Sorg och saknad

Vart skulle jag gå?

, , , 20 Comments

En natt inte långt innan Tariku dog hade jag svårt att sova. Från korridoren hördes larm och snabba fötter, vi hade dragit sjukhussängarna närmare varandra i det rum som egentligen inte var tänkt att fungera som patientsal. Tariku var konstant trött och sliten efter det senaste året, jag var ledsen över läkarnas besked som hängde över oss. Jag kan inte sova, sa jag. Tariku höll om mig. Gud, du ser att Elin har svårt att sova. Hjälp henne att göra det. Jag somnade.

Det händer att jag får frågan om hur jag kan fortsätta be, fortsätta tro. Du som. Efter allt som har hänt.

Jag kan inte välja bort att andas. Det är faktiskt precis så det känns. Om jag inte kunde gå till Jesus, vart skulle jag då gå? Svaren, de små eller stora glimtarna av himmel och evighet, gör gott men är inte huvudsaken. Bön är ingen bankomatfunktion. Jag har någon att vända mig till, anförtro mig åt, gråta hos. Någon som vet allt, vet bäst. Någon som känner mig, mitt förflutna och min framtid. Någon som vill mig väl. Hur skulle jag kunna annat än att prata med honom?

Och så tänker jag på den där natten på hematologen, en av många nätter med ångest och smärta. Det hade varit väldigt lätt att förstå om Tariku bara sagt ”jaha” eller ”vad är din sömnlöshet i jämförelse med att jag är döende?”. Nu gjorde han inte det, han valde något annat. Och jag fick sova.

Fyra år utan

8 Comments

I söndags var det fyra år sedan Tariku dog. Han har varit borta lika länge som vi var ett par, och lika länge som vi var vänner innan vi blev mer än så. Fyra år.

Det är tolv år sen jag träffade honom första gången, i Mbarara i södra Uganda. Då var den tioåriga åldersskillnaden påtaglig och vi levde totalt olika liv, hans engelska var sämre och min amarinja obefintlig. Ändå blev vi vänner, på det sätt man bara blir av att testa nya saker och få gemensamma erfarenheter. När vi efter avslutad kurs i Uganda och praktik i Etiopien skulle åka till Sverige sa han: du kommer att komma tillbaka.

Jag kom tillbaka.

Vem hade jag varit utan honom?

Ljusslingor, julmusik och pepparkaksdoft vinner mark – jag har längtat för första året på länge, men ändå kommer minnena som en blöt filt. 2014 års adventstid då konsekvenserna från stamcellstransplantationen bröt ner hans kropp och höll på att ta hans liv. Då vi tröstade oss med att det bara var en jul på sjukhuset, det kommer fler jular. 2015 års adventstid då han hade dött och lägenheten fylldes av blombud och fika som andra bakat. Soffan stod vid fönstret och luften var tät.

Tidigare milstolpar, årsdagar och halvårsdagar, har känts som små segrar. Yes, vi klarade ett halvår! Ett år, två år, tre år. Fyra år känns för mycket. Till en början var sorgen konstant och orubblig – numera varierar den i styrka och känsla, och när den slår till ordentligt blir kontrasten till liv och glädje smärtsamt tydlig.

När jag ser på mitt liv är det så mycket som är annorlunda nu. Så mycket som skulle ha varit nytt för Tarre; vännerna vi umgås med, husförsamlingen, vad Esaias säger och gör, mitt jobb, relationen till hans familj och musiken vi lyssnar på. Livet har fortsatt framåt i full kraft, om jag hade velat hejda det hade jag nog inte haft en chans.

Det finns så mycket kvar att lära av Tariku, så mycket jag inte vill glömma utan snarare gräva djupare i, lära mig bättre. Hans blick för evigheten och andra människor, att orädd tackla nya situationer för att Gud är med. På så sätt känner jag att Tarre har min rygg; han har gjort och gör mig modigare, djärvare, mer konsekvent. Han har väckt en längtan efter mer kärlek, godhet och sanning. Det var så mycket Gud i honom. Och det är tomt utan honom, men det hade varit betydligt värre om han aldrig funnits.

Tack Gud för att han fanns.

6 oktober

5 Comments

Idag är det sju år sedan Tariku och jag gifte oss. Regnperioden var över, leukemibeskedet hade kommit någon vecka tidigare och organisationens gästhus var fullt av vänner och familj (som ni kan se på filmen här nedanför). Dagen fylldes av kärlek från Gud och våra nära, glädjen var stor och vi var säkra på beslutet att leva livet tillsammans.

Som nygift önskade jag att vi hade varit gifta längre – det kändes som att vi hade varit det. Och på något konstigt sätt känns det fortfarande så, att vårt treåriga äktenskap var fullmatat med liv och kärlek. Tariku var en underbar make. Han visade kärlek på sätt som jag förstod, bar oss i bön och diskade alltid utan gnäll. Tänk att han valde mig, att just jag fick vara gift med honom.

