Nya snabbmaten! Jag och Elin köpte falafel en gång när vi ville äta nåt snabbt och gärna en wrapvariant. Jag som envist har lagat mina egna falaflar och sagt med en övertygande röst – mest för att övertyga mig själv – att det är asgott med hemmagjord falafel. Meeeen… Det här är ju bättre och finns i frysdisken på Coop. Enkelt är ordet. (Ni som kan göra goda falaflar – vad är hemligheten?) Hursom. Jag gjorde en dressing på:
1/2 dl majonnäs
1 tsk dijonsenap
knappt 2 tsk agavesirap
1 tsk citronsaft
en nypa salt &peppar
Örter
Blandade dressingen med grönkål och bladspenat och lät det stå i kylen ett tag. På med grönsaker och falaflarna och så är det färdigt och apgott.
Regn kan vara störande eller superviktigt – för bönder i Etiopien är det fullständigt livsavgörande om regnperioderna kommer som de ska. 2015 gjorde de inte det, vilket har lett till den värsta torkan på 30 år i stora delar av landet. Resultatet? Svält. Genom insamlingen Etiopien svälter samlar EFS in pengar som via Mekane Yesus förser tusentals skolbarn med näringsgröt varje dag.
Jag (Elin) har ett gäng kort jag gