Isen gick igår
det sägs att det var en dålig is
Barnet badade idag
det sägs att det är ett bra barn
Stoppa inte tiden
Låt den gå
nya årstider och åldrar vill komma
Låt isar smälta
det frusna släppa taget
Låt barnet växa
stoppa inte kroppen som växer upp och ur och i
Tiden går, så också vi
Himlen kommer närmare
Dit färdas även vi
Mitt föräldraskap är inte vad det brukade vara, av den enkla anledningen att tiden har gått. Numera går det att resonera, argumentera och förbereda på ett sätt som inte gick för några år sedan och dynamiken är väldigt annorlunda. När jag ser tillbaka på de senaste åren minns jag det som inte blev så bra, där jag hade velat göra annorlunda, men jag ser också det som funkat i hela sju år, rutiner och förhållningssätt som hjälpt. Till exempel:
Jag kan tillåta mig själv att tänka efter. Av någon anledning började jag tidigt med att ge mig själv några sekunders betänketid innan jag svarade på en fråga. Istället för att säga nej för att en stund efter ge vika under tjatets tyngd var jag noga med att inte säga nej på rutin. Eller ja för den delen. Om jag lutade åt ett nej frågade jag mig själv om jag var beredd att ta striden. Om jag inte är redo att möta motstånd (för motstånd har det aldrig varit någon brist på) är det lika bra att säga ja direkt istället för att ge mig in i fuldansen av tjat. Det här har garanterat lett till att jag av andra har kunnat betraktats som låt gå-ig, men det har varit en räddare för mig. Att framstå som konsekvent är inget heligt mål, men för mig har det varit bra att känna att jag har kommandot även när jag är sliten och barnet starkt. Välj dina strider är något folk säger, men där får jag ibland känslan av att man i vissa frågor väljer att kapitulera. Det kan man förstås göra, men med hjälp av lite självkännedom kan det gå bättre att kapitulera med lite framförhållning så att man slipper omvägen via bråk och dubbla budskap.
Närhet går först. Tidiga morgnar har aldrig varit en issue hemma hos oss, däremot kvällarna. Nuförtiden kan det vara kul och härligt med ett kvällspiggt barn, men en treåring som inte kan somna är något helt annat och maratonnattningar tar inte fram det bästa i en. Ändå har jag aldrig försökt få honom att somna själv; dels för att det är uppenbart att det går emot hans natur och dels för att jag tänkte på framtiden. En treåring har man alltid nära sig, annat är det med en unge som börjat förskoleklass. Så därför höll jag ut, tänkte att det kommer en tid då nattningen är en bra stund på dagen som jag inte vill vara utan. Nu är vi där. Överlag är jag inte så noga med sånt som man kan anse att barn vid en viss ålder ”ska” kunna eller klara själv, jag gör honom gärna sällskap, jag hjälper gärna till. Och åt andra hållet; när han velat klättra högt, sladda med cykeln eller leka vilt så har han oftast fått det. En kombination av principer och lathet.
Jag har inte använt ”alla andra” som ett argument. För länge sedan hörde jag någon nämna risken med att använda andra som måttstock; ta på dig jackan nu, ser du inte att alla andra har på sig sina jackor? Sätt dig ner som alla andra, ät nu som alla andra, säg tack som alla andra. Så går åren och barnet vill ha en telefon eller ett visst klädesplagg för att alla andra har det. Se filmen som alla andra ser, åka på semester som alla andra gör. Och då ska vi svänga om och inte göra som alla andra, för då har alla andra helt plötsligt fel? Jag tror på att lära sig följsamhet och majoriteten väljer inte nödvändigtvis fel i alla frågor, men det måste finnas bättre argument än att peka på massan. Jag tror också att det handlar om självförtroende i föräldrarollen, att våga dra gränser och fatta beslut utan att konstant snegla på andra.
Betyder det här att Esaias aldrig säger att han vill ha något för att alla andra har det? Hahaha O NEJ. Men jag har vanan inne att komma med förklaringar som inte har med kompisarna att göra. De andra får göra som de vill, vi gör på vårat sätt.
Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är samtidigt allt annat än tråkigt. Som i alla relationer krävs det tid att bygga tillit och god kommunikation och vi är mer än våra roller – jag har fött honom men han är också en människa jag får lära känna. En sån ynnest!
Annat på samma tema:
Fem tips från singelmamman
Skärmen
Mata barn
Självständighet
Jag älskar hur vintern ser ut och känns men jag hatar inte att kunna gå ut utan behöva tänka efter, en pokémonpromenad efter frukost och återvändande svanar. Frihet!
Att springa intervaller på känsla när träningsklockan laddat ur. Små deltagargrupper så det finns tid för varje elev. Ljust både 05.30 och 21. Frihet!
Att kunna cykla till stan, välja och äta glass, cykla vidare till Storfors och hem igen – oj, vilken frihet det är med ett stort barn, att avnjuta våren på ett mer vuxet vis, utan galonisar.
Att rensa i skaparhögarna, lägga ut till försäljning, se siffrorna nå över 11 000 och häpna över människors generositet. Att kunna och vilja dela med sig – en sån frihet!
En flicka i vår närhet skulle fylla tre och min vana trogen tänkte jag: Jag gör nåt själv! Det går snabbt! Och långa arbetsdagar och kort framförhållning till trots hann jag klart i tid, att sticka något på stickor fem som ska passa drygt 14 cm långa fötter var nyckeln.
Jag hade inget mönster men började med 22 maskor, ökade 1 m innan den sista maskan vartannat varv tills jag hade nått 30 maskor. Kanske fem eller sju varv utan ökning, sen minskade jag vartannat varv på samma sätt som ökningen.
Den raka sidan, utan ökningar och minskningar, veks ihop och syddes till en häl.
Framsidan veks ihop (här ser ni det som ett uppochnervänt Y) och formades för att få plats för små tår. När den främre delen var ihopsydd valde jag att låta uppviket synas och sydde ungefär 1 cm från kanten.
Det hade såklart gått att tova dessa, antingen för hand eller i maskin, då de är stickade i ullgarn (isländskt Álafosslopi). Men till det krävs något som jag saknade: snäppet bättre framförhållning.
Det här var inte de första tofflorna i Maytembers historia, här finns fler:
Tovat do I owe the pleasure Malins mönster på två typer av tofflor – ett inlägg som många fortfarande googlar sig till
Lyckat misslyckande Ett par som inte blev som planerat
Någon ull? Säcken full! Sydda små bebistofflor av våttovad filt
En kompis ringde, han frågade om vi sportade. Mindre än en vanlig vecka svarade jag.
Men mycket tid utomhus har det blivit och vädervintern 2021 fortsätter starkt med många bollar i luften. Vi är inte frusna av oss men har frusit varje dag.
Sen är vi inne och ritar och ritar och ritar och ritar. Skriver och skriver och ritar lite till.
Jag har fått springa på skoterspår och det var hundra procent härligt. Räknas det som sport?
Jag älskar vänner som ser och bekräftar mitt barn. Mer specifikt älskar jag Malin.
På bokrean gick jag mellan hyllorna och scrollade samtidigt igenom Malinas bokkonto på instagram för att inte råka köpa något som hon inte tyckt om. Jag läser väl en procent av vad hon gör men smaken är lika. Samma grej med kokboken – Malin köpte en likadan förra veckan och sa att den innehåller ”grejer vi gillar”. Där är dock konsumtionsnivån mer jämlik.
Morgnarna har blivit speciella, de har börjat med stillhet, klarhet och idéer. Någon gång hög puls över en bortglömd födelsedag, men överlag stor tacksamhet. En ny dag och vi har allt vi behöver.
Vi har sportlov nästa vecka så ikväll är det ingen läsläxa, jag förvånas över hur lättad jag blir. En grej mindre i listan över saker som ska göras under en dag. Det ska väckas, kläs, borstas, tvättas, lämnas, hämtas, uppmuntras, diskuteras, ätas, läsas, nattas – eller ses till att det görs. En läxa mindre, några extra andetag. Något varmare temperaturer gör att uteleken har fått en nystart och Esaias springer omkring med en klasskompis någonstans i närheten, jag får äta middag själv för första gången på väldigt länge. Också det en ovanlig känsla.
Tider av fysiska avstånd gör att vi två blir mer av en ö än vi vanligtvis är. Det ensamstående föräldraskapets sidor blir tydligare, det blir både svårare och närmare.
Det kan nämligen vara rätt jobbigt att vara singelmorsa. Allt ansvar ligger på mig och jag spelar alla roller. Det finns ingen att dela det med, varken svåra beslut eller roliga saker som sägs och händer (när de sägs och händer). I vanliga fall har vi vardag med fler, både den större familjen och våra nära vänner, och jag brukar ofta ha barnfria kvällar och helger. En avlastning i det praktiska, men framförallt en hjälp i form av insyn och input för oss båda. Som jag kan sakna det.
Men med det sagt; vi har det fantastiskt bra. Om jag ska vara med en enda person hela tiden är Esaias bäst. Han är rolig, smart, omtänksam och brister ut i sång och dans närsom. Vi är tighta. Jag vet inte hur vår relation hade sett ut om vi var fler än två i familjen, men jag vet skillnaden jämfört med hur det brukar vara. När det inte är pandemi är det väldigt ofta andra människor med i bilden och väldigt ofta är vi på väg någonstans. Han leker med barnen, jag pratar med de vuxna. Antagligen har vi även då relativt mycket tid bara vi två, jämfört med hur det blir i familjer på fler, men för oss är skillnaden markant. Det lyxiga och mysiga vi annars gör hemma hos andra gör vi nu hemma hos oss. Vi har roligare, skrattar mer, hinner prata om fler grejer. Jag hänger med i svängarna. Det här har varit ett bonusår på det viset att rörelsen ut och bort stannades av och han kom tillbaka in en stund.
Jag längtar verkligen efter nästa gång jag får en längre stund för mig själv, då utan att behöva titta på klockan och inse att jag borde gå ut i mörkret och leta efter en lekglad sjuåring. Men ändå. Jag har någon att hämta in.
Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.
Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART
Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.
Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.
Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.
Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.
Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.
Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!
Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!
Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.
Nu finns de överallt.
Japp.
Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.
Det är lättare att erkänna att jag kämpade då än att jag kämpar nu, men jag kämpar inte nu. Nu är det lätthet och att längta tills han kommer hem från skolan, det är bättre filmer och ömsesidigt tålamod och interna skämt. Han kommer hem från skolan, fortsätter med legobygget han gav till mig i födelsedagspresent, födelsedagsföredettabarnet kallade han mig. 33 är den snyggaste siffran jag har haft och han säger att han ska bo hos mig även när han fyllt arton, bo hemma och spara alla pengar så han kanske har 100 000 när han är 40.
Aaaahh, jag trivs i mitt hem ljuva hem! sa barnet när han kommit tillbaka efter en natt borta. Jullovsstämningen är påtaglig och vi har återigen fått in snitsen på hemmavarandet.
Ute är det vitt och många minusgrader, de vanliga platserna (här den korta vägen mellan hem och skola) ser helt magiska ut.
Jag lär mig hur bra vi mår av att vara utomhus. En timme blir till två och när vi kommer in får vi starta på ny kula.
Varför vill så många bo i södra Sverige? undrade han ikväll. Där är det ju bara regn och blablabla. Det kanske är för att deras lilla huvudstad är där? Men i Pite är det lite mer kulturiskt! Det är som ett äventyr som aldrig tar slut!
Morfar kom och initierade säsongspremiär. Jag ser fram emot en vinter där vi är ute mycket, en mer stabil ork och ett större barn gör att hurtiga uteaktiviteter inte längre stressar mig som förut.
Överlag är det väldigt stressfritt nu, jag har aldrig varit med om ett liknande jullov. Inget nyårsläger och inget fläng, så många dagar det blir då. Jag frostar av frysen och lägger pussel, läser böcker och glömmer telefonen.
Och tänk, snart är det sommar! säger han sen. Det var sommar alldeles nyss och snart är det sommar igen!
Allt har sin tid och tur är väl det.
