Etiopien

Längtet del två

, , 0 Comments

Idag bokade jag biljetter! När åker ni? frågade en bekant utan att behöva fråga vart, för destinationen är given: aldrig skulle vi väl åka någon annanstans än till Etiopien?

Än är det några månader kvar innan vi får återse farmor och farfar, vänner och solen, så då passar det att fortsätta suga på längtanskaramellen. (Förra vinterns Addis-längt finns här.)

Det är knappt två år sen vi var där senast, då var Esaias fyra och hade ett tydligt humör. Väldigt älskad och pussad ändå, vilket ibland spädde på viljan att protestera. En rolig grej med barn är att samma sak kan upplevas totalt olika beroende på ålder. Jag gissar att den här resan kommer bjuda på mer samtal, tålamod och kompisabstinens.

Jag har inte alltid känt mig hemma hos mina svärföräldrar, men numera blir jag inspirerad och liksom fri av att vara där.

Och alla dessa småvägar som jag vandrat på otaliga morgnar, dagar, kvällar och nätter. Så många minnen av Tariku som kommer upp bara av att vara där. Förra gången blev det lite av en chock – jag hade ju varit där vintern han dog så jag trodde det var mer bearbetat. Nu har ytterligare en tid passerat och förhoppningsvis är jag mer beredd.

Johanna tog den här magiska bilden som vi har på vårt kylskåp. RIMLIGT, har Esaias skrivit på en lapp och satt ovanför den. 100%.

En annan rimlig grej är yoghurt pure as Mother’s Love

För att inte tala om hur det blir släktkalas på flygplatsen varje gång någon kommer hem och hälsar på – här farbror Abraham som chockade oss alla (eller ja, mig) med hur många väskor med presenter det var möjligt att resa med.

Kan vi inte åka imorgon? finns det en som frågar. Även det, högst rimligt.

Arbetande mamma som springer ibland

, , , , , 2 Comments

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

Barkley, amarinjan och nåden

, , , , , , 2 Comments

Gör en Malina och berättar vad jag sett, hört och läst på sistone:

Bildresultat för barkley marathons netflix

Sett: För ett par år sen såg jag The Barkley Marathons, en Netflix-dokumentär om ett helt sjukt ultramaraton i Tennessee. Jag tipsade alla möjliga att se den, ofta med följden att vi kollade tillsammans, eftersom jag tycker den är intressant på så många plan. Vad driver människor att pressa sig så hårt? Och hur reagerar de när de lyckas eller misslyckas? För några dagar sedan fick jag ett sms från min bror om ännu en Barkley-dokumentär, Where dreams go to die om ultralöparen Gary Robbins försök att ta sig i mål i detta vansinneslopp. Om du blir lika uppslukad som jag kan du även se Wonderland om samma person.

Bildresultat för where dreams go to die

Hört: Förutom någon Barkley-relaterad podd och standardmusiken har jag mest lyssnat på etiopisk lovsång. Japp, det är min kopp te – och min bästa inlärningsmetod. Youtube kryllar av lyric videos (till exempel den här) och jag lyssnar igenom, slår upp ord jag inte förstår och skriver ner formuleringar. Sen kan jag på väg till och från jobbet lyssna på samma låt igen som repetition. Både andlig och språklig win!

Läst: Har den senaste tiden läst Under mandelträdet, en bok med några år på nacken av Magnus Malm. Min vän Britta skickade den till mig och jag är så glad att hon gjorde det (tack!), då den bjuder på många ögonöppnare och klockrena formuleringar. Som den här:

Längtet

, , 0 Comments

När jag var liten längtade jag alltid till något; julafton, sommarlovet, stockholmsresan eller bara nästa helg. Å vad jag längtar å längtar å lääängtar sjöng jag, ständigt med blicken fäst på framtiden. Numera längtar jag inte lika mycket, nuet har visat sig bjuda på rätt mycket det med, men fortfarande har jag lätt att drömma mig bort och iväg. Tänker nostalgiskt på gångna år eller peppar igång på det som komma skall. Och väldigt, väldigt ofta handlar det om Etiopien – efter misslyckade försök att sluta har jag fått acceptera mitt kroniska etiopienlängt. De senaste månaderna har det slagit till med full kraft, antagligen för att det är fyra år sen jag var en hel vinter i Sverige och hela min kropp vill till något annat än motorvärmarsladdar och overaller på tork. Jag är fullt medveten om att livet i Addis Abeba inte är någon rosenskimrande tillvaro, det kan vara enormt kämpigt av många anledningar och jag tror inte det var en tillfällighet att jag hittade mitt första gråa hårstrå under min senaste vistelse där. Men ändå, låt oss drömma lite!

Vi börjar starkt. Injeran. Kan nästan börja gråta över den här bilden.

Spiderman, Tom och Jerry och några kors fastklistrade på taxins framruta, bättre blir det ej.

Bukona, byn där Tariku växte upp. Dagarna där mår väl av ett nostalgiskt filter, det var rätt mycket kämp – både känslomässigt och praktiskt.

Färg färg färg. En av hyresgästerna hos Esaias farmor och farfar fick bo någon annanstans de veckor vi var där, så att vi fick ett eget rum. Och när det var dags för oss att åka gav hon en present till mig. Klassiskt.

Kvällshänget hos svärisarna, med några återkommande moment: besök, mat, tv och bön. Älskar att få vara en del av den familjen.

Det kan börja rycka i soffköparnerven, det ska man vara medveten om.

Och amarinjan, detta konstiga underbara språk som jag kan bli helt hög på. Eller frustrerad. Men att förstå och göra sig förstådd är en oslagbar känsla.

Juice! Färsk frukt i alla dess former, vilken lyx.

Det finns så mycket! Med risk för en del två av detta trånande.

Kylan och motsatsen

, , , 0 Comments

Kylan har Norrbotten i sitt grepp. Bilar och kroppar går segt, ingen går ut i onödan i 30 minus. Allt är vitt, grått och pastellfärgat, ytterkläder prasslar och ögonfransar fryser till is. Det kalla ljuset från solen som tittar fram påminner mig om skymning i Etiopien, ett tydligt men dimmigt ljus från horisontnivå. För ett år sen var vi där; Esaias, jag och de första veckorna även vår kära Johanna. Plus alla som redan var på plats och erbjöd sällskap, skjuts och mat. Det var slitigt men fantastiskt roligt, och rätt skönt att få byta ut en vintermånad av isiga bilrutor och borttappade handskar mot mangojuice och äventyr. Lite av hur det såg ut kan ni se här:

Rätt person på rätt plats

, , , , 7 Comments

Nästa vecka är det två år sedan jag träffade Tariku för sista gången. Bland det värsta med att tiden går är just att tiden går – hur ska jag kunna minnas allt med honom? Han var ju ingen karikatyr, han var en människa som jag tänkt ägna livet åt att lära känna. Det är lätt att romantisera, försköna det förflutna och den saknade för att till sist landa i frågan ”var han verkligen så fantastisk?”.

Tariku hade massvis av egenskaper, tankar, rädslor, svårigheter och drömmar, men något som bland sticker ut med en glasklar tydlighet är hans människosyn och livsuppgift; att tjäna Gud och människor. På min etiopienblogg skrev jag för sex år sedan ett inlägg om honom innan jag outat att vi var tillsammans. En vanlig middag på en vanlig restaurang i Addis Abeba, och ett väldigt vanligt samtal med Tariku. Jag läser det med tacksamhet och lättnad. Det var sån här han var.

13 januari 2012

Han ställer ned glaset med kolsyrat vatten på bordet när han ska berätta om sin dag, och inga detaljer uteblir. Han förklarar hur han mött en gatukille han känt sen tidigare, vars namn var detsamma som Etiopiens största flod. Hur han gett honom en tvål och möjlighet att duscha, pratat med honom om hans bakgrund och funderat över hans framtid.

Kanske finns det många sätt att se att en människa är på rätt plats, men jag börjar ana en oslagbar indikator. Nämligen att personen i fråga finner en djup glädje i det vanliga människor finner obehag i. Som i det här fallet, där de flesta etiopier aldrig skulle komma på tanken att tillbringa en eftermiddag tillsammans med en illaluktande kille som alltid har samma kläder på sig.

Men när den här personen, med ett speciellt hjärta, berättat klart ser han rakt in i mina ögon och säger med största övertygelse; jag är så lycklig.

 

(killen på bilden är inte den han berättade om)

 

 

Tacksamt

, , , 0 Comments

I en tidning på jobbet läste jag att ”såå tacksam” är det nya skrytet. Ord som gör det legitimt att visa upp allt det perfekta, kanske. Inflation, kanske. Men nu kommer jag ändå skriva ut t-ordet, och här är anledningen: 

Jag får bo här. Inte precis här, snarare i en tvårummare några hundra meter bort, men tillräckligt nära för att kunna ta mig till vattnet även när orken tryter. För när orken tryter, som den gjort med besked på sistone, gör lite frisk luft och vackra vyer hela skillnaden för mig. 

En vän från Addis hälsade på i somras och vi tog båten ut på sjön i Blåsmark, där mina föräldrar bor. Junikvällen var frisk och solig, vattnet var blankt och träden nästan lysande gröna. Min vän var exalterad på det där lugna sättet som man kan bli av naturupplevelser och sa: det är bra att uppleva det här med dig, för du förstår hur speciellt det här är. 

Det är nämligen mycket av livet i norra Sverige som åter har blivit vardag efter etiopienåren, men naturen slutar jag inte att förundras över. Och nu menar jag inte främst det storslagna, utan det nära och lättillgängliga: skogen på andra sidan vägen, rena älvar och sjöar och åar, promenadstigar och cykelvägar, allmänna badstränder och gröna gräsmattor även utanför hyresrätter. Frisk luft. Det är en ynnest få förunnad – och jag är tacksam. 

Ettårskalas ethio style

, 1 Comment


Trots att ingen kultur är felfri, trots att jag många gånger slitit mitt hår över det som är norm bland många etiopier: jag älskar det här. Att gå på ettårskalas och stanna i sex timmar utan att ens behöva anstränga sig eller komma på ursäkter varför man inte går hem. Hur någon halvvägs in i festen säger jaha, fyller flickan år? Barnen leker i bakgrunden tills de kommer nära någon vuxen, då får de kramar och fullt fokus. Mat i överflöd även de gånger ekonomin kan vara knaper – jag får till och med en överfull matlåda med mig när det är dags att köra hem. 
Jag vet att jag har en tendens att romantisera och bli nostalgisk. Men det här är mer än så, för den etiopiska kulturen bjuder på så mycket av det jag längtar efter i livet. Så mycket av omtänksamhet och generositet som är inbyggt i det vanliga sättet att vara och umgås. Önskar mig mer av det! 

Ge – och få!

, , 0 Comments

IMG_1382

Regn kan vara störande eller superviktigt – för bönder i Etiopien är det fullständigt livsavgörande om regnperioderna kommer som de ska. 2015 gjorde de inte det, vilket har lett till den värsta torkan på 30 år i stora delar av landet. Resultatet? Svält. Genom insamlingen Etiopien svälter samlar EFS in pengar som via Mekane Yesus förser tusentals skolbarn med näringsgröt varje dag.

Jag (Elin) har ett gäng kort jag gjort – alla i A6, alla i original – och en sådant blir ditt om du ger en valfri summa till Etiopien svälter. Win-win! Såhär gör du:

1. Ge pengar. T ex kan du swisha till 123-602 56 62 och märka med ”Etiopien svälter”

2. Maila din adress till hej@maytember.se

3. Vänta på posten.

Simple as that. Hoppas ni vill vara med och ge lite kärlek till Etiopien!

 

 

Ljust, nytt

, , 2 Comments

Det är vårdagjämning på söndag. Jag kan inte minnas att jag någonsin har brytt mig om den dagen, men detta år är på alla möjliga sätt annorlunda. I år behöver jag att naturen proklamerar ljusets seger över mörkret.

Jag var i Etiopien de första veckorna i februari och med mig därifrån hade jag en hel bukett med skott från mina svärföräldrars blommor. Nu frodas de på nytt i vårt köksfönster och jag beundrar dem varje dag. Har aldrig engagerat mig nämnvärt i spirande blommor heller, förrän nu. Lite Addis till Piteå, och väldigt mycket krut i växter ryckta ur jorden. Något nytt är på väg.

Image

«< 2 3 4 5 6 >