När det värsta inte händer

, 2 Comments

Tiotalet har lärt mig att det värsta kan hända. Drömmarna slog inte in, vägen tog slut innan vi hann vänja oss vid att gå på den. Den lilla sannolikheten – mest troligt inte – blev verklighet, det var djupt men vi hamnade ändå på botten.

Vägar av rädsla och ångest trampades upp i min hjärna, den lilla sannolikhetens stig blev en motorväg.

Tiotalets sista sommar har visat mig att det värsta inte alltid händer. När mina minnen tagit mig i handen och följt mina tankar till katastrofen har verkligheten ropat: kom tillbaka! Det värsta händer inte.

Ensamstående i verkligheten

, 2 Comments

Det händer att föräldrar som tillfälligt sköter barn och hem själva delar erfarenheten av en extra kämpig helg, vecka eller månad med ord av typen ”tänk alla ensamstående som har det såhär jämt”. Ord fyllda av respekt och kärlek, men jag undrar helt ärligt

är det så jag har det jämt?

Det är lätt att vänja sig. Vara den enda hämtaren och lämnaren, ta alla nattningar och laga alla måltider. Jag tar disk och städ och tvätt utan att bråka för det finns ingen att bråka med om det. Det är jag som måste hålla koll på klädstorlekar, födelsedagspresenter och planering med barnvakterna, och det går av bara farten för det mesta. För vad är alternativet? När det inte finns någon omedelbar utväg, någon att lämna över till när nattningen blir för jobbig eller konflikten för högljudd, finns inte heller samma utrymme att känna efter och vilja gå undan. När Tariku levde tyckte jag det var enormt jobbigt vara själv med Esaias en hel dag eller behöva ta disken när jag precis lagat mat, helt enkelt för att vi brukade hjälpas åt och kontrasten blev smärtsamt påtaglig.

Det praktiska må vara ett slit, ett jobb som aldrig tar slut. Men för mig är det den lätta bördan i jämförelse med att stå ensam i ansvaret, att sköta föräldraskapets alla avvägningar utan att ha den andra föräldern att väga dem med. Hur gör vi med kvällarna och morgnarna? Ska han få gå till lekparken själv, se den där filmen, ladda ner det där spelet? Är han tillräckligt frisk för förskolan eller tillräckligt gammal för veckopeng? Vad är viktigt för oss och hur kommunicerar vi det i den här tiden? Det saknas inte vettiga personer som älskar mitt barn, men de bor inte med oss, träffar inte oss varje dag och har inte en faders kärlek till Esaias.

Jag har tidigare skrivit om det fina i att vara två, det är verkligen inte bara dåligt. Men det har sina utmaningar och är en verklighet som de flesta slipper uppleva även när medföräldern är borta en helg.

Majminnen

, 0 Comments

Jag, som gillar att se tillbaka, uppskattar när min telefon informerar mig om vilka bilder som togs för ett visst antal månader eller år sen. Som idag, ett år sen denna underbara människa var på pitebesök:

Malina! Önskar att alla fick ha en sån som hon i sina liv. Malina är utan tvekan en av mina favoritpersoner, hon får mig att tänka bättre och längre och skratta mer. Vi hade några gulddagar tillsammans och dessutom resulterade de i ett reportage i tidningen Dagen, som nu finns att läsa här.

Jag har märkt att det har kommit hit en del nya läsare (välkomna!) och för er som inte känner mig kan reportaget fungera som ett ”detta har hänt”-intro. Samtidigt är det en text om min och Malinas vänskap, för jag tycker hennes kärlek och värme sipprar igenom i vartenda ord. Och varenda bild!

Repetition

0 Comments

Ännu en vecka av saknad och det är lätt att bli frustrerad. Det har ju gått över tre år, har jag inte kommit längre än såhär? Varför kan inte sorgen klinga av åtminstone lite?

Härom veckan läste jag i jobbsyfte om grupp- och individorienterade samhällen och en detalj hjälpte mig att tänka. I grupporienterade samhällen ses tiden som något cirkulärt, livet präglas av traditioner och tillvaron är repetitiv. Sådd och skörd, vinter och sommar, påsk eller ramadan. Allt återkommer. I individorienterade samhällen, med Sverige som ett tydligt exempel, är tidstänkandet linjärt. Utveckling och framsteg – nu kan vi det här, dags att gå vidare. Traditioner ifrågasätts och den uttråkade strävar efter förändring.

Jag är uppvuxen med och är omgiven av det senare synsättet, och jag undrar hur det påverkar mig. Jag anar att det gör mig mer rastlös, ivrig och frustrerad, även när sorgen återigen kommer över mig. Kan det finnas en frihet i repetitionen, lära känna de olika svängningarna istället för att motarbeta dem?

Bortom graven

0 Comments

I sorgens första fas blev jag inte tröstad av tanken på ett återseende, det eviga livet och uppståndelsen. Jag ville ha Tariku tillbaka här och nu, inte där och sen. Om vi en dag får mötas igen, fria från sjukdom, smärta och synd, är det något helt annat än det vi hade tillsammans här på jorden – säkert bättre, men okänt. Även om vårt treåriga äktenskap var kantat av fruktansvärda omständigheter var det vårt och vackert. Sen, oåterkalleligt. Det vi hade kommer inte tillbaka.

Sakta har jag gått på en väg mot mer förtröstan, och har fått höra viskningar om att det finns så mycket mer än det jag ser och tror mig veta. Att det finns sann befrielse också från dödens härjande. Gör det saknaden mindre? Nej, faktiskt inte. Men det välkomnar det spirande hoppet och lär mig att livet fortsätter på gravens båda sidor, trotsigt och starkt.

Tariku var förankrad i evigheten, inte som en verklighetsflykt under sjukdomsåren utan som identitet och tillhörighet. För honom var himlen aldrig bara en fluffig barriär för att dämpa fallet efter dödens grepp, utan målet, meningen, hemlandet. Graven är en hållplats, inte slutet. Och med det följer en skillnad i sorgen, för hur konstigt det än låter unnar jag honom att vara där, helt fri i sitt hemland.

Vad är värst?

2 Comments

De som delar sina svårigheter med mig gör det ofta med stor försiktighet. Jag kan inte tänka mig hur jobbigt det måste vara för dig, det där är ju det värsta som kan hända, jag menar verkligen inte att jämföra. Det gör mig ställd och lite fundersam, för vad är egentligen värst? Död eller otrohet, barnlöshet eller sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet?

Alla kamper är olika, vissa måste vi igenom och andra slipper vi. Någon har ångest som aldrig ger med sig. En annan blir lämnad av sitt livs kärlek. En tredje fick mens igen fastän hon i flera års tid drömt om att få barn. En fjärde tycks ha alla förutsättningar att må bra men gör ändå inte det.

Min man dog, det var och är fruktansvärt. Samtidigt älskade vi varandra in i det sista och på så sätt har mitt hjärta bevarats helt. Dödens orubblighet är vansinnigt smärtsam men erbjuder något att ta spjärn mot och förhålla sig till (extra tydligt efter en lång tid av sjukdom och ovisshet). Alla visste att min man hade dött och många hörde av sig, skickade blommor och sms. Folk frågar fortfarande hur det går och visar förståelse de gånger jag brakar ihop. Det är tungt och svårt men på många sätt ganska okomplicerat och enkelt. Andra svårigheter kan vara kantade av skuldbeläggande och skvaller, eller sträcka sig över så många år att omgivningen slutar bry sig.

Dessutom anser jag att oavsett vad som har orsakat sorgen eller krisen är det inte alltid den närmast sörjande är den mest sörjande. Den direkt drabbade kan få stöd och hjälp som de indirekt drabbade inte får – och kanske inte heller inser att de behöver för ”det är ju inte värst för dem”.

Min poäng är inte att det ena är lätt och det andra svårt. Det är bara olika. Situationer är olika och människor är olika, och därför behöver vi varandra oavsett vad som är värst.

Det enda rimliga

6 Comments

Kroppen känns tung, inspirationen är som bortblåst. Söker febrilt efter andningshål och genvägar, längtar hem hela tiden oavsett hur roliga kompisarna är. För några veckor sen kunde jag inte somna för alla idéer som surrade hopp i mitt huvud, nu kan jag utan problem somna på soffan tre gånger per dag. Upplevelsen är långt ifrån ny, men ändå tar det ofta märkligt lång tid innan jag kopplar och fattar att allt handlar om en ny våg av sorg. Sorgen är en kronisk sjukdom som går i skov.

I onsdags lämnade jag landet och tog det finska nattåget till Åbo för att hälsa på vänner. Jag hakade på dem till en tvärvetenskaplig dag på Turku universitet där vi fick lyssna till filosofen Antti Kauppinens föreläsning Suffering and Negative Affect. Mitt huvud var tungt av förkylning men jag märkte hur tankarna blev lättare på det vis de kan bli av att lyssna till någon som tänkt några steg längre. Han nämnde att ett sätt att se på lidande är att det är en upplevelse vi vill bli av med, med ett undantag; sorg. Där handlar det inte om en vilja att bli av med den negativa upplevelsen, det du vill är att din älskade ska leva. Skulle du vilja ta en tablett som tar bort den jobbiga känslan? Troligen inte, för det är inte känslan i sig själv som är det jobbiga.

En kollega till mig brukar säga att han beklagar förlusten istället för att beklaga sorgen. Sorgen är helt korrekt, en rimlig reaktion på något fruktansvärt. Därför måste den få finnas, hur smärtsam – eller oväntad – den än är.

1 2 3 4