Hur var det i Thailand? frågade jag, med snäppet högre puls än normalt, som alltid när jag är i samma rum som henne. Du förstår, jag har så otroligt svårt för denna människa, och så har det varit från första stund. I början tyckte jag att det fanns skäl för min irritation – och på den banan har jag fortsatt. Banan av dömande blickar och ignorans, ett kyligt hej för att sen återgå till annat för att jag ska slippa prata med henne. Som det ju blir ibland, tänkte jag. Försvarade jag.
Ikväll möttes vi igen. Kompakt tystnad. Hon gjorde sitt jobb. Jag tittade på. Sen, av någon anledning: Hur var det i Thailand?
Och så blev hon faktiskt lite trevlig att lyssna på.
Tydligen kan en kass inställning klinga av bara av att jag bjuder till lite.
Kombinationen tråkiga grytunderlägg och många pärlor till övers resulterade i ett kvällspyssel, som ska skydda vårt ack så känsliga köksbord från diverse hot.
Mycket roligare än de nötta underläggen i kork; fungerar också som hatt för ettåringar!
Fina grejer på gång! I helgen har jag, Erik och min syster Mirjam vikt över 100 loppor och har stora planer för denna kombo. Till höger har vi rockringar, inlindade med vit eltejp och ljusslingor. Tanken är att den ska pryda en lada om några månader, då vi firar att jag och Erik gifter oss. Och resultatet ska ni få se så fort den blir klar! Vi hade för övrigt en oerhört trivsam stund i vardagsrummet hemma hos föräldrarna, med solen som sken in i vardagsrummet där vi satt och vek loppor på löpande band, skid-vm på tv och lilla Hedvig (Mirjams dotter) som satt och ritade vid andra sidan av bordet och med jämna mellanrum skrek YES!
De etiopiska korsen – dessa konststycken med hundratals, ibland tusen, år på nacken, tillverkade med största skicklighet av generation efter generation. Jag blir oerhört fascinerad av vad händer och helig inspiration kan skapa. Tydligen har korsmakare varit ett yrke med väldigt låg status, vilket gör skönheten desto mer tilldragande.
Tariku och jag fick på vårt andra bröllop (vi gifte oss i Etiopien men hade en efterfest i Sverige) en bit björk av Malins föräldrar. På den målade jag ett av de finaste motiv jag kan tänka mig, samma som halsbandet:
Inget komplicerat dock, jag använde mig av en enkel svart spritpenna. Annat än att göra ett traditionellt kors genom att forma korset i bivax, göra en lerform, smälta krigsmateriel, fylla formen och dekorera.
Korset rymmer symbolik för Fader, Son och Ande, de tolv lärjungarna samt evigheten och det jordiska. Och den äldsta versionen (supergammal!) fanns i en kyrka som brändes ner av muslimer, men korset räddades. Häpnadsväckande!
När jag under en stund som i vanliga fall skulle tillägnas slösurfande istället lyckas skapa något känns det som jag har tämjt en best! Det digitala pysslet alltså, vilken grej.
Att beskriva verkligheten är inget lätt uppdrag. Att hålla sig på den tunna linjen utan att bli dramatisk eller glättig är något få bemästrar, men någon som gör det till fullo är Tomas Sjödin. När träden avlövas läste jag för första gången när jag var typ sexton, och efter att ett par vänner tipsat om den läste jag den igen. Två av Tomas tre söner har en odiagnosticerad hjärnsjukdom som präglar hela familjens vardag och i boken får man en inblick i vilka sorger och glädjeämnen detta för med sig.
Denna lilla bok är i all sin enkelhet helt fantastisk. Kanske lite extra för att den berör kombinationen föräldraskap, sjukdom och tro. Men det fina ligger också i ärligheten, att inte vika av för de svåra frågorna – och låta några av dem förbli obesvarade ännu ett tag.
Laura Marling och José González är två personer som inspirerar mig till att skriva musik. De sitter där med sina gitarrer och berättar historier genom melodier och jag blir så oerhört fängslad av det enkla, rena. Och när jag har hittat nya artister som jag gillar, så plöjer jag igenom alla deras skivor, hittar mina favoriter och nöter. Allt som oftast börjar en ny låt formas i mitt huvud när jag lyssnar på andras musik. Det här är två klippen är favoriter som jag sett x antal gånger. Enjoy!
José släppte för övrigt ett nytt album för bara en vecka sen och såklart är det hur bra som helst.
Det här är Andreas och Sofie. Ett fantastiskt härligt par som fastnade så fint på bild. I somras gifte de sig och jag hade uppdraget att fota deras porträttbilder. Det var en varm solig dag i augusti på ett ställe som heter Swensbylijda och vid min sida fanns även Elin som hjälpte mig hela dagen.
När jag tänker på min och Tarikus historia blir jag så tacksam över att vi, från varsin liten by i Etiopien respektive Sverige, lyckades träffas. Hur vi blev kompisar i Uganda och jobbade ihop i Etiopien för att nu vara man och fru och föräldrar i Sverige. Från våra år tillsammans har vi en massa bilder som jag blir alldeles varm av att se på, och det känns dumt att låta dem ligga på den externa hårddisken eller ens i byrålådan. Och mitt bästa knep för att få till album är att lämna tanken på att få med allt från ett visst år eller en viss resa och istället klistra in de foton som man tycker bäst om. Samt; hellre ett slarvigt album än inget alls!
Jag är så glad att våra vänner har tagit bilder av oss när vi gjort helt vanliga saker. Den här restaurangen (till höger) åt vi på i princip varje dag fram till att vi gifte oss och Malin tog bilden hennes första dag i Etiopien.
Fest (när Tarre tog sin masterexamen) och vardag (på stammisrestaurang nummer två). Å vilken härlig tid det här var!
Vi förlovade oss på en högst tveksam plats, det var nämligen sjukt svårt att hitta ett ställe som var avskilt, vackert och rent. Vi kämpade massor och var alldeles svettiga och dammiga när vi kom hem.
Vårt första gemensamma hem var ett rosa hus i utkanten av Addis Abeba, och vilket kap det var alltså! Trivdes utmärkt.
Pirr i magen över alla dessa fantastiska minnen och en hoppfull förväntan om att kommande år ska få bjuda på fler vanliga och festliga dagar med den bästa mannen jag vet. Och känslan över att få lägga ett album till samlingen är inte så dålig den heller.
