Jag var oerhört trött i morse. En lite för sen torsdagskväll i kombination med, ja, livet och november gjorde mig helt matt. Ute sken solen och vi vet alla att den inte skiner särskilt många timmar, så när den stod som högst gav jag mig ut med ett tydligt mål; x antal kilometer på x antal minuter. Motivationen var hög, verkligheten en annan. Gick ut för hårt, klockan slog 2000 meter och jag stannade. Helt paff och slut. Vände om, lunkade hemåt, inte alls i den snabba takt jag tidigare föreställt mig. Mötte ett par med varsin rollator som gick i sakta mak på den isiga gångvägen. När jag joggade förbi dem stannade mannen, släppte styret och applåderade.
Idag bokade jag biljetter! När åker ni? frågade en bekant utan att behöva fråga vart, för destinationen är given: aldrig skulle vi väl åka någon annanstans än till Etiopien?
Än är det några månader kvar innan vi får återse farmor och farfar, vänner och solen, så då passar det att fortsätta suga på längtanskaramellen. (Förra vinterns Addis-längt finns här.)
Det är knappt två år sen vi var där senast, då var Esaias fyra och hade ett tydligt humör. Väldigt älskad och pussad ändå, vilket ibland spädde på viljan att protestera. En rolig grej med barn är att samma sak kan upplevas totalt olika beroende på ålder. Jag gissar att den här resan kommer bjuda på mer samtal, tålamod och kompisabstinens.
Jag har inte alltid känt mig hemma hos mina svärföräldrar, men numera blir jag inspirerad och liksom fri av att vara där.
Och alla dessa småvägar som jag vandrat på otaliga morgnar, dagar, kvällar och nätter. Så många minnen av Tariku som kommer upp bara av att vara där. Förra gången blev det lite av en chock – jag hade ju varit där vintern han dog så jag trodde det var mer bearbetat. Nu har ytterligare en tid passerat och förhoppningsvis är jag mer beredd.
Johanna tog den här magiska bilden som vi har på vårt kylskåp. RIMLIGT, har Esaias skrivit på en lapp och satt ovanför den. 100%.
En annan rimlig grej är yoghurt pure as Mother’s Love
För att inte tala om hur det blir släktkalas på flygplatsen varje gång någon kommer hem och hälsar på – här farbror Abraham som chockade oss alla (eller ja, mig) med hur många väskor med presenter det var möjligt att resa med.
Kan vi inte åka imorgon? finns det en som frågar. Även det, högst rimligt.
Det omtalade är regnet är här och äter upp all snö som legat stilla sen månadens början. En mardrömsvecka för bilpendlare, först snörök som väggar efter varje möte, sen nollgradigt regn. Och mörker på det. Några ljusglimtar behöver få ta plats:
Ritandet som pågått de senaste kvällarna, sexåringen producerar teckning efter teckning, däribland figurer som är ”jättegulliga men tuffa”. Favorittypen.
Jobbet. Varje dag smällfull med allt vad livet har att erbjuda.
En person jag ser upp till kommer till stan och vill ses.
Att jag sprang längre än någonsin i lördags. Segt var det, men nu känns kilometrarna som en fjäder i hatten.
Familjemiddag för oss två, på restaurangen han kallar Pinkiosk
Videosamtal med farmorn och farfarn som är på andra sidan Atlanten.
När jag inte orkar läsa särskilt mycket bibel, men hittar en vers som ringer i mig flera dagar:
Herren är trofast i allt han säger och kärleksfull i allt han gör. (Ps 145:13b)
Att säga något halvspontant till en person och märka att det fick betyda massor
Lägga sig på soffan och veta; nu får jag ligga här i två timmar.
Det är höstlovstorsdag, sista oktober på gränsen till första november, och kroppen är trött av spring och badhus. Återigen konstaterar jag att det är ett vinnande koncept att åka bort i början av ett lov, för att sen få vara hemma. Som om det vanliga harvandet får ett avbrott och ledigheten blir en nystart.
