Veckan började med bihåleinflammation och första sjukdagen på länge, sen jag hämtade mig så tvärt att jag misstänker att någon bad för mig under måndagskvällen. Den sega starten togs igen av vältajmade soluppgångar, varma återseenden och ett efterlängtat positivt besked. Det blir alltid en ökad kontrast när man går från sjuk till frisk, hur obetydlig sjukdomen än kan tyckas vara. En större skärpa som lägger märke till en hårprodukt som luktar väldigt gott eller det vackra i någon man möter dagligen. Som jag uppskattar de personer jag får dela min tid på jorden med. Allvarligt, har ni märkt hur många underbara människor det finns?
Är också väldigt glad för att bloggandet återigen finns i mitt liv och att ni är ett gäng som läser och kommenterar, både här och på andra sätt. Det är nåt med det här att ha ett eget internettställe istället för att trängas i ett redan proppfullt flöde. Och om det är något särskilt ni skulle vilja att jag skrev om, säg gärna till!
”Varför pratar svenskar om vädret hela tiden?” var det en som frågade häromveckan. Hur kan någon inte prata om vädret när det är så olidligt kallt? På en promenad igår fick jag adrenalinpåslag av smärtan i fingrarna och bilen går trögt genom de kallaste byarna på vägen till jobbet. -33 är i och för sig okej så länge bilen lyckas ta mig därifrån. Dagens temperatur har jag inga exakta siffror på eftersom vår termometer, en present från en tysk WSG-volontär, kallar allt under -19,9 för ”low”.
Vi gick ut en stund idag, Esaias och jag. Klättrade i snöhögar som aldrig tog slut, lekte kurragömma i dikena och lyckades få sol på våra kalla kinder.
Esaias tyckte vi kunde åka till affären för att värma oss, jag tyckte vi kunde gå in istället. Fortsätta med pärplattor, lego och plusplus, hänga tvätt och laga mat. Lägenheten badade i solljus en lång stund och kalla fingrar tinade upp.
Jag minns exakt var jag befann mig när polletten trillade ner och jag insåg att jag mår bättre med människor omkring mig. Inte för att det blir roligare och trevligare – det blir det förvisso också – men för att jag då får ett rimligare perspektiv på mitt eget liv. Mina egna problem, bekymmer och tankar måste maka på sig lite, ge utrymme för de andra personernas liv och känslor. Som om min uppmärksamhet är ett cirkeldiagram och när andra tar plats där blir mitt eget liv en mindre tårtbit. Det tar inte bort mina problems giltighet och det jobbiga kan fortsätta vara jobbigt, men det behöver inte uppta all min kraft och tankeverksamhet.
När jag jobbat med prostituerade, hemlösa eller asylsökande har jag ofta fått frågan om det inte är jobbigt och påfrestande, när det i själva verket är tvärtom. Att skärskåda min egen navel är nämligen sju resor värre.
Flödet fylls av tio år gamla bilder och minnen (här kan ni läsa det vackraste hittills) och som ett resultat av ten year challenge drunknade jag nästan i den externa hårddisken. På ett bra sätt!
2009 började med Livskraft, det enda året lägret inte har varit över nyår utan istället över trettondagshelgen, så märkligt?
Alla var där! Britta var bokbordsansvarig.
Anton bad för mig, alltid en hit. Och jag predikade för typ första gången.
Jag bodde i Uppsala med Klara och Fanny, i en lägenhet med egen ingång vilket var värsta lyxen på den tiden (och kanske nu också). Vi levde verkligen livet på det härligaste av sätt och det var aldrig dålig stämning (läs mer här).
Fyllde 21 och blev firad. Har lite svårt att ta in att jag bodde i samma stad som alla dessa underbara människor.
Gissa vem av dessa som blev psykolog.
Förutom att hänga med folk typ jämt läste jag freds- och konfliktkunskap och på vissa kvällar även amarinja. Kul och oklart:
Etiopienlängtan var inte att leka med. Åkte till London med Salts styrelse och tog den här bilden för att stället påminde mig om landet jag hellre hade åkt till:
Sen kom våren till Uppsala! Det blev grillkvällar och fler anledningar att hänga.
Vissa var väldigt nykära.
Vår equals valborg, särskilt i Uppis. Julia frös och jag var varm, så var det jämt. Obs på telefonen och sjalarna!
Malin bodde i Stockholm så jag åkte dit ofta. Gick på Betelspelningar och andra spelningar.
Malin, Malina och jag åkte med ett gäng andra till Taizé i Frankrike. När vi kom hem till Uppsala igen var lägenheten strömlös för att vi inte betalat elräkningen. Drömliv. Sen skulle Malin och jag åka nattåg norrut med ett otympligt piano hon hade lånat av nån över sommaren.
Somrarna när man kom hem till Pite var speciella, några månader av undantag från det vanliga livet.
Vi var i Umeå och vek en massa pappersgrejer till Mirjam och Anders bröllop – plus att vi tog en massa pauser. Man pausade så fritt den här tiden i livet.
Jag jobbade med konfaläger och skogsplantering och sen var det dags för Uppsala och ännu en ny termin och vacker höst.
Anton, Jesus och Malina, fortfarande sjukt viktiga personer!
I november blev jag faster för första gången och det var stort på alla sätt.
