Vardagslunk, andra årstider än sommar och rätt typ av lätt tristess skapar goda förutsättningar för ritande. För att inte tala om det naturen håller på med nuförtiden – det finns så många träd som ber om att avbildas. En björk från en promenad in mot stan till exempel.
Ett annat träd ritade jag med favoritpenna nummer ett – Mujis 0,38 mm.
Med eller utan löv?
Med!
Så dök det upp en bild i Marias stories som jag var tvungen att skärmdumpa och sen tolka med pastellkritorna. Jag tror det var speglingen som gjorde det. Och höstfärgerna, trädstammarna och hemmakänslan.
Det är något särskilt med minusgrader – allt blir vackert, allt känns rätt. Stegen går snabbare, luften går lättare att andas. Även det vissna gräset mår bra av frostens omfamning. Jag lyckades pricka in min friskvårdstimme precis innan regnet och fick en torsdagsmorgon av stillhet och sol. Kanske är det konstigt att förhållandevis snabb rörelse kan upplevas som stillhet, tricket är att stanna upp när utsikten kräver det och haka på naturen. Här kan man vara, här kan man stå. Och så härligt livet är under nollan.
Har du alldeles glömt hur jag bar dig förut Har du alldeles glömt min blick Har du alldeles glömt hur det känns mot min hud Har du alldeles glömt vad du fick
Låt mig påminna dig om min fasta hand Fräscha upp ditt minne se, jag finns kvar Tala till rätta jag går ingenstans Det du fick – vad du fortfarande har
Fredag! Om ni är osäkra på var ni ska lägga er uppmärksamhet har jag några förslag:
Ni som har lyssnat på höstspellistan kanske la märke till Yebba? Låten Distance och fler fina spelade hon på sin NPR Tiny Desk (Home) Concert – undrar hur länge det dröjer innan de kan återgå till kontoret?
Ända sedan Malina slutade blogga känns det som att jag inte har några bloggar alls att läsa. Rent matematiskt handlar det bara om minus en, men fallet är markant. Typ två bloggar är ju knappt plural. Ibland kan man också glömma bloggar för att sen komma på dem igen, och så är det med Malin Wollins blogg som jag kan skratta högt åt – till exempel det här inlägget om lugg och platser på tåget.
En bra grej med oktober är inktober och att Erik lägger upp fantastiska grejer på instagram, kolla bara:
Är det några texter man vill ha på hjärnan är det väl ändå Psaltaren? Allt är nåd hjälper till med det, med den äran.
Inne i spegelsalen av Liv Strömquist är ett genialiskt seriealbum för alla som någon gång ägnat sitt utseende en tanke. Smart, roligt och lärorikt.
Författaren gästade Babel häromveckan, jag blir så imponerad av hennes hjärna.
Hoppas ni alla får en fin helg med måttligt speglande!
Jag brukar älska hösten ohämmat – i år har jag vissa förbehåll. Svårigheter att släppa taget om en underbar sommar och bävan inför en lång vinter gör att jag parallellt med glädjen över skönheten kan stämma in i suckar över årstidsväxlingen. Men förutom färger och frisk luft har hösten många år varit en välkommen vila, ett större lugn och erbjudit en bättre matchning med min allmänna känsla. 2021 kunde jag istället haka på vårens ankomst på ett sätt jag aldrig gjort men är inte lika redo för avlövade träd.
De senaste dagarna har vi haft anledning att tänka tillbaka på och prata om tider som varit, vi har gjort graven höstfin och räknat år. Vilken lång vinter det har varit – vilken vacker vår det är. Jag är nästan rädd att glömma hur det var, mån om att bevara allt det som präntats in i hjärtat: Gud med oss, Gud är god, Gud vet vad han gör. Alldeles oavsett årstid.
Jag sätter mig ner för första gången på länge. Det är förstås inte sant, jag har suttit ner en massa, men det gått i ett och min närvaro har släpat efter. Nu däremot, sköljer de senaste dagarnas skönhet över mig.
Som att vi fick sådana där septemberdagar då allt är rätt; himlen är blå, träden är alla färger och luften är frisk. Dimmiga morgnar och lagom mörka kvällar. Vi går ut för att spela fotboll och hittar Esaias borttappade jacka i ett av målen.
Någon på jobbet fixar saker åt mig för att hon ser att jag är stressad, fina mejlsvar, elever som inte snålar med uppmuntran. Jag får ägna två av mina jobbtimmar åt att spela piano en helt vanlig onsdag och de som sjunger blir glada.
En kropp som börjar må bättre och raska steg på mjuka stigar. Citrusfrukter och eldrök skapar doftminnen som sköljer över mig; plötsligt är jag gravid, i ett annat land eller i en annan sinnesstämning.
En vän lyssnar tålmodigt och tar emot mig med kärlek och förståelse även när jag ringer henne mitt i lunchfixet, en annan kommer förbi och får vårt hem att kännas ännu mer som hemma.
Bilen går igenom besiktningen och tandläkartider bokas av bara farten – sånt där litet som ändå spelar roll. Och sånt där stort som att knacka på hos sin bror och få bli bjuden på middag, gå på nattvardsgudstjänst och sen plocka blombukett i skymningen.
Och en alldeles för tidig morgon efter en alltför sömnlös natt får jag vakna upp till Psalm 92 och känna bördorna lätta och andetagen nå djupare för varje ord jag läser:
Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att var morgon förkunna din nåd och var natt din trofasthet till toner av tiosträngad harpa, till lyrans klang. Dina gärningar, Herre, ger mig glädje, jag jublar över vad du har gjort. Herre, vilken storhet i ditt verk, vilket djup i dina planer!
Den första tiden följs varenda litet framsteg med stora ögon. Leendet, att kunna sitta, stapplande steg på fortfarande knubbiga fötter. Det skrivs ner och filmas, vill inte hela världen veta att mitt barn kan vända sig från mage till rygg? Men det finns inga böcker att fylla i för år fem, sex, sju och åtta. En dag har man bara slutat köpa barntandkrämen för alla använder samma. Stranden blir sig lik igen, det går att ligga ner långa stunder och sen simmar vi ut tillsammans. Jag förlorar självbestämmanderätten över kläderna. Annat än favoriträtterna går ner. Spela spel som är roliga för alla inblandade. Det måste rensas bland böckerna. Cykla själv till skolan, stämma träff med kompisar, tänka ut present till kalaset. När hände detta? Vi vet bara att det har hänt.
Häromdagen bad jag om förslag till blogginlägg på instagram och fick ett gäng idéer som jag ser fram emot att skriva om framöver (de taggas med önskeinlägg). Ett av förslagen var att skriva om Addis, och även om jag inte är lika svårt vurmande som förut finns det en hel del jag tycker vi kan direktimportera:
Nyrostat kaffe, färsk mangojuice och beyeaynetu ↑
Att det är givet att besöka någon som är sjuk
Att överlag visa omsorg och omtanke genom att komma närmare istället för att backa – närhet framför hänsyn
Konsten att ställa till med fest och konsten att jubla! Vad är grejen med svenska applåder och som varar typ femton sekunder? Människan har ju inte ens hunnit upp på scenen innan det tystnar
Den kollektiva vetskapen om att Gud är Gud och att vi inte kan kontrollera allt hela tiden
Att bjuda den man äter lunch, dricker kaffe eller åker buss med
Självklarheten i fysisk beröring
Oängsligheten i allt från sociala relationer till sociala medier
Alla ord och låtsasnamn som går att använda när man inte vet eller har glömt vad någon heter
Hösten är den stora musikårstiden, tycker ni inte? Mer tid till och kanske även större behov av musik. En ny spellista är i alla fall på sin plats! Alla låtar utom en är släppta i år, så de är som tomma blad redo att fyllas av nya höstminnen. Håll tillgodo:
