Vardag

En vanlig onsdag

, , 0 Comments

Det är inte många dagar kvar nu. Vi pratar om drickbart kranvatten, kompisar och våfflor men sverigelängtet flyger inte riktigt – jag har inte samma rutin på det.

Idag skulle vi träffa en kompis en bit härifrån. Där väntade han i sin bil och resan fortsatte. Lååångt åkte vi, genom stadsdel efter stadsdel utan att någon pratade om vart vi egentligen var på väg. Det blir nog bra, liksom. Och kanske är detta en av de viktigaste läxorna Etiopien lärt mig: jag behöver inte alltid veta exakt. Mycket kan bli bra även utan min inblandning.

När vi ätit lunch (och bråkat om vem som skulle betala notan, har nog aldrig varit med om att man splittar) var det dags att åka hela den långa entimmesfärden hem igen. För att undvika den värsta eftermiddagstrafiken valde kompisen en massa småvägar och jag satt i baksätet och mindes: där köpte vi graviditetstestet, där bjöd gatukillar mig på mat ur en plastpåse, där kopierade vi papper till visumansökan. En kilometer härifrån fick vi frågan: ni har väl inga andra planer? Visst skulle ni hem? Hem skulle vi och hem kom vi, när mörkret lagt sig började regnet ösa ner och slog hårt mot plåttaken. Strömmen försvann och vi pratade om alkohol och corona. Esaias gick till grannarna och lampan började lysa igen, nästan helt som en onsdagskväll hemma.

Solsken i blick

, , , 6 Comments

Lukten av nyrostat kaffe

Människor som ber när de vaknar, ber när de kommer hem, ber på kvällen och mitt i natten

Mer normala temperaturer gör att jag får återuppta vanan att värma mig i morgonsolen

Det ortodoxa böneutropen drar igång och Esaias säger ”oj, jag trodde det var jag som började sjunga”

Två veckor in och det känns som att vi varit här jättelänge, i positiv bemärkelse

”Han ser ut exakt som Tariku när han var barn”

Vår timing med påskfastan = den godaste veganska maten som går att finna

Frihetskänslan när sorgen har fått ta sin plats

Farfars ohejdade bubblande skratt över filmerna där Esaias simmar och dyker

”Jag älskar dig, vad bra det hade varit om du bodde här”

Regnet kom!

Kvällspromenad med folk från denna innergård; två mammor, en barnflicka, fem barn. Solnedgång, eukalyptusdoft och skrattande ungar med spring i benen

Hej resedagboken

, , 6 Comments

”Vi åker efter frukost” sas det, halv tre var vi fortfarande hemma. Men oss gick det ingen nöd på, jag fick träna och tvätta håret med sparat vatten och Esaias fick ett gigantiskt legobygge som han påbörjade direkt.

Till slut var det ändå dags och vi hakade på etioamerikanerna till immigration. Ni som känt mig sen början av 10-talet vet att jag har dåliga erfarenheter från det stället, så mycket förvirring och dåliga besked. Även om vi bara skulle ställa några frågor var dagens upplevelse totalt annorlunda: de har öppnat en filial närmare vårt område och en informatör blev uppenbart berörd av vår familjesituation, klappade ömsint Esaias kinder och uppmanade Abraham och Tigist att ta väl hand om oss.

Vårt sällskap behövde ta bilder till sina ansökningar och i denna fotostudio fick jag ett rus av typen aaaah tänk att vi är här!!! Var det musiken som gjorde det? frågade Esaias. Han är van.

Även detta tog längre tid än väntat så jag passade på att beundra marknadsföringen. Mitt i prick.

Välkomna!

, 8 Comments

Medan det fortfarande var mörkt vaknade jag av febril aktivitet utanför dörren – Esaias farbror Abraham och hans fru Tigist skulle komma! Och då finns det inget annat alternativ än att ställa till med fest och välkomstkommitté. Innan sju satte vi oss i en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen, men såklart skulle vi köpa rosor på vägen.