Och här är väl anledningen till den sjuka mängden foton som togs trots att ingen hade en vettig mobilkamera, man använde digitalkameror? Tyget i mitt hår är ett gammalt örngott. Nu är det en taklampa i vårt sovrum istället. Som en slutsats från toppenåret 2009; typ allt finns kvar, bara lite annorlunda. Och snyggare?
Kylan har Norrbotten i sitt grepp. Bilar och kroppar går segt, ingen går ut i onödan i 30 minus. Allt är vitt, grått och pastellfärgat, ytterkläder prasslar och ögonfransar fryser till is. Det kalla ljuset från solen som tittar fram påminner mig om skymning i Etiopien, ett tydligt men dimmigt ljus från horisontnivå. För ett år sen var vi där; Esaias, jag och de första veckorna även vår kära Johanna. Plus alla som redan var på plats och erbjöd sällskap, skjuts och mat. Det var slitigt men fantastiskt roligt, och rätt skönt att få byta ut en vintermånad av isiga bilrutor och borttappade handskar mot mangojuice och äventyr. Lite av hur det såg ut kan ni se här:
Jag älskar att fylla år. Ett förvuxet barn som njuter av uppmärksamhet och presenter, där har ni mig. Igår blev jag 31 och hade det oförskämt bra tack vare vänner och familj i kombination med känslan av nystart, som kanske blir extra stark av att fylla år i januari; nytt år, ny ålder.
Folk frågar numera om jag har någon ålderskris, de kanske tycker jag borde ha det, men nej. Eller jo, en gång för ett par år sen då jag träffade ett gäng konfirmander och mitt under pågående presentation av mig själv insåg att jag var dubbelt så gammal som dem. Hur är det ens möjligt!? Men bortsett från den junidagen har nojan lyst med sin frånvaro, för det är faktiskt skönt att bli äldre. Lugnet har lagt sig efter de intensiva tjugonåntingåren då det alltid var någon som hade kris och panik över vad man skulle plugga, var man skulle bo, vem man skulle vara.
Efter att alltid ha varit den som är yngst – yngst i både syskon- och kusinskaran, yngst i klassen, yngst bland vänner – märker jag att det är ganska nice att ibland vara den som är lite äldre i olika sammanhang. Det är ju fantastiskt att ha yngre kompisar, är kanske på tiden att jag upptäckt det nu. Och bland äldre möts ens åsikter inte lika ofta av ett ”vänta bara” eller ”så tänkte jag också när jag var 22”.
Och om det ändå skulle kännas jobbigt med åldern finns det ju absolut inget vi kan göra för att förändra det faktum att tiden går? Eller så byter vi nationalitet och börjar mixtra med födelseåret, det är ju ett beprövat knep. Men totalt onödigt, åtminstone fram till 40.
Min svåger Abraham är del av ett riktigt tight gäng. De har känt varandra sen söndagsskolan och trots att de nu är utspridda på tre kontinenter håller de fortfarande kontakten. I februari förra året var det äntligen dags för dem att ses alla på samma gång i deras hemstad Addis Abeba, vilket inte hade hänt på många år, 15 för att vara exakt. De pratade i munnen på varandra, körde bil runt i en nästan oigenkännlig stad och drack otaliga koppar kaffe.
Jag hade verkligen förstått om de bara hade ögon för varandra, men de överraskade mig till den grad att jag fortfarande tänker på det. Vi var nämligen i Etiopien samtidigt som dem, och det var så självklart att Esaias och jag skulle bli en del av deras gäng. Vi fick vara med på luncher och gruppfoton, dop och parkhäng – när jag någon gång tänkte ge dem lite space och kom sent fick jag genast frågan var vi hållit hus. Äntligen! Vi har saknat er! Min fru var här och undrade var du var! Visst kommer ni imorgon också?
En mörk dag i december sprang jag runt Grisberget, motionsspåret runt knuten där jag kan varje backe och sväng. Och förutom trötta vader kände jag att jag vill skriva mer. Dagböckerna fylls och mina instagramcaptions kan sväva iväg, men jag längtar tillbaka till bloggandet. Att skriva längre och skriva långsamt, inte få snabba reaktioner men kanske någon kommentar ibland. Sen kom räkningen för den här domänen, och allt blir ju dyrt med tanke på förra årets fyra inlägg. Men så tänkte jag ge den här platsen på internet ett år till, se om lusten skulle infinna sig. Och det gjorde den!
Det doftar nytt. Så skrev vi en januaridag för fyra år sen, Malin och jag. Och även om nästan allt har förändrats sen dess är känslan och längtan densamma; det är dags för något nytt. Nu tar jag, Elin, över denna maytemberskuta. Malin pysslar på med annat som ni snart ska få se och förundras över.
Jag lovar inga dagliga uppdateringar eller tydliga teman, kanske blir det DIY som förut eller bara text. Vi får se. Men kul ska det bli!
Det var en helg då solen lyste och vi ville vara ute precis hela tiden. Sigge hade precis lärt sig gå och min hand höll i mobilen och tryckte på rec var och varannan minut. Lägg på då lite musik av Loney dear till det och så får du en sån där härligt sprittande vårvintrig, romantisk känsla. Nu är det nya tider i vårt hem. Och nu är även våren här! /Malin
