De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.
Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.
Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.
Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:
September är här! Enligt mig årets bästa månad, när luften är klar och krispig och färgerna vackra. När hetsen från sommaren lagt sig och känslan av nystart tar över. Många pratade om höstkänslor redan i början av augusti och jag protesterade, inte så mycket av kärlek till sommaren som av en vetskap om att september och oktober kan höst så mycket bättre än sensommaren. Men nu, nu är det skördetid och skön vardag med den vackraste av kulisser.
Dagarna går snabbt, veckan långsamt, när terminen ska dra igång och huvudet fylls av namn och scheman. Lämna, hämta, köra, äta, diska, träna och försöka komma ihåg vilken dag det är och hitta en lucka för att veckohandla. Jag gillar att vi är igång nu. De sista semesterveckorna började det krypa i kroppen av en vilja att göra nåt – inte för att dagarna på något sätt var innehållslösa, men jag längtade lite efter att få kliva ut ur min trevliga bubbla av vänner och strandhäng. Ut till verkligheten där picknickkorgens innehåll inte är dagens viktigaste fråga.
På vägen hem idag hörde jag politiker prata volymmål och söktryck och krocken – den bildliga, tack och lov – var ett faktum. Det kalla och hårda politiska sifferspråket i kontrast till förnamn och efternamn och mänsklighet. Kanske får det bli ett löfte till de människor vi kommer att möta; du är mer än en siffra för mig.
Ett decilitermått i en annan kökslåda än den vanliga. Leksaker som inte använts på länge har plockats fram av någon med nya ögon. Påminnelser om födelsedagar i almanackan på väggen. En stickad disktrasa. En salva som en kompis har gjort, en lotion som en annan har skickat till mig. Blommor på balkongen som en gång var frön i ett brev. Krukväxter inomhus från sticklingar. Ullsockor från ett besök hos en vän som köpte likadana. Ett telefonsamtal där någon frågar hur det gick.
Åtta veckor av semester och föräldraledighet har nått sitt slut och imorgon ska vi anta utmaningen att stiga upp innan 6 för att cykla den korta vägen till fritids och köra den långa vägen till jobbet. Jag längtar efter allt vad mitt jobb innebär, känner mig redo för ett nytt läsår och nyfiken på vad det innebär att ha ett barn som går förskoleklass.
Sommaren nitton har varit jobbig och fin. Svårigheterna tar inte semester, kämpiga grejer skyr inte solen, inställda planer fastnar inte på bild. Men precis samtidigt har det också varit vackert och generöst.
Efter en veckas kompledighet drog vi till Uppsala och hängde med några av mina absoluta favoritpersoner. Vi firade midsommar, åt bara god mat, badade och blev helt till oss av kärlek och inspiration. Mitt uppsalagäng är verkligen en av de finaste gåvor jag har fått.
Jag njöt av att se mina vänner bli kompis med Esaias, igen. Han har så många vettiga vuxna kring sig, som ser honom, ställer frågor och lyssnar på svaren. Och jag fick förundras över mina kompisbarn som alla är så strålande unika.
Vi åkte även några turer till Stockholm som till vår stora glädje bjöd på både dinosaurieskelett och släkt – det första på Naturhistoriska och det andra på en skärgårdsutflykt, inga likheter förutom geografiska.
Vi har badat. Massor. Förra årets strandrutin satt fortfarande i och vi var snabba att doppa oss så fort möjlighet gavs.
En av fördelarna med att bo här är alla underbara stränder. Den här bilden är tagen en av de varmaste dagarna då vi tillsammans med några av våra bästa vänner åt middag på stranden och sen låg i blöt till sent.
Och av de dagar som inte varit fullt så varma har väldigt många tillbringats på balkongen, som i år har varit underbart skön i jämförelse med hur den kändes under förra årets hetta. Jag tror till och med att jag har en mer positiv bild av sommarens väder än många andra, tack vare balkongeffekten. Esaias har under tiden lekt otaliga timmar med sina grannar, de har sprungit in och ut och haft oerhört roligt.
Den här sommaren kommer minnas som västerbottenssommaren. Vi har varit storfamilj i Umeå, firat kommande barn och giftermål i Norsjö och badat, träffat vänner och lyssnat på poesi i Skellefteå.
Kommer gamla bloggläsare ihåg Sigge? Han har flyttat till hus och där har vi hängt mycket. Hans föräldrar är nämligen också väldigt trevliga.
