Sorg och saknad

6 år

9 Comments

Jag minns varenda detalj från 30 november och 1 december 2015, dagarna som omgav den natt Tariku dog. Jag minns vad som hände, hur det kändes, hur jag tänkte. I alla fall inbillar jag mig att jag minns – det jag har glömt minns jag ju inte. Hela sex år har gått. 

En samtalsperson berättade en gång hur sorgen till en början upptar hela ens liv och tankevärld, för att sedan samsas med annat. Sorgen blir kanske inte mindre men annat fylls på. Så har åren sedan 2015 varit; annat har fyllts på. Vänner, jobb, bönesvar, känslor, idéer och helt vanlig vardag – till en början med ett visst motstånd, numera med självklarhet – klart allt ska få plats. Tankarna börjar kretsa kring annat än kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka. Tillvaron blir mer än en reaktion på en förlust. Tacksamheten får en klarare röst och eftervärmen från en älskad människa blir alltmer påtaglig när den isande stormen bedarrat. Tänk att han var här.

Samtidigt som jag har klara minnen och absolut kan känna sorg och saknad känns den djupaste sorgen avlägsen, många år har gått sedan det började lätta och särskilt 2020 och 2021 har varit fulla av liv. I början kunde andra fundera på hur jag skulle kunna komma tillbaka, men så fungerar inte livet. Inte heller Gud. Tillbaka ska vi ju inte. Istället är det nåd ny varje morgon och framåt som är det enda rimliga alternativet. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång – det gäller den som dör men också oss som stannar kvar, hur smärtsamt det än är. Livet tar visst inte slut bara för att ett liv gör det.

Årstiderna

, 2 Comments

Jag brukar älska hösten ohämmat – i år har jag vissa förbehåll. Svårigheter att släppa taget om en underbar sommar och bävan inför en lång vinter gör att jag parallellt med glädjen över skönheten kan stämma in i suckar över årstidsväxlingen. Men förutom färger och frisk luft har hösten många år varit en välkommen vila, ett större lugn och erbjudit en bättre matchning med min allmänna känsla. 2021 kunde jag istället haka på vårens ankomst på ett sätt jag aldrig gjort men är inte lika redo för avlövade träd.

De senaste dagarna har vi haft anledning att tänka tillbaka på och prata om tider som varit, vi har gjort graven höstfin och räknat år. Vilken lång vinter det har varit – vilken vacker vår det är. Jag är nästan rädd att glömma hur det var, mån om att bevara allt det som präntats in i hjärtat: Gud med oss, Gud är god, Gud vet vad han gör. Alldeles oavsett årstid.

Det folk märker

, 1 Comment

Det folk märker är att du börjar jobba igen, börjar jobba mer, tar initiativ till att ses eller skrattar oftare. Det folk inte märker är det du tänker på när du vaknar, att magkatarren släpper eller att vårens maxade kraft inte längre är en lika smärtsam kontrast till hur livet känns.

14 april

, , 1 Comment

Jag minns helgen med sin snö och sin sol – april, sas det och april var det. Färgerna är tillbaka, kanske har de varit där hela tiden. Jag lyssnar på José González senaste låt, den är mitt i prick på det sätt som låtar kan vara vid första lyssningen. Senare kanske jag förstår vad han menar, men för nu håller han med mig.

Inomhus måste färgerna fösas undan för att ge plats åt middagar och hemmakontor. Är det något jag gillar så är det att bre ut mig och låta det som vanligtvis nedprioriteras komma upp och stå i centrum. Eventuellt är det en efterhandskonstruktion då det här är mitt roliga och min vila.

Det är Tarikus födelsedag idag. Min vän Julia skriver: ”Tänk att han är död och ändå kan jag höra hans röst och känna minnet av hans skratt precis när jag vill, det går inte att sudda ut.” Gränsen mellan levande och död känns så tunn ibland.

Esaias monterar en tårta med fria händer. Det är så många dagar som påminner om saknad och frånvaro och även om känslan är mångbottnad är det gott att få fira; Tariku fanns! Han gjorde avtryck, vi lär oss fortfarande, Esaias och vår värld hade inte funnits utan honom.