Blombutiken var stängd, men det ropades till en person i närheten som försäkrade att ägaren bodde precis bredvid. Till synes nyvaken kom hon ut och fixade glittriga rosor värdiga den etiopiska diasporan.

Väl framme på flygplatsen väntade vi ett bra tag – det är svårt att beräkna hur lång tid passköer och bagagehämtning tar. Morgonsolen började värma och fler slöt upp.

Så kom de äntligen! Tigist har jag inte träffat sen vi flyttade härifrån för snart sju år sedan, så jag var oerhört glad att få krama om henne.

Det är intressant att se Etiopien genom återvändarnas ögon och vackert hur de välkomnas med så mycket kärlek. Dagen har varit full av släktingar, mat och kaffe. En av många höjdpunkter var när Esaias fick plusplus (jag har grämt mig över att vi glömde att ta med oss hans, och frågade hans faster i USA om de inte kunde köpa och skicka), han blev överlycklig och började bygga direkt. Alla släktingar satt och häpnade över vad denna smarta pojk kunde bygga av de små bitarna. Farmor ville också ge det ett försök:

Värme och pussar

, , 0 Comments

Det är ovanligt varmt! Det säger alla, inte bara den som vant sig av vid värmen. Trots att det brukar vara kyliga nätter på den här höjden går vi i t-shirt till läggdags och behöver inte värma oss i morgonsolen.

Vi har besökt två museum och tack vare mitt frågvisa resesällskap lär jag mig mycket nytt. Idag firas Adwa, till minne av hur Etiopien lyckades stå emot italienarna och kolonisering 1896. Min sons kommentar: Klart Etiopien vann mot Italien! De kan ju inte komma och ta över landet bara sådär!

Injera till frukost, lunch och middag. Annat vore ju bara dumt.

Igår besökte vi en av Tarikus barndomskompisar och hans mamma kom strax efter oss. Hon hälsade på oss alla som var där, och när hon satt sig sa kompisen: visst vet du att det är Tarikus fru? Genast reser hon sig upp och överöser mig med nya pussar och kramar: Åååååh är det du! Du lever och mår bra! Tack Gud tack Gud tack Gud! Jag frågar alltid om dig och ditt barn, om ni mår bra och om du har gift dig. Vacker över vacker är du! Var är ditt barn?

Så kom Esaias, han fick en årsdos med pussar och glädjen var enorm. Tarikus barn!

Sen gick vi till Addis Abeba yttersta gräns, fick frisk luft och hög puls men tyvärr ingen fin familjebild.

Gräset är grönt

, , , , 0 Comments

Det finns en stor skillnad jämfört med mina tidigare etiopienvistelser: nu gillar jag mitt liv i Sverige. Jag har ett meningsfullt jobb, vänner som uppmuntrar och utmanar och ett hem som känns som hemma. Kontrasten till det här platsen blir därför inte lika stor och det är väldigt skönt att veta att gräset är grönt på båda sidor. Just nu leker Esaias med grannbarnen, de springer ut och in och kiknar av skratt. En typiskt sån grej som jag hade kunnat jämföra med Sverige och tänkt att jag vill leva på en plats där barnen spontant leker med varandra. Men lyxigt nog har vi det precis så hemma också. Våra grannar förundras dock inte lika mycket när Esaias envisas med att ta av sig skorna vid ytterdörren.

Just ja

, , 2 Comments

Igår, i taxin hem från en underbar dag hos familjen Thornell, kom jag på mig själv med att fundera på när vi kan komma tillbaka hit. Det är härligt att vara ledig, ha mycket tid med Esaias och få prata amarinja varje dag. Mycket går av bara farten, som ett ”just ja, såhär var det”: hur man blir helt okej fräsch med fem deciliter varmvatten, gå in och ut ur en trång minibuss, alltid välja skuggsidan på gatan. Total ärlighet, småprat med vemsomhelst, att vakna av bönrutrop. Hundra grejer att blogga om, hur man bäst pressar en lime i sitt te, konsten att ta lagom mycket injera första vändan för att kunna ta mer sen. Vad jag däremot inte är bekväm med är råttan på toaletten, somnar halvt kissnödig för att jag inte vågar gå dit själv. Tur att det finns annat som kompenserar; vänner, sol och macchiato till exempel.