När jag kom hem i måndags hade jag inte enbart lyckade tågresor bakom mig, utan också ett höstmöte på Bjärka Säby med många tankar om tystnad, förundran och att se Guds härlighet. Kanske har det gjort att vi den här veckan tar det lite lugnare än vi brukar? Planerar inte in så mycket, slår inte på musik så fort chansen ges. Jag flyttar om blommorna, rensar pappershögar. Esaias ritar av sig själv och mig, bygger av lego en bil med en pool där bak. Vi lånar böcker på biblioteket och lär oss att det finns ett övergångsställe i Tokyo där det passerar 100 000 personer i timmen. Vad skönt att inte vara där just nu.
Jag blir nästan sist kvar på jobbet, stänger av datorn och sätter pennorna i hållaren som en elev från Afghanistan målade till mig en gång. Ute är det blött, dimmigt och mörkt, geggiga löv och bilar med helljus. Jag ser två elever framför mig, går ifatt dem lagom till att en tredje kommer från ett annat håll med cykel. Hej Elin! Har du jobbat tills nu? Vi slår följe och de är glada, jag blir glad. Hade tänkt stanna på OK och köpa godis men struntar i det. Säger hejdå till medvandrarna, kommer fram till tågstationen. Ser att kiosken är öppen, kanske köper jag något där? Så ser jag ett gäng eritraner jag känner, de frågar var Esaias är och någon undrar vad mormor betyder. Så får jag syn på ännu en bekant som ska med samma tåg, kom av mig i godisköpandet och pratar med henne istället, vi ser att klockan närmar sig artonfjorton och går ut. Och där står kronan på verket! Malins föräldrar som jag tycker så mycket om, som har en hel kupé för sig själva och Mirjam som kliver på strax efter nio. Så nu ligger jag här i deras del av tåget, löser korsord i Kupé och konstaterar att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att kvällen skulle arta sig såhär.
Det har varit kallt i veckan. Termometern visade tolv minus på väg till jobbet i kallhålet Älvsbyn. Efter ett par veckor av någon plusgrad och regn är klar himmel och kyla välkommet, och som alltid i början av vintern förvånas jag av min egen reaktion; jag gillar ju det här. Lätta snöflingor, knarr under skorna, ren och klar luft. Det är som att min kropp slappnar av, att det är såhär det ska vara.
Jag läste någonstans en hobbyanalys om kalla och varma personer. Att människor som gillar värme också vill ha varm mat, varma drycker, varma efterrätter, sommar och sol. Medan andra föredrar höst och vinter, kall mat och dryck, glass och is. Kan vi dela in mänskligheten i dessa två grupper? Garanterat inte, men jag vet vad jag väljer om det finns en nygräddad kladdkaka och en frusen.
Vintern kommer, mer som ett löfte än ett hot. Låt den komma.
Vardagen rullar på och tiden går fort. Vet ni hur lycklig jag är att kunna skriva en sån sak? Hur ofta jag längtat efter just detta? För när tankarna kretsar kring vad vi ska äta till middag, vilken serie jag ska se härnäst eller vad min brorson önskar sig i födelsedagspresent är det ett tydligt tecken på att vi mår bra. Det flyter inte på i storm.
Vi har fått fira en 17-åring med lasagne och tårta, sång och presenter. Jag gillar spridningen av åldrar i min bekantskapskrets (till skillnad från när man var 21 och mest bara umgicks med andra 21-åringar) och att ha personer att vara extrafamilj med. Ge råd om gymnasieval, lyssna på funderingar kring politik.
Mor och son Sharew har nog roligare än någonsin. Vi pratar, sjunger, dansar, ritar och läser, men bråkar väldigt lite. Exempel på rolig grej är när han chockar mig med sin mattehjärna:
Jag var en late bloomer när det kommer till matte så jag kan inte alls relatera till huvudräkning som går av bara farten.