Ja, både Esaias och jag trivs som allra bäst när vi har många vänner i närheten. Ännu ett sånt exempel var Storstrandskonferensen, där barnen hade så roliga och givande gudstjänster och jag fick prata med och utmanas av personer jag tycker om.
En lång ledighet är inte alltid självklart enkel för en ensamstående förälder, det är mycket som ska tänkas på och fixas och planeras med färre möjligheter till återhämtning. Tack och lov har jag föräldrar som är otroligt givmilda med sin tid. Och att få en sån här bild skickad till sig när jag är på annat håll – vilken lycka!
Var det allt? Verkligen inte. Men några glimtar räcker för att konstatera att sommaren varit lång och innehållsrik och att vi är lyckligt lottade som bor på en vacker plats med vackra människor i närheten. Vinden i ryggen inför morgondagen!
Även en storartad dag på stranden har sina ljusa sidor. Klart den har. För att minnas mer än att vi badade:
☀ arton (!) av mina favoriter i närheten ☀ rutiner på strandpackning som jag verkligen inte hade för fyra år sen ☀ pojke som simmar under vatten med cyklop ☀ ägaren till cyklopet som säger att ni får ha det så länge ni vill ☀ piteälven och skogarna runt den ☀ dela solkräm och bullar med vänner ☀ berätta jobbigheter och tacksamheter ☀ kroppar som mår bättre ☀ att behöva svalka sig, få göra det ☀ kunna åka hem utan bråk ☀ räkna till fem timmar ☀ bestämma att vi gör om det imorgon
Efter en mulen och småregnig dag har det spruckit upp och kvällssolen värmer. Jag känner mig alltid simpel när jag så uppenbart påverkas av vädret: det var visst inte krångligare än så. Jag var inte krångligare än så. Och jag är nöjd över hur jag det senaste dygnet har diskat allt direkt det har använts istället för att låta berget växa till sig. Nyckeln till gott självförtroende.
Kollar instagram, vad folk anstränger sig för att göra livet bra i juli. Åker långt, packar matsäckar, styr upp. Badar trots att man inte svettats på flera dagar. Tar med sig filten till balkongen bara för att få sitta ute. Jag är likadan. Mastering the art of passa på.
De senaste veckorna har rymt allt. Sol och värme, glada barn, glass nummer tre, inplanerade och oväntade återseenden och ont i kinderna av glädje. Men också tråkiga besked och tårar, svängarna har varit snabba. Nu börjar ännu en semestervecka och jag får lätt svindel av hur mycket av livet som rymdes i de första tre. Och så tänker jag på hur livet påverkas av att leva nära andra människor; ju fler som finns nära hjärtat desto mer utsatt blir det. Ju närmare de är desto djupare går både glädjen och sorgen. Men aldrig skulle jag vilja ha det på något annat sätt, närhet slår distans alla gånger.
Nu peakar naturen med diken i gult, vitt och lila, knallblå himmel, bulliga moln och svalkande regn. Ett enda stort äntligen! efter månader i dvala, och det slösas på krutet. Är det bara i mig som det skaver lite? Samtidigt som jag njuter av svala dopp och kvällssol på balkongen finns det ett vemod över den här årstiden. Allt är så mättat att det blir tungt i hjärtat.
I teorin förstår jag att tjugotre grader och sol inte utplånar fruktansvärda sjukdomar, trasiga relationer och oläkta sår, men i verkligheten blir jag rubbad av allt det där som tycks matcha underkylt regn och vintermörker bättre. Bara tanken på alla som inte ser sommarlov som något positivt, de som hellre hade varit kvar i skolans trygghet och rutiner. Och för den som ändå gillar sommarledigheten är det är lätt att haka på ”nu händer det”-stämningen, försöka hinna med allt inklusive att slappna av tillräckligt för att orka jobba ännu ett år. Men vad säger att vi behöver få mer gjort nu? Inget. Dikena blommar utan att jag behöver lyfta ett finger.
Min sinnesstämning hittar hem i En vänlig grönskas rika dräkt, framförallt de tre sista verserna (som inte sjungs så ofta – men här är jag inte rädd för att förstöra någon skolavslutningsstämning med tankar på visset gräs och evigheten):
Men du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder, giv att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder. Allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver; blott Herrens ord förbliver.
Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma.
Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt; min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.
