I brist på blommande körsbärsträd får ögonen söka efter andra vårtecken; tre svanar som flyger lågt över oss när vi cyklar till skolan i morgonsolen, varm och torr asfalt, mössor i händer och fickor. Sorry snön, dina dagar är räknade.
Jag känner drivet i mig och jag gissar att det har att göra med att jag idag träffade ett gäng av mina elever. Det var två månader sen sist och distansen har gjort det tydligt hur positivt de i vanliga fall påverkar mig.
En annan sak jag märkt av är bristen på nya tankar när jag inte träffar människor i samma utsträckning. Är det nu det hade passat sig med ett rikt inre liv?
Pressade situationer får oss att framstå som karikatyrer av oss själva. Den redan oroliga får svårt att stänga av tankarna som spinner, den som gillar fakta och statistik basunerar ut siffror och den omtänksamma får fler anledningar att höra av sig till nära och kära. Såna som likt mig skärper sig lite extra under osäkra förutsättningar, blir på helspänn och kan få ny energi och fokus. Rutinerna rubbas och det som för den ena blir en frihet och möjlighet blir för den andra kris och panik. De stora frågorna – och att detta drabbar hela världen – gör någon förlamad, en annan har fullt upp med sina hemmaprojekt. Hur blir du?
Veckorna går och en ny form av vardag formas. Någon är fast hemma med en bunt barn och längtar efter en lugn stund, en annan är själv hela tiden och längtar efter att höra en annan människa andas. Någon blommar ut i sin kreativitet, en annan får panikångest. Någon har mardrömslika arbetsdagar, en annan tycker mest det är skönt att jobba hemifrån och slippa hitta på en massa på helgen. Någon litar fullt på myndigheternas råd, en annan tycker att allt liknar en överdriven mediecirkus. Någon har en allvarligt sjuk anhörig, en annan känner sig oövervinnerlig. Hur många känslor ryms i en pandemi?
Kan det här läget få oss att upptäcka nya sidor? Att det faktiskt känns helt okej att vara hemma istället för att gå på konsert, att vi reagerar oväntat starkt på en kändis bortgång eller att tålamodet efter ännu en hemmadag förvånar.
Att jämföra sig kan vara ett gift, att ställa sin egen personlighet mot någon annans och försöka bestämma vem som gör och känner bäst och rätt. Men att sätta sig själv i ett sammanhang, lära känna sina egna och omgivningens reaktioner och förhoppningsvis kunna se ett mönster tror jag är något gott. Jag kan inte förvänta mig att alla ska reagera, känna och vidta prick samma åtgärder som jag. Vi har alla styrkor och svagheter, även i en pandemi, och om vi kan se och förstå dem kanske vi får mer nåd och tålamod med oss själva – och varandra.
Brev från Johanna, min omtänksamma och kloka vän. Vi var bara bekanta när vi började brevväxla och de jag då bodde med trodde att jag skrivit brev till mig själv. Vi är lika på många sätt, har till stor del utvecklats åt samma håll och nu är hon en av mina närmaste.
När barnet somnar innan tjugotvå
Bloggkommentarer
Den geografiska närheten till mina bröder och att vi trots åldersskillnad oss emellan lyckades få fyra pojkar på sex år
Unorthodox på Netflix
Nattjäst bröd
Att få ta del av Abrahams bilder från Etiopienveckorna
I jakt på annat hittar jag en gammal bild med ett ännu äldre citat som matchar min sinnesstämning. Jag längtar efter luft och space.
Många gånger har jag uttryckt min tacksamhet över att vi hann åka till Etiopien, men först nu inser jag vilken tacksam start vi fick på försöken att följa direktiven. Vi ville vara hemma, fick välbehövlig återhämtning och njöt av ett badrum utan råtta (och att slippa somna kissnödig av rädsla för den). Idag känns det annorlunda. Jag vill ha fullt med folk, kläder därefter, kramar, spontana påhitt och ögonkontakt. Kunna umgås med lätt förkylda av den enkla anledningen att vi tycker om dem. Jag pratar med en tonåring i Addis Abeba som känner precis samma, det är märkligt att vi går igenom samma sak.
Så ikväll drömmer jag om att skippa lägenheten för en kväll, springa som en galning över vägarna och träffa alla jag vill. Springer till Skellefteå, Uppsala och Göteborg när jag liks är i farten. Det sägs vara mindre blötsnö där dessutom.
Stilla veckan är här och uppladdningen inför påsk känns liksom i kroppen, även om jag vet hur det slutar blir jag varje år drabbad av hur Jesus lever ända fram till korset; tvättar fötter, ber för andra, väljer att inte slå tillbaka.
Det ekar tomt på jobbet och distans är inte i närheten av undervisning på plats – den teoretiska kunskapen är en sak, men vad händer med allt det andra? Imorgon börjar påsklovet och det känns konstigt att vi ska vara lediga när vi redan har varit hemma så mycket. Jag känner mig som ett barn som inte får åka till kompisarna samtidigt som det, bortsett från anledningen, är skönt med ordinerad vila. Ibland är det lättare att förhålla sig till begränsningar än att själv bestämma allt.
Snön smälter och barnen springer mellan lägenheterna på sommarvis, frågar: vill du komma ut? Gruset knastrar under löparskorna och nästan alla på gångvägen hälsar på varandra numera. Jag köper tulpaner och korsordstidningar. Och i helgen ska döden besegras och livet vinna. Det blir bra.
En halvtimme kvar av denna historiska månad. Jag finner en oväntad stor tröst i att varken jag eller någon annan hade kunnat förutse allt den har burit med sig.
Första mars gick vi till skogen där Addis Abeba gränsar mot Oromia, klättrade i träd och testade VR.
Idag, 84 år senare, är vi hemma. Hemma hemma hemma. Jag har varit så nervös för den här sortens tillvaro de senaste veckorna – tänkt att en skolstängning eller maraton-VAB skulle göra oss smått galna av rastlöshet och tråk. Men jag hade fel, tack Gud! Än så länge har vi det oförskämt bra. Vi bygger pärlplattor (och går igenom pysselförråden för att hitta fler vita pärlor), spelar uno, bakar bullar, går ut en gång om dagen och ser Sunes sommar. Det där var jag inte beredd på, som Esaias skulle ha sagt.
Jag känner mig mer mottaglig än på länge. Musiken, gudsnärvaron, nyheterna, några ord från en vän, ljusa kvällar – allt drabbar mig med full styrka. Är det stillheten som gör det?
Disken är diskad, tvätten är tvättad. Jag spelar gitarr en stund. Påbörjar ett legobygge, helt själv. Målar av en färgtub. Lägger mig på golvet och tittar på vad Esaias gör. Är det så här det ska vara?
Jag lyssnar på ännu en livekonsert, ännu en som sjunger om Jesus fastän hon inte brukar göra det. En krönikör nämner Gud på ett uppenbart ärligt sätt. Jag läser Psaltaren och måste uttala de tusenåriga orden högt för att de känns så aktuella. I ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Fredag! Det känns som en bedrift att veta vilken veckodag det är. Utanför fönstret ligger snötäcket stabilt kvar men fåglarna vittnar om vår och Esaias tycker att tallen ser ut som en tavla – även om det är länge tills björkarna börjar knoppa ser barrträden inte längre vintrigt gråsvarta ut. Det har varit ännu en vecka av förkylning och att hålla sig hemma, vid varje symptom tänker jag tre dagar till. Hemma minst tre dagar till. Tacksamt är att jag kan jobba från köksbordet när eleverna också gör det och utan pendlingstid känns även heldagar korta för denna familj. Vi är den minsta familjen man kan vara, konstaterade sonen och jag är glad för sällskapet han ger.
De ringer från Addis Abeba och frågar om läget. Där är skolorna stängda och mycket stänger ner, stämningen på stan är allt annat än god. När de hör att jag är förkyld ringer de dagen efter också. Ät mycket vitlök nu! En av tjejerna i huset var förkyld när vi var där och jag uppmanade henne att sova och dricka vatten. Vad skulle vatten vara bra för? skrattade hon till svar och jag fick upp ögonen för hur svenskt jag tänker – hitflyttade människor kan inte förstå hur en läkare kan säga åt en att dricka vatten? Ge mig bättre råd eller mediciner.
Dagarna har hittat en ny lunk, med tid och ro för bokläsning och långsamma promenader. Cykelvägarna är blöta och vi går till äventyrslekparken som ungarna kallar för äventyrs. På äventyrs klättrar vi tills händerna blir kalla och vi lämnar den skuggiga dungen. Solen värmer och himlen är blå och glassbilen ljuder från ett annat kvarter.
Ny dag, ny nåd. Och nytt inlägg, nu när jag bara går hemma ser jag ingen anledning att minska på frekvensen jag körde på i Addis. Varje morgon är smått surrealistisk, alarmet ringer och det tar en stund innan hjärnan greppar vad som händer. Frågan är om den någonsin gör det. Jag tänker en hel del på de människor som av språkliga eller andra skäl inte kan tillgodogöra sig informationen om läget, och vad som händer i redan sårbara familjer om eller när fler åtgärder träder i kraft. Missbruk, våld i nära relationer, psykisk ohälsa, ensamhet eller en redan ansträngd privatekonomi kan inte vara särskilt goda förutsättningar för kris och karantän. På andra sidan myntet hoppas jag det finns större eftertänksamhet, tid att höra av sig till de människor som drabbas hårdast, nya idéer och medmänsklighet.
När vi kommit hem i söndags såg Esaias och jag Melodifestivalen och det var som en annan värld. Inte för att vi precis varit i Afrika, men för att allt som sas liksom kom från andra sidan viruset. Det viktigaste är att ha kul, följ ditt hjärta eller andra klassiska mellosägningar kändes bleka och till och med falska. I coronavärlden håller inte flosklerna, det är substans och fakta som gäller nu. Det viktigaste är att ta hand om varandra och tvätta händerna, inte att ha kul. Följ Folkhälsomyndighetens råd, de vet bättre än ditt hjärta.
Att vara hemma och inte träffa människor brukar inte ta fram mina bästa sidor, mina egna tankar blir oproportionerligt stora och jag blir lätt lite deppig. Men i och med omställningen till distansundervisning på folkhögskolan jag jobbar på ökar möjligheten att faktiskt kunna göra något hemifrån, egentligen är jag ledig idag men det känns kul att äntligen kunna ha någon form av kontakt med våra deltagare. Dessutom har jag funnit sån glädje i generositeten, kreativiteten och humorn som har fått ta plats på sociala medier de senaste dagarna. Och Norrbottens vårvinter, vilken ro för själen att få bo just här.