Förmiddagarna

, 2 Comments

Vi är alltid sega i starten för att sen ha svårt att slita oss. Innan vi åkte såg jag framför mig hur vi skulle lägga oss i tid och vakna samtidigt som alla andra, krama ut det mesta möjliga ur dagarna, men det visar sig att vi är samma personer som hemma.

Hjälp mig att lösa detta mysterium. I början av månaden torkade jag kräk på vardagsrumsgolvet och kunde bara tänka på firfir (injerarester i sås). Nu får jag firfir och tycker att det är lika gott som vanligt. Till saken hör att det var här jag åt detta för första gången, när vår folkhögskoleklass skulle sova över hos familjer hamnade jag hos Tarres familj – år innan vi blev ett par. Då fick vi firfir till frukost och vi fick kämpa för att få ner det, just på grund av kräkassociationerna. Och nu smakar det ljuvligt, hur är det ens möjligt?

Esaias äter bananplättar minst två mål om dagen, det är inte lika konstigt.

Så fortsätter dagen och det är så mysig stämning här. Det lagas mat och tvättas kläder (det finns vatten tre dagar i veckan men det sparas alltid i dunkar för dagarna utan), barnen springer ut och in och någon går och nynnar på en sång. Kanske är det jag.

Förändringen

, , 0 Comments

Utsikten från Sheraton 2016 och 2020

Det har gått 13 år sen jag kom till Addis Abeba för första gången. Då hade jag tillbringat några månader i Tanzania, Kenya och Uganda och kontrasten var stor. Vi häpnade över fina vägar och det klimat, språk och musik som så totalt skilde sig från de närliggande ländernas. Vi åkte tvärs över stan för att få äta hamburgare, trafiken var måttlig och känslan var att staden var som en stor by. Nu är staden en stor stad. Här i området där jag bott har vägarna belagts med gatsten, den rangliga bron har bytts ut mot en som till och med håller för bilar. 2007 kämpade jag med resedagboken på internetcaféer, nu kämpar jag förvisso lite med uppladdning av bilder, men från min egen telefon med helt okej uppkoppling. Istället för prisdiskussioner med taxichaufförer beställer jag en bil med Ride, Addis svar på Uber med 11 000 bilar – jag får direkt veta vad det ska kosta. Och Starbucks-kopian Kaldis finns numera nära oss, inte bara i de finare delarna av stan. Vissa problem finns kvar, men det är tydligt att medelklassen växer med staden.

Fyra fina

, , 4 Comments

Jag gläds med de människor som får kalla detta sitt hem. Jag bodde mitt emot den här porten i ett år och ägnade den aldrig en tanke.

Esaias samlade eukalyptusblad han tyckte var fina. Det är mycket som pockar på uppmärksamheten; ett gäng åsnor som bär tungt, utsmyckade minibussar, en apa som hoppar över taket, sjuka människor som tigger pengar, motorcyklister utan hjälm. Tur då att vi har mycket uppmärksamhet att ge.

Det är nästan som en chock för ögat, denna kontrast till färglösa vintersverige. Vi gillar det såklart och jag märker hur jag på många sätt blir mer obrydd i den här miljön. Ett märkligt exempel är hur jag igår efter att jag lagt mig kände nån slags insekt i håret, så jag bara tog fast den, slängde ner den på golvet och somnade direkt. Är inte rädd för småkryp annars heller men jag hade ju kunnat tända lampan och kolla vad det var?

Farfar är som så många andra väldigt glad i Esaias. Denna man är både vis och vidsynt, den bästa kombinationen.

«< 13 14 15 16 17 >»