Oroligheterna i norra Etiopien går inte åt rätt håll. Att civila dör av väpnat våld är alltid hemskt, men när det sker utan omvärldens insyn är det om möjligt än mer obarmhärtigt. Telefon och internet går inte att använda i området så rapporterna är få men hjärtskärande. Samtidigt har EU fullt upp med corona, USA har sitt val och AU har sitt högkvarter i Addis Abeba, en av många anledningar till varför en intervention från deras sida är osannolik. Och i Addis, där våra anhöriga och vänner bor, verkar livet rulla på som vanligt för de allra flesta – ännu ett bevis på att landet är splittrat. Garanterat hänger affischerna som gratulerar Abiy Ahmeds till Nobels fredspris fortfarande kvar. Som jag önskar fred och frihet för Etiopiens folk.
Äntligen är filmen från våra veckor i Etiopien klar! Jag tycker verkligen det är kul att filma och sen försöka få ihop det till en helhet. Kruxet nu var att det var så mycket att få ihop, och att vi är två som liksom ska samsas om berättelsen (tanken är dessutom att Esaias ska kunna visa den för sina kompisar). Därför är den här filmen hans version, allt som han tyckte var kul och spännande. Kanske kommer det en till variant senare, där jag utgår från mina favoritstunder i staden. Mer kaffe och mindre Svampbob Fyrkant.
Jag är fortfarande otroligt tacksam över resan och dess timing, och jag har njutit oerhört av att under klippningen befinna mig i februari och första halvan av mars, när världen var helt som vanligt. I alla fall nästan, det var ju fortfarande Etiopien:
En halvtimme kvar av denna historiska månad. Jag finner en oväntad stor tröst i att varken jag eller någon annan hade kunnat förutse allt den har burit med sig.
Första mars gick vi till skogen där Addis Abeba gränsar mot Oromia, klättrade i träd och testade VR.
Idag, 84 år senare, är vi hemma. Hemma hemma hemma. Jag har varit så nervös för den här sortens tillvaro de senaste veckorna – tänkt att en skolstängning eller maraton-VAB skulle göra oss smått galna av rastlöshet och tråk. Men jag hade fel, tack Gud! Än så länge har vi det oförskämt bra. Vi bygger pärlplattor (och går igenom pysselförråden för att hitta fler vita pärlor), spelar uno, bakar bullar, går ut en gång om dagen och ser Sunes sommar. Det där var jag inte beredd på, som Esaias skulle ha sagt.
Innan vi åkte funderade jag på vilket land, vilken politisk stämning, vi skulle komma till. Det är lätt att minnas situationen när premiärministern Meles Zenawi dog år 2012 – han hade styrt landet med järnhand och fattat många tveksamma beslut, men ändå var sorgen och stoltheten enorm. Människor grät på gatorna (var det av rädsla eller saknad?) och hyllningarna tog aldrig slut. Och om jag backar bandet ytterligare ett par år minns jag hur folk sänkte rösten så fort politik fördes på tal. Många kunde anförtro sig åt mig men ville inte att andra skulle höra. Vänner blev chockade när jag sa att jag kan säga att mitt lands ledare är dåliga – om vi gör det, även i privata sammanhang, hamnar vi i fängelse utan att någon vet vart vi tagit vägen.
Med tanke på Abiy Ahmeds Nobelpris trodde jag att etiopierna skulle vara osmakligt stolta, det verkade nämligen så på sociala medier, och att decennier av diskussioner på visk-nivå satt så djupt att en demokratiseringsprocess inte kan rå på vanan av tystnad och mekaniska nickanden. Jag hade till min stora glädje fel. Många är glada för Abiy och menar att han är en smart ledare, har rustat upp flera ställen i Addis Abeba och gör mycket för gatubarnen. Men jag hörde ännu fler som var kritiska. Han samarbetar för mycket med USA! Han måste hålla en hårdare linje! Han försöker lura oss! Vi träffade ett gift par där en gillar honom, den andra inte. Äldre diskuterade med yngre. Antalet partier har exploderat. Samtalen var högljudda och till synes fulla av uppriktighet, på ett sätt jag tidigare inte upplevt.
Ett val är planerat att äga rum i augusti och oroligheterna förväntas öka innan dess. Premiärministern har öppnat upp för tidigare bannlysta grupper att komma in i landet och politiska fångar har släppts. Vissa ser det som en taktik snarare än en del av demokratiseringsprocessen; genom att tillåta spänningar och därmed politiskt våld kommer befolkningen längta tillbaka till hur det förut var. Demokrati eller fred, vad är bättre? På så sätt kommer Abiy Ahmed få styra precis som han vill, kritiska röster spärras in och alla blir nöjda.
I ett land med över 100 miljoner invånare ryms en hel massa språk, kulturer och åsikter. Men där finns också en ovana i att få höja sin röst och bestämma själv, det finns väl alltid någon man, någon äldre eller någon mer välutbildad som vet bättre eller borde bestämma istället? Just därför blir det extra spännande att se vad som händer i augusti.
Jag är hemma, fascinerad av timingen; en dag efter Etiopiens första fall åkte vi, samma dag som UD:s nya avrådan kom vi hem. Glada att återse mormor, morfar, lägenheten vars toalett uppenbarligen har Hilton-standard, och grannbarnen som knackade på nästan direkt. Resan gick utan problem, på Bole airport kontrollerades vår temperatur och jag frågade termometermannen vad som skulle hända om någon visade sig ha feber? Då stannar vi här tillsammans, skrattade han.
Skönt att vi slapp. Jag var så redo att åka hem, dels på grund av världsläget men också för att tre veckor kändes som nog. Etiopien är fantastiskt, men inte enbart. Det finns en del utmaningar när man ska samsas med en annan kultur, ett annat språk, andra sociala koder och en helt annan syn på tid och pengar – allt med en familj man gift sig in, utan nyckelpersonen. Den viktigaste buggen i maskineriet saknas. Vi var sugna på hemma, modersmål och vardag och är nu lättade och glada. Men särskilt mycket vardag blir det kanske inte ännu, på väg till jobbet kände jag hur halsen gjorde ont och vände hemåt fastän det kändes som världens konstigaste grej. Skolkar jag? Tydligen inte, och temat av att varken ha kontroll på läget eller veta exakt vad som ska hända fortsätter, även i det här landet. Men om jag blir frisk och ska äta lunch hos någon tänker jag i alla fall försöka komma innan fyra.
Aktiviteten utanför vår dörr väcker mig, det är lördag vilket innebär att alla är hemma, idag väntas gäster och det är mycket som ska göras innan lunch. Jag hör kolbitar brytas, några diskuterar hur de ska göra med gardinerna på verandan och de sista vattendunkarna töms för disken. Esaias vaknar efter en stund och även om han räknat dagarna till hemresan blir han förvånad: Är det idag vi åker? Det är ju lätt att glömma när man vant sig att vara här.
Jag går upp, hälsar på alla och går in på toaletten, en av tjejerna i köket tittar in genom det lilla fönstret. Godmorgon Elin! Om det är något jag ser fram emot att komma hem till är det toaletter utan insyn, med lås, varmt vatten och fungerande spolningsfunktion.
Esaias vinterblekhet är som bortblåst, annat är det med mig. Du ser ut som ett papper när du sitter i solen! Men även om jag saknar pigmenten har jag en vinnande bakterieflora och kan återigen konstatera att jag varit oförskämt frisk, till släktens stora glädje. Maten, solen, vinden, vattnet – inget har skadat dem, de tål verkligen det här landet! Tack min Jesus att Elin och Esaias mått så bra!
Jag började packa igår (en tyckte först att jag började alldeles för tidigt, men ändrade sig framåt kvällen jag framstod som smart) och blir av med kläder som väntat på att ges bort. Vi har fått kopiösa mängder presenter från amerikasläktingarna, fem par jeans till mig och säkert uppåt tjugo tröjor till Esaias. Till exempel. Allt är inte sånt jag hade valt själv men omsorgen är uppenbar. En annan släkting ringer från USA och frågar hur vi har haft det. Vet Esaias att det är hans farmor och farfar han hälsat på? Ja, utan tvekan. Du har så mycket att lära oss!
Vi åker ner mot stan, sitter trångt i både bajaj och minibuss och sen dricker vi juice på bästa stället. Avokado, apelsin, mango och ananas i olika kombinationer, Abraham och jag tar två var. Försäljare försöker få oss att köpa allt möjligt; tidningar, böcker, CD-skivor och munskydd som är nytt för veckan. Solen har ställt sig mitt på himlen och bränner i hårbotten. Det är ju lätt att glömma att vi ska åka när man vant sig att vara här.
Etiopien fick idag sitt första bekräftade fall av covid-19, följt av kommentarer som ååå, nu är det slut på Afrika, sagt med glimten i ögat, och endast Gud kan hjälpa oss, vilket är standardinställningen för det mesta. I övrigt vet jag inte mer än någon annan om detta märkliga läge och om jag känner Sverige rätt är det just nu ett välda tyckande hit och dit. Men en sak tror jag mig veta, och det är att rädsla är ett gift. En tanke blir till högre puls, som blir till panik och tunnelseende. När jag är rädd blir jag mer egoistisk och mindre empatisk, jag håller hårt i mina privilegier och tänker tur att jag slipper leva som dem eller för oss är det i alla fall lugnt. Det bildas en ny motorväg i hjärnan och jag får svårt att hitta avfarter. Svårt att tänka på annat, svårt att tänka smart och strategiskt. Fort sipprar rädslan ut och snabbt tar den fäste i nästa person jag möter. Rädsla är både smittsamt och destruktivt.
Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?
”Vilket land är rikast, Sverige eller Etiopien? Jag tror Etiopien.”
Att resa med en sexåring är en fröjd av många anledningar, en av dem att han ser på detta land med oförstörda ögon. Han ser och reflekterar över att de flesta inte tigger, att de som gör det är relativt få, medan jag har sett vuxna svenskar komma hit och lämna trasiga skor ”för det är ju så många som går barfota” (fun fact: i princip ingen går barfota). Högutbildade människor som ändå tänker att Afrika är fattigdom och hungriga barn, vad ser de? Fattigdom och hungriga barn.
Den här staden är full av intellektuella studenter, trendiga tonåringar och snajdiga businesspersoner. Men här finn också en sjuk man som ligger på trottoaren i sällskap av någon som samlar in pengar till vård. En tiggare insvept i en Gucci-filt. En flykting från Syrien som saxar mellan bilarna och försöker sälja näsdukar på arabiska. Det är inte lätt för alla, det ser även barnet. Frågan är om vi kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, för vad vi ser ligger till grund för våra beslut. Många utlänningar har kommit hit och tagit beslut som är förödande för både individer och grupper, helt enkelt för att de inte ser klart. De ser brist på pengar och ger pengar – när det som behövs kanske är ett jobb eller möjligheten att lära sig läsa. De ser brist på mat, ger mat – när hungern kanske har sin grund i alkoholism i familjen. De ser en fattig by och smäller upp en stor byggnad – när det som behövs kanske är tillräcklig lön för att de välutbildade ska komma tillbaka till hembyn.
Av sexåringen utmanas jag att försöka bortse från mina fördomar och förutfattade meningar. Och förhoppningsvis har hans generation vett nog att se världsdelar och människor för vad de är och vad de kan bli.
Det är inte många dagar kvar nu. Vi pratar om drickbart kranvatten, kompisar och våfflor men sverigelängtet flyger inte riktigt – jag har inte samma rutin på det.
Idag skulle vi träffa en kompis en bit härifrån. Där väntade han i sin bil och resan fortsatte. Lååångt åkte vi, genom stadsdel efter stadsdel utan att någon pratade om vart vi egentligen var på väg. Det blir nog bra, liksom. Och kanske är detta en av de viktigaste läxorna Etiopien lärt mig: jag behöver inte alltid veta exakt. Mycket kan bli bra även utan min inblandning.
När vi ätit lunch (och bråkat om vem som skulle betala notan, har nog aldrig varit med om att man splittar) var det dags att åka hela den långa entimmesfärden hem igen. För att undvika den värsta eftermiddagstrafiken valde kompisen en massa småvägar och jag satt i baksätet och mindes: där köpte vi graviditetstestet, där bjöd gatukillar mig på mat ur en plastpåse, där kopierade vi papper till visumansökan. En kilometer härifrån fick vi frågan: ni har väl inga andra planer? Visst skulle ni hem? Hem skulle vi och hem kom vi, när mörkret lagt sig började regnet ösa ner och slog hårt mot plåttaken. Strömmen försvann och vi pratade om alkohol och corona. Esaias gick till grannarna och lampan började lysa igen, nästan helt som en onsdagskväll hemma.
Idag var ingen vanlig dag för idag var Unity-parkens dag hurra hurra hurra! Med den nya premiärministern kom också en ny park, många många birr har spenderats för att rusta upp området runt flera historiska byggnader mitt i Addis Abeba som tidigare varit stängt för allmänheten. Stoltheten går att ta på, det är en enda stor hyllning till Etiopiens diversitet, djurliv, kultur och historia. Parken var mycket större än jag trodde och underbart vacker. Vi såg giraffer, zebror och lejon, besökte kungliga palats och källaren Derg-regimen använde som fängelse, läste om landets politiska historia och åt fantastiskt god mat.
Här är hela gänget minus två – Esaias och därmed också jag låg hela tiden hundra meter före. Men alla var väldigt nöjda, och det måste vara stort att nu få ta del av sitt lands historia på det här sättet.
Jag njöt av all skönhet. Och blev tillsagd av vakterna att inte klättra i lekparken för ”det står ju att den är för barn upp till 12”, följt av de sedvanliga kommentarerna om min ”perfekta” amarinja och Esaias obefintliga sådan. När vi på vägen hem väntade på en anslutningsbuss kom en av dessa vakter fram och nöp Esaias i kinderna och hälsade på oss alla – vi träffades ju i parken!
