige, lilla Sverige med de stora idealen. Hur ironiskt det är att detta land alltid värnat om mänskliga rättigheter och de små när det har handlat om biståndspolitik, utanför landets och kontinentens gränser. Men när krigets konsekvenser kommer nära, in på svenskt territorium, försvinner allt det som förut kommunicerats som viktigast.
Varje val, för varje beslut i linje med veckans katastrofala lågvattenmärke, är en smärtsam påminnelse om var vi inte kan sätta vårt hopp. Och vi får istället be en bön, ta några djupa andetag och leva i det rike som växer till underifrån, inte uppifrån. Där den svage är starkast. Det rike som tillhör barnen och där rikets Herre ödmjukar sig, förbarmar sig. Endast där finns hoppet.
(textiltryck av Johanna och Elof)
Nya snabbmaten! Jag och Elin köpte falafel en gång när vi ville äta nåt snabbt och gärna en wrapvariant. Jag som envist har lagat mina egna falaflar och sagt med en övertygande röst – mest för att övertyga mig själv – att det är asgott med hemmagjord falafel. Meeeen… Det här är ju bättre och finns i frysdisken på Coop. Enkelt är ordet. (Ni som kan göra goda falaflar – vad är hemligheten?) Hursom. Jag gjorde en dressing på:
1/2 dl majonnäs
1 tsk dijonsenap
knappt 2 tsk agavesirap
1 tsk citronsaft
en nypa salt &peppar
Örter
Blandade dressingen med grönkål och bladspenat och lät det stå i kylen ett tag. På med grönsaker och falaflarna och så är det färdigt och apgott.
/Malin
