Tiotalet har lärt mig att det värsta kan hända. Drömmarna slog inte in, vägen tog slut innan vi hann vänja oss vid att gå på den. Den lilla sannolikheten – mest troligt inte – blev verklighet, det var djupt men vi hamnade ändå på botten.
Vägar av rädsla och ångest trampades upp i min hjärna, den lilla sannolikhetens stig blev en motorväg.
Tiotalets sista sommar har visat mig att det värsta inte alltid händer. När mina minnen tagit mig i handen och följt mina tankar till katastrofen har verkligheten ropat: kom tillbaka! Det värsta händer inte.
Du stillar mitt hjärta när pulsen rusar Du driver på när anledningen är rätt Du luckrar upp det hårt packade och kalla Du får mig att vilja det jag inte vill Visar att jag visst ville det Du lär mig att andas Du får mig att se litenheten i det mesta och storheten i allt Du är skav och förband Du är sann Allt du säger är sant
Nu peakar naturen med diken i gult, vitt och lila, knallblå himmel, bulliga moln och svalkande regn. Ett enda stort äntligen! efter månader i dvala, och det slösas på krutet. Är det bara i mig som det skaver lite? Samtidigt som jag njuter av svala dopp och kvällssol på balkongen finns det ett vemod över den här årstiden. Allt är så mättat att det blir tungt i hjärtat.
I teorin förstår jag att tjugotre grader och sol inte utplånar fruktansvärda sjukdomar, trasiga relationer och oläkta sår, men i verkligheten blir jag rubbad av allt det där som tycks matcha underkylt regn och vintermörker bättre. Bara tanken på alla som inte ser sommarlov som något positivt, de som hellre hade varit kvar i skolans trygghet och rutiner. Och för den som ändå gillar sommarledigheten är det är lätt att haka på ”nu händer det”-stämningen, försöka hinna med allt inklusive att slappna av tillräckligt för att orka jobba ännu ett år. Men vad säger att vi behöver få mer gjort nu? Inget. Dikena blommar utan att jag behöver lyfta ett finger.
Min sinnesstämning hittar hem i En vänlig grönskas rika dräkt, framförallt de tre sista verserna (som inte sjungs så ofta – men här är jag inte rädd för att förstöra någon skolavslutningsstämning med tankar på visset gräs och evigheten):
Men du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder, giv att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder. Allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver; blott Herrens ord förbliver.
Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma.
Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt; min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.
I söndags tappade Esaias sin första tand, den redan sena kvällen blev ännu senare då den nya gluggen skulle beundras och glaset till tandfen förberedas. Bristen på kontanter löste tandfen genom att låna från tandtapparens pengar, som tur är har han inte stenkoll på sin privatekonomi ännu. Morgonen kom och det var minst sagt spännande att se vad som hänt i glaset – spännande i ungefär tio sekunder. Faktum är att det tog ännu ett dygn innan Esaias kom på att han skulle se hur mycket pengar han hade fått.
För två månader sen vet jag att jag tänkte på hur osannolik grönskan kändes, då det fortfarande var kala kvistar, snöhögar i dikena och isbeklädda älvar. Hur ser det ens ut på sommaren? Och nu, med ett par dagar kvar av maj är det svårt att tänka sig omgivningen med någon annan färg än knalligt grön.
Hur otroligt lätt det är att vänja sig vid det vi tidigare längtat så mycket efter. Glömma att kolla tandglaset eller att ta några extra andetag vid häggen. För där jag är nu har jag inte alltid varit. Det jag har nu är inte självklart. Fram tills alldeles nyss längtade och kämpade jag för att komma just hit.
Trasiga relationer blir hela och sunda, kroppar slutar göra ont, människor som förut var bekanta blir nära vänner. Det som var tungt börjar gå lättare. Plötsligt är disken inte ett problem och soporna tas ut av bara farten, det går dagar utan tårar. Beroenden tappar sitt grepp. Plötsligt går det att förlåta någon som sårat eller vara uppriktig mot den man älskar. Den första tanden tappas och hela världen slår ut i blom.
När det händer, när det äntligen händer, får vi stanna upp en sekund och tänka på det nya. Just här har jag ju aldrig varit förut.
Fort springer veckorna förbi, januari 2017 är inte längre här men var full av överraskande sol och takdropp. Jag går in i en mer intensiv period på mitt jobb och gläds åt att det kan få kännas såhär numera, jämfört med det gångna årets intensiva längtan efter att tiden skulle gå snabbare. Det har varit och är en vacker vinter, full av nåd och new beginnings mitt bland vattkoppor, gråt och inställda planer. Precis som det alltid fungerar, trots våra vedermödor finns det alltid något mer.
Det är vårdagjämning på söndag. Jag kan inte minnas att jag någonsin har brytt mig om den dagen, men detta år är på alla möjliga sätt annorlunda. I år behöver jag att naturen proklamerar ljusets seger över mörkret.
Jag var i Etiopien de första veckorna i februari och med mig därifrån hade jag en hel bukett med skott från mina svärföräldrars blommor. Nu frodas de på nytt i vårt köksfönster och jag beundrar dem varje dag. Har aldrig engagerat mig nämnvärt i spirande blommor heller, förrän nu. Lite Addis till Piteå, och väldigt mycket krut i växter ryckta ur jorden. Något nytt är på väg.
Jag såg solen idag. Den var varmt ljusgul och träffade mig rakt i ansiktet genom rutan på bussen jag åker längst norrlandskusten. Klockan blev elva, jag lyssnade på radiogudstjänsten och sög åt mig varje ord som sades.
Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.