Igår fick jag en oväntad stund för mig själv när Esaias blev hembjuden till en kompis, och jag hittade den här runda väven som jag påbörjade för ett par år sen, och satt en stund i ett helt tyst kök och drog garnet varv efter varv. Vad är detta för färdigställaril som kommit över mig? Vet ej men jag gillar det. Nästan lika mycket som den här typen av vardag.
Känner mig träffad varje gång någon säger att något är ”som att stjäla godis från barn”. Jag äter jämt upp min sons godis. Hemligheten är att ha allt på en hylla högt upp och hälla ut lite åt mig själv när det är lördag och han ska få sitt. Eller smygäta när han i ett annat rum, om han kommer nära får man inte glömma att andas genom näsan.
Det här snacket om att i efterhand tänka på vad man skulle ha sagt i olika situationer är dock inget jag känner igen mig i. Jag ägnar mig istället åt förhandskonstruktion. Tänka på hur det kommer bli, vilka kommer vara där, vad ska jag säga och vad säger den då och vad gör vi sen och hur känns det då. Så kommer verkligheten och gör inte alls som jag har tänkt. Och då är mina konstruktioner som bortblåsta, antagligen för att jag börjat fantisera ihop nästa dag eller helg eller resa.
Vissa påstår att veganer inte kan hålla tyst, att de alltid måste prata om sin kosthållning. Och även om jag inte är heltidare inom veganismen äter jag sällan kött. Och som folk frågar? Vad äter du nu egentligen? Äter Esaias vegetariskt? Är det inte konstigt med alla de här nya köttsubstituten, man blir väl vegetarian för att man inte gillar kött? Jag har verkligen inget emot alla dessa frågor, men resultatet av min lilla studie blir ändå att det är köttätarna som pratar medan veganerna äter.
VM i friidrott är i full gång och jag vet vad jag gör om kvällarna, med hög puls och glädjetårar som resultat.
Gårdagens sverigeklack på plats i Doha var inte riktigt lika exalterad
Tacka vet jag den etiopiska diasporan! Den kan man lita på
De fick verkligen anledning att jubla. Och om jag någon gång tvivlat på min lojalitet till Etiopien blir den obehagligt tydlig när jag fräser åt kommentatorerna att sluta tjata om de norska bröderna.
Kenya var också där, tack för god insats, bättre lycka nästa gång
Bättre än såhär blir det inte, Daniel Ståhl kan känna sig fri att prestera hur bra eller dåligt han vill.
Vardagen rusar på och det mesta känns tight, som ett par byxor i en för liten storlek. Ingen favoritkänsla, men heller inte helt oväntad då vi som familj nu har mycket nytt att anpassa oss till samtidigt som hösten alltid sveper med sig en massa minnen från tidigare höstar. Av Tarikus och mina milstolpar, både glada och ledsamma, ägde nästan alla rum under den här årstiden och det sitter liksom i kroppen.
När det känns ruschigt och lite extra vemodigt är det lätt att bli fartblind och inte märka de små sakerna. Desto större anledning att uppmärksamma dem:
◍ En kvinna kom ut från Coop med kassen full med matvaror på huvudet. Så graciöst och självklart
◍ Esaias som ropar hej till en promenerande medelålderskvinna som går femton meter framför oss. Snälla sluta aldrig
◍ Soluppgång i september känns och ser ut som soluppgång i Addis Abeba.
◍ Genuint glada återseenden
◍ Känslan av att aktivt välja bort. Jag struntar i den mer komplicerade middagsidén. Jag äter chokladbollarna utan att rulla dem i kokos. Jag kollar inte på serien jag blev tipsad om. Rensa det som rensas kan
◍ Ny musik som öppnar nya rum. Gammal musik som väcker det som glömts
◍ Lunch ute i sol som värmer
◍ Jag har glömt hur det var att inte hitta på Esaias nya skola.
◍ Att se sig själv i spegeln och bli positivt överraskad
◍ Att kunna hjälpa någon
◍ Att bli hjälpt. En som städade, en som hämtade mitt barn tidigt, en som bjöd oss på middag
◍ Minnet av en fantastisk dag i skogen för två veckor sen.
