En söndagskväll i januari körde vi norrut, snöröken var tät och bilrutorna igenimmade. Veckan som vi var i kast att lämna bakom oss hade varit obarmhärtigt tung, liksom många veckor hade varit just denna vinter. Så glimmade något till; en idé, ett hopp, en vision. En längtan att få njuta av det vackra i skapelsen, en längtan att få skapa mer vackert av ord och toner, garn och färg, kamera och papper. Vad samtalet mellan Umeå och Piteå kan leda till vet vi ännu inte, men vi börjar såhär, med Maytember. Vi vill vara generösa med skatter vi finner.
Med stor pepp köpte jag kritor till min son (barnteckningar kan ju nämligen vara det härligaste som finns) och med lika stor pepp tog han emot dem. Att rita var det dock inte tal om, men de lät kul när han kastade dem i golvet. Och då är jag inte en bättre förälder än att jag tar tillbaka gåvan och använder den själv i väntan på att pojkens konstnärliga ådra ska komma fram.
Lite lejon och lite sanning. Hur härligt det än kan vara med resurser i överflöd kan ett paket kritor vara nog så kreativitetsfrämjande.
Två helger har passerat och en låt har äntligen fått sin rätta klädsel. Det känns så gjutet och vi är nöjda med vad våra hjärnor och hjärtan kan skapa. Ett stort tack ska ut till de som hjälpte mig och Kenneth. Elin, vår ljudtekniker, som gjorde ett fantastiskt jobb, med assistans av Maria. Och tack till Nils och Elias som hoppade in, utan att veta hur något skulle låta på förhand, och ba levererade!
Resultatet ska mixas och mastras och SEN kommer den ut till världen.
Låga temperaturer och lathet hade hållit mig inomhus några dagar för mycket när jag skärpte mig och gick ut i blåsten. De ljusaste timmarna var redan förbi och kylan brände på låren eftersom jag aldrig tycks lära mig att använda långkalsonger. Såg hur isen var öppen på ett ställe, inte så mycket av värme som av vattenflöde, tog en bild med telefonen och promenerade vidare.
Så kom natten och bilden klöste sig in i mina sömniga tankar. Till saken hör att de senaste månaderna både kantats och uppfyllts av det faktum att min man behandlats för leukemi och att vi bott på sjukhuset sen oktober. Och en av många konsekvenser av detta är att hjärtat fylls. Av skitgrejer, för att man liksom väntar med att bryta ihop till någon annan gång. Men också av mycket vackert, inspiration som fortsätter att komma i ens väg men som det inte blir något av. Orken och förutsättningarna verkar saknas. Så då ligger jag där, redo för ännu en natt på hematologiska intensivvårdsavdelningen, och inser att jag behöver en kanal där både smärta och skönhet kan komma ut. Jag känner mig själv och vet att jag kokar över av för mycket inflöde, oavsett karaktär. Jag behöver ett utlopp.
Få bibelord har jag burit med mig som detta. Min längtan. Att inse att jag har Gud, genom allt. Och att jag på den grunden inte måste sträva efter mer, annat eller bättre, utan kan få leva i förnöjsamhet. Jag har allt jag behöver, min önskan är att förstå det.
Jag, pennan och lugnet hittade tillbaka till varandra för några dagar sen, då jag hittade en bild i mitt Instagram-flöde. En kvinna som heter Hopie Stockman hade den vackraste väggen med ett motiv precis som denna. Och för första gången på ett år kände jag ett stort behov, eller snarare en nöd, efter att rita. Tack och lov för Eriks ritplatta som alltid ligger framför datorn så inbjudande. Så nu, några kvällar senare, har jag resultatet av peppen. Det kommer mera tror jag. Som kan signeras Malin.