Lyssnar på Josés nya två varv till, vi är fortfarande i samklang:

Visions
Look at the magic of reality
While accepting with all honesty
That we can’t know for sure what’s next

No we can’t know for sure what’s next
But that we’re in this together
We are here together

Böcker för sorgen

, , 1 Comment

Det här inlägget har jag tänkt skriva länge. Så pass länge att det är ett par år sen jag läste vissa av de böcker jag kommer att tipsa om, men jag vet att de hjälpte. Under sorgens första faser är det nämligen inte mycket som hjälper. Det är jobbigt att vara med andra, jobbigt att vara själv, det är hjärtskärande att möta människor som inte frågar något men när de väl gör det landar det ofta fel ändå. Jag fick låna en bok skriven av någon som i sitt jobb möter människor i sorg och den började med att förklara att sorg kan vara så mycket. Det kan vara efter ett förlorat husdjur eller en sommarstuga man behövt sälja. Nej nej nej. Nu kan jag se att det finns likheter mellan alla de sorger vi möter i livet, men då var det som ett slag i ansiktet. I och för sig har jag aldrig ens ägt en sommarstuga men jag gissar att det skiljer sig lite från ett äktenskap.

De här tre böckerna, plus den fjärde som jag lånade och den femte som är utlånad, handlar om att förlora en närstående. Sin man, sin fru, sitt barn eller att behöva dö själv. Antagligen var det därför de kunde sätta ord på saker jag kände.

CS Lewis Anteckningar under dagar av sorg gavs först ut under pseudonym och är full av frågor. Det är den första tiden, det är chock och ocensurerade tankar. Igenkänningen är stor, till exempel i detta stycke:

Paul Kalanithis När andetagen blir till luft grep tag i mig för att omständigheterna påminde så mycket om våra: ett ungt par, ett litet barn, cancer. Paul avled nio månader före Tariku och var lika gammal. Han har skrivit boken själv vilket gör den extra drabbande, nästintill plågsam men ändå läkande. Jag vill minnas att någon typ av pollett trillade ner när jag läste den här. Det är nämligen lätt att vänja sig vid sin egen historia men när en liknande målas upp blir det tydligt hur onormalt det är med trettiplussare som dör ifrån sina fruar och barn.

Bodil Malmstens Det här är hjärtat hyllades när den kom. Jag kände att jag fick en unik förståelse för att hon skriver om hur hennes man har dött ifrån henne – men kanske är det bara vad bra litteratur gör, får oss att tro att just vi har den unika förståelsen. Denna pärla till bok handlar om hjärtat, sorgen, meningslöshet och kärlek. Låt mig bli din människa igen.

Patrik Hagmans Sorgens gåva är en vidgad blick säger mycket bara i boktiteln. Patrik förlorade sitt barn och sin fru och skriver även han väldigt ärligt – frågorna och nyanserna får plats. Som detta, att inte bara den älskade utan också det gemensamma livet har ryckts ifrån en.

Tomas Sjödins När träden avlövas ser man längre från vårt kök måste nästan räknas som en klassiker. Jag läste den som tonåring, jag läste den när jag var med Tariku på sjukhuset och jag läste den när han hade dött. Barnen Sjödins sjukdom beskrivs med värdighet och livets kraft blir stark.

Det är fantastiskt hur andras ord kan identifiera mina känslor och vilken kraft det finns i igenkänningen, och jag anar att du inte behöver vara änka för att uppleva den.

Fem år

7 Comments

Idag har det gått fem år sedan Tariku dog. Ett halvt decennium, en halv evighet, ändå är han i allra högsta grad levande i mitt minne.

Efter fem år är livet både lättare och svårare än jag trodde att det skulle vara vid det här laget. Lättare för att jag har energi och ork som länge varit borta. Jag är ensamstående i en pandemi och jag klarar det, jag har idéer och ork och vänner. Men det är också så väldigt mycket svårare. Det finns fortfarande tårar som ska gråtas över vår älskade Tarikus död. Numera står de speciella dagarna i större kontrast till alla vanliga dagar, tisdagar då jag inte behöver tänka lika mycket på att den bästa människan jag mött inte är hos oss längre.

Vi saknar honom som pappa. Det är inte min sak att redogöra för min sons sorg, men en sak tror jag gäller alla små, nämligen att varje år kommer med nya insikter. På så sätt aktualiseras sorgen ständigt, i takt med att förståelsen och världsbilden blir större. Till saken hör att Tariku var en enastående pappa. Jag har inte sett någon som tar sig an en bebis med så stort fokus och tålamod – jag minns inte att han klagade en endaste gång och han tog morgnar och nätter tveklöst. Malin sa en gång att Tariku skulle ha spruckit av stolthet om han såg Esaias nu och hon har garanterat rätt, han hade pratat i ett om sin underbara son.

Jag saknar honom som make. Det är speciellt att en kärleksrelation tar slut utan att någon av de inblandade har valt det. Det bara hände. Vi var i början av vårt gemensamma liv, kärleken hade inte svalnat, vi var tighta och målmedvetna. Vissa säger att en lång tids sjukdom förbereder en på döden, att sorgearbetet redan har påbörjats och att processen därefter går snabbare. Så var det inte för mig. Jag visste att han kunde dö – läkarna sa ju till och med att det var sannolikt – men hade på intet sätt förlikat mig med den framtidsutsikten.

Ingen vill bli änka vid 27 års ålder och det är svårt att vara singel och förälder när i princip alla i ens närhet bara har en av de rollerna, inte båda. Ibland funderar jag också på om vi är så vana att kärleksrelationer tar slut och ersätts av andra, att en lång sorgetid efter en make eller maka sticker ut. En förälder eller ett syskon är alltid ens förälder eller syskon och kommer att saknas och minnas därefter, men min man behöver inte alltid vara min man, och därför anar jag en annan slags förväntan på att glömma, sluta gråta, gå vidare – även om han har dött ifrån mig.

Det var först efter den där natten på gränsen till december 2015 som jag på riktigt förstod hur fantastisk Tariku var. Inte för att jag romantiserade – jag minns också det som var svårt för oss – men för att jag plötsligt såg saker och ting med större klarhet. Att jag fick vara gift med honom? Han var helt outstanding i allt från hur han bemötte människor och hur prestigelös han var till hur hans tro på Gud fick honom att gå med rak rygg (ni skulle ha sett honom) och leva för människor på gatan.

Därför saknar vi honom som människa. Allt det där han var och stod för, som gjorde stora avtryck i mig och många andra. Jag fortsätter att påverkas av Tariku och är egentligen mer lik honom nu än då vi levde tillsammans. Hans bidrag till den här världen är unikt och okuvligt. Det som för många är en idé eller god tanke var för honom vardagsliv: att leva för Gud och andra människor. Antagligen är det därför han aldrig kan reduceras till att bara vara mitt barns pappa eller någon jag var gift med, han var och är min största förebild. Och den sortens man vill jag inte glömma, även om det har gått fem år. Därför handlar tankarna på Tariku inte bara om det förflutna utan i allra högsta grad också om framtiden – han ger riktning och fokus. Med stolt hållning.

Inför advent

6 Comments

Jag är ju av åsikten att november får oförtjänt mycket skit, att vi måste stå upp för denna stackars utmobbade månad. Men i år tror jag minsann att det är november som backar mig och något slags rekord i utomhustid måste ha slagits de senaste månaderna. Tar varje chans – passar på som vore det juli – och det gör underverk. Till och med fabrikerna har varit vackra i veckan och skönheten har varit som balsam.

Det hade varit roligt att ge sig hän åt advent- och julförberedelser men det känns lite som att vika träningskläder med torra händer. Hobbyanalysen är enkel; många är de jular som fyllts av sjukhusvistelse, ovisshet och död. Det kommer fler jular, sa vi, fler jular kom och med dem ännu fler prövningar. De åren har nästlat sig in i ljusslingor och julsånger och vad som just nu hade varit så passande och mysigt ger en lite bitter bismak.

Så får det vara. Kanske är acceptansen något av det mest avgörande i sorgearbete. Det är okej, det får kännas svårt, du behöver inte förklara dig.

Med ens, eller efter ett litet tag, känns det lite lättare och julmusiken blir nästan njutbar. Och det görs plats för perspektiven; tack för livet, tack för vänner, tack för ljus och närvaro.

Första advent 2015, dagen innan Tariku dog, satt jag på bussen hem och skrev ett inlägg här på bloggen. I efterhand kan jag nästan se det som en sanning som behövde talas ut över dagarna, åren, som skulle komma:

Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.

Alla helgon

0 Comments

På väg hem från festligheter (gissa hur välkomna de var) körde jag förbi kyrkogården natten till idag. Ljuslågor som bildade ett täcke över sluttningen, punkt på punkt som säger: Ha! Ljuset vinner!

Vi tände tre av de tusentals ljusen medan det fortfarande var ljust; en till lyktan, ett hjärtformat och ett där det stod Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig. Det var kallt och Esaias tog på sig mina vantar. Vi frågade varandra om vi tror att pappa kan se oss och veta hur vi har det.

Tankarna kring beräknad födelse har rört sig till beräknad död. När Tariku och jag hade blivit ett par pratade vi om åldersskillnaden som var ungefär tio år (det var lite oklart exakt när han föddes) och jag konstaterade att han antagligen kommer att dö före mig. Tarre svarade med ett gapskratt; vad är det du säger? Det var det sjukaste jag hört, kan du veta hur länge vi kommer att leva? Nä, inte jag, men statistiken? Att kvinnor lever längre än män och att du är äldre? Mina argument bet inte, han fortsatte skratta.

Någon dag senare åt vi middag hos hans familj, som jag precis höll på att lära känna. Mitt i småpratet säger Tariku: vet ni vad Elin sa häromdagen? Att jag kommer att dö först för att jag är man och äldre än henne!

Nya gapskratt. Tror hon att hon är Gud eller?

Ring+änka

7 Comments

Jag har tidigare berättat hur jag googlade ”ring + änka”, med förhoppningen att hitta några svar på hur länge jag skulle ha min förlovnings- och vigselring på mig efter att min man dött. Hur jag sen valde att göra har jag däremot inte berättat om.

Mitt äktenskap är slut. Så kändes det väldigt kort efter att Tariku hade dött – tills döden skiljer oss åt sa vi och nu hade döden gjort just det. Man kan väl inte vara gift med någon som är död? Kärleken fanns kvar, kanske påtagligare än någonsin, men inte mottagaren. Betyder det att jag kan lägga ringen i en byrålåda?

Jag älskade våra ringar. Vi hade varsin tunn ring i etiopiskt guld från förlovningen och framåt, en blandning av etiopisk och svensk tradition. Som alla andra säkert också gör tänkte jag att jag skulle ha den där ringen tills jag blev gammal och händerna blev rynkiga. När vi förlovat oss gick jag omkring och trodde att hela Addis Abeba skulle märka att just jag hade en ring på fingret. När jag tog på mig den igen när jag fött barn och graviditetssvullnaden försvunnit var känslan densamma.

Även om jag så tydligt kände att jag inte längre var gift kände jag mig samtidigt som noll procent singel. Så efter mitt misslyckade googlande bestämde jag mig för att låta ringen sitta kvar ett tag, dels som ett minne och dels för att visa att jag inte var öppen för en ny relation. Nu kanske det låter som att männen stod på kö och att jag avfärdade dem genom att vifta med min lilla ring – så var det icke. Men det gjorde något med min inställning; jag ska låta sorgen ta tid.

Ett år, tänkte jag. Det lät bra och var tydligt, jag hade hört att änkor gjorde så förritiden. Ett år med ring, sen får jag se hur det känns. I en tid när det vanligaste rådet jag fick var ”gör det som känns bäst för dig”, trots att prick allt kändes dåligt, var det skönt att bestämma ett datum och slippa tänka på det före dess. Hela det året, och det följande, märkte jag hur folk kunde snegla på min hand på ett sätt som de garanterat trodde gick obemärkt förbi. Jag störde mig på att de inte frågade rakt ut istället, men eventuellt hade jag också stört mig på om de frågade i tid och otid.

När årsdagen kom tog jag inte av mig ringen. Kanske inte dagen efter heller, men någon gång den månaden började jag en slags utfasning. Ring ena dagen, utan andra, ha en annan ring istället, på och av. Långsamt vande jag mig och tillslut kändes det naturligt att vara utan ring hur mycket jag än gillade den. Jag var ju inte gift längre.

Vecka 41

, 7 Comments

Vecka fyrtioett och vi räknar ner till höstlovet. Morgonen går lätt fastän natten var kort och gryningen låter vänta på sig. Jag äter broccoli som smakar bättre än all broccoli jag någonsin ätit. En vän som jag trodde jag skulle få se först imorgon dyker upp på jobbet över lunchen, jag blir förvånad och glad. Förvånad och glad hör till favoritkänslorna.

Imorgon är det åtta år sen jag gifte mig och jag undrar hur den dagen skulle ha sett ut om han jag gifte mig med fortfarande levde. Hade jag skrivit något på instagram, hade vi ordnat barnvakt för att äta middag, hade vi varit sams? Hade vi bott här, hade vi haft fler barn, hade vi pratat amarinja eller svenska hemma? När sorgen inte längre härjar fritt framträder enbart en djup kärlek till och tacksamhet för Tariku, vilken mäktig person han var. Häromdagen fick jag anledning att tänka på och berätta hur han en gång tog sig an en person som i princip bodde i en container, klippte hans hår och hjälpte honom att bli ren och få nya kläder. Eller den gången han bodde några månader i Uganda och gav bort sin enda jacka till ett gatubarn som ingen hade. Vem gör ens sånt? Han jag var gift med gjorde sånt.

Barnet vi fick har en månad kvar som sexåring och kan inte slita sig från sina teckningar. Jag har lärt mig ett nytt sätt att äta tacos och det känns som en revolution. Dag läggs till dag och vardagen känns vanlig, jag gör en ny spellista och äter morötter som smakar bättre än alla morötter jag någonsin ätit.

1 2 3 4