Varannan vecka, som denna, har vi bara tre dagar av jobb och förskola och dubbelhelg torsdag till söndag. De lediga dagarna träffar vi vänner, handlar mat, ser film och städar – allt i långsamt tempo då vi alltid är trögstartade på morgonen och i stort sett alltid följs åt.
I julas upplevde en kompis till mig att hon lärt känna sitt barn bättre under ledigheten, och direkt hon sagt det ifrågasatte hon sina egna ord. Jag känner väl redan mitt barn?
Under våra lediga dagar fylls jag ofta av samma känsla, att jag kommit min son närmre. Sett nya sidor, hört fler historier, gjort fler gemensamma erfarenheter. Vi står varandra nära men det är lätt att ändå börja leva parallella liv och gå vilse i vardagskarusellen där allt handlar om det praktiska. Precis som i vilken relation som helst, tid och fokus behövs för att lära känna varandra bättre.
Idag har jag sett hjälpsamhet i form av öppnade dörrar och en vilja att dela med sig när jag fick del av hans sista dadel. Lärt mig hur han tänker när han räknar ut 31 plus 31. Noterat hur han gör för att få nya vänner i lekparken. Och just idag fanns inget viktigare än det.
Jag har tänkt på ännu en grej vi kan göra för att uppmuntra barns kreativitet; låta bli att städa. Det är uppenbart att det är lättare att börja skapa något när grejerna finns framme, när kvällens projekt tillåts ligga kvar på köksbordet till morgonen efter. Om allt ska städas bort direkt blir det en seg nystart varje gång.
Men om sanningen ska fram har jag de senaste dagarna skördat de något illasmakande frukterna av denna princip. Jag har städat och städat, men först dag tre kunde jag dammsuga golvet. Det har varit paljetter, papper, plusplus och pärlor ö v e r a l l t och jag har varit obarmhärtig i mitt slängande av gamla toarullsalster. Att samtidigt ta hand om en femåring som uttrycker jag är sällskapssjuk!!! var femte minut var en uppförsbacke – till slut fick jag barnvakt så jag kunde avsluta mitt rensnings- och städprojekt.
(2011: bloggade om arbetet med före detta prostituerade 2019: bloggar om städning)
Veckan har också rymt sjukt många fynd på second hand samt i den egna garderoben (en massa skor som Esaias har fått av sin farbror i USA), konstant sol och äventyrsbad. Så lyxigt att få vara ledig!
Ikväll satt Esaias och jag uppe länge och ritade och jag blev helt hänförd av hans detaljer, färgval och teknik. Tänk, nu är vi här! Nu har vi skapandet som gemensamt intresse och det är nästan bara kul. Vad har då fört oss hit? Jag tror det finns några saker som har påverkat:
Generositet! Jag, och många med mig, har en tendens att vilja spara på bra pennor och fina papper. Till när? Finare tillfällen? Det där är en ballong vi behöver spräcka hål på. Fram med fingrejerna ba! Att rita med bra pennor och måla med fräscha penslar på riktig tavelduk gör det så mycket roligare. Visst finns det vissa pennor som bara finns inom räckhåll för mig, men på det stora hela tror jag på att använda allt när man vill. Det är ju inte äkta guldglitter vi snackar om.
Låt det bli kladdigt! Det är omöjligt att måla med barn utan att få färg på möbler, kläder eller hår, särskilt under fingerfärgsfasen. Och ja, det finns även barn som ogillar kladdet, men så länge det är vi vuxna som lider kanske det är värt lite extra jobb? En vaxduk och IKEA:s långärmade förkläde funkar bra för de allra minsta. Elsie Larson på A Beautiful Mess (extra passande bloggnamn i sammanhanget) har nyligen skrivit om just detta om du vill ha fler argument.
Har man väldigt ont om tid eller energi kan man dutta ut färg på ett papper och lägga det under genomskinlig plast, så får barnet smeta ut färgen så mycket det bara går:
Och var inte rädd att begränsa färgerna! Om allt bara blir en brun sörja är det inte så roligt längre. Ibland har jag valt färger, numera får Esaias ofta välja några stycken, och svart får komma in på slutet för att inte solka ner allt helt. Visst finns det även gånger med fri lek, man får känna av när det är läge.
Bra tuschpennor! Ty torra tuschpennor är det värsta som finns. För fyra (!) år sen köpte jag en stor förpackning Fibracolor colormaxi superwashable och de använder vi fortfarande. Bonus är att de också funkar för brush lettering, den här gjorde jag med en sån penna:
Tänk utanför boxen. Boxen i det här fallet är väl papper och krita. När Esaias var ett körde vi på blåbärsmålning, som jag vet att några andra testat med sina ungar och det gör mig så glad!
När han blev lite äldre fick han rita på iPaden, och vet ni, där kunde han göra sina första huvudfotingar. I samma veva ritade han något liknande med en pinne i sanden och det var så tydligt att det hjälpte att komma bort från pappret och pennorna.
Många ögon hade vi allihopa ↑
Vi har också klippt och klistrat en del, färgat papper och rolig tejp kommer man långt med.
Haka på ilen! Helt plötsligt reser sig barnet upp ur soffan och ropar att han vill göra en minimellofigur, eller så sitter han djupt försjunken i en teckning när klockan är läggdags, och då är valet mitt. Ska jag låta honom fortsätta? Orkar jag haka på? Inte alltid, men när jag väl gör det blir det oftast väldigt bra – och föder fler idéer hos oss båda.
Gör nåt själv! Om jag sätter mig och pysslar med nåt kommer Esaias nästan alltid och joinar. Och nu är han så stor att han dels klarar sig lite bättre själv, även när det är akrylfärg och penslar, och dels har ett större tålamod och sitter längre.
Visa intresse. Det var inte särskilt intressant att sitta och rita med en tvååring som ville få mig att rita en traktor för elfte gången den dagen, men att idag kunna sitta och ta del av en femårings fantasivärld är en helt annan grej. Titta på, ställ frågor. Och rama in grejerna! Jag tror det gör något med ett barn om deras alster får hänga på väggen istället för att förpassas till den gigantiska teckningshögen. Enda nackdelen med detta är om man målar abstrakt själv och risken att mina tavlor tas för barnets. Du målar som en bebis, säger Esaias.
Har någon av er fler tips eller idéer att dela? Jag inser att vi bara har skrapat på ytan av denna rolighet. Mer färg åt folket!
Härom veckan tog några vänner från Göteborg nattåget upp och vi sammanstrålade i Luleå under ett par blåsiga och soliga dagar. Det var fullt med barn och mat och allmänt fix, men också förvånansvärt mycket tid att sitta i soffan och sticka, sy, karda ull eller tova. Ja, ni hör ju – det är inte vilka vänner som helst jag pratar om, de är grymma. Johanna kollade igenom min Pinterest och hittade en tovad pingvin som hon bestämde sig för att göra, och den blev underbar! Så fin att jag blev tvungen att göra en likadan. Esaias fick den och gav den namnet Pingiping. Okej.
Fyra sorters ull och lite tålamod – men inte så mycket, det gick rätt snabbt. Nästa gång vill jag lägga en sten inuti så den får lite mer tyngd.
Sen ville Esaias ha ett till djur och eftersom jag inte har något emot att låta disken vänta och sitta och nåltova föreslog jag en val, ännu en grej jag sett på Pinterest. Varför hitta på nya saker när det finns så många att härma?
Den här var lite mer tidskrävande, men även denna gång hade jag fina vänner runt mig – bland annat Malin som gick från ”det där verkar inte alls som min grej, bara att sitta och hacka med en nål på ull, fy vad tråkigt” till ”jamen jag testar väl då” till ”det här var ju kul”. Hehe.
Den strandade valen. Jag såg ut exakt sådär när jag var klar, helt slut av tre timmars nåltovande.
Vi är inte längre tre och det som inte är, det som inte har valts, hamnar ofta på repeat. Vi är inte tre. Vi är verkligen inte fyra eller fem. En familj som gått på minus. Vi är bara två.
Tills den dag då bara:t förlorar lite av sin kraft. Vi är två! En tvåmannafamilj är verkligen inte det sämsta och numera kan jag inte bara stå ut utan till och med trivas rätt bra med hur vi har det. Vi är inte så många men vi har varandra. Vi kan bo i en tvåa, vi rymmer andra i bilen och har väldigt mycket tid tillsammans. Vi kan bli bjudna på spontana middagar för alla kan koka lite extra spaghetti. Det finns inte så många behov att ta hänsyn till och därför blir det lätt att vara flexibel trots att det finns ett barn med i ekvationen. Vi är en udda fågel bland familjer, men vem hade anat att det finns så mycket frihet i en sån här konstellation?
Medan andra vill mysa med bebisar hejar jag på tiden, för varje ålder har visat vara den bästa jag har upplevt. Älskar att min son växer och längtar inte tillbaka alls? Jaja, småttingar har också sin charm, men de är inte alls lika roliga som femåringar.
Som häromdagen, då munnen gick i ett som vanligt:
– Vad heter Esaias på japanska? Jag gissar bara… Curry?
Det första året i ett barns liv finns ett tydligt fokus på framstegen; att le för första gången, rulla från mage till rygg och tvärtom, att säga sitt första ord och ta sina första steg. Men även om jag inte sett någon fylla i-bok för fyraåringars utveckling känner jag att de framsteg som nu äger rum påverkar vår vardag betydligt mer. Som att kunna gå sida vid sida till Ica, handla lite och gå hem utan alltför stora protester. Eller att jag kan laga mat – med sallad, såser och allt möjligt – medan han bygger lego och med jämna mellanrum kommer till köket för att berätta vad han hittat på. Att kunna sitta och äta mer eller mindre av den nyss lagade maten, men under civiliserade former utan skrik eller alltför mycket klet. Allt är inte rosenskimrande, bara väldigt mycket roligare och enklare. ”Tänk så mycket som händer det första året” säger de. Vänta bara, tänker jag.
Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.
De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.
I helgen var jag i Uppsala och Sigtuna och träffade några av mina absoluta favoritkvinnor, och något som slog mig var den härliga tipsigheten i vårt gäng. En självklar generositet i allt från potatismosrecept till bästa strumpbyxor. Känns som att det är något kvinnor sysslat med i alla tider, att hjälpa varandra klara vardagen på bästa sätt. Så i den andan delar jag med mig av mina bästa tips för att palla vardagen:
Lägg dig på soffan när du har chansen. När Esaias sover försöker jag att strunta i allt jag kan göra när han är vaken, typ tvätt och disk och sånt. Istället fokuserar jag på godis, netflix och telefonsamtal. En ren överlevnadsinstinkt.
Fil är också mat. Detta påstående grundar sig inte bara på bekvämlighet, utan en dietist eller liknande som föreläste för läkare och BVC-sköterskor och sa att de flesta barn i Sverige får i sig det de behöver under en dag. Hetsa inte för att hinna både middag och kvällsmat, hoppa över korv och makaroner och ge kvällsgröt direkt istället.
Skjut upp grejer. Får panik på alla som påstår att man ska göra allt på en gång, då måste jag ju jobba hela tiden? Bättre att svara på fem sms på en gång eller att göra allt bilrelaterat under en dag.
Indoktrinera. Alltså, det här gör ju alla mer eller mindre. Men livet blir så mycket roligare när man får göra det man gillar med sitt barn och där gäller det att ta initiativ istället för att vänta på att ungen ska komma på vad som är kul (inte alltför sällan blir det typ transformers krockar med brandbilar). Så eftersom jag vill rita, läsa böcker och lyssna på (bra) musik får jag Esaias att göra det med mig. Välj själv om jag är egoistisk eller generös.
Vilodagen kan funka. Det är mycket jag måste göra varje dag, men vissa saker kan faktiskt vänta. En dag i veckan gör jag inget utöver det absolut måste. Ingen tvätt, helst ingen disk, inga sociala medier. Gör susen för själen, trots att maten ändå måste lagas.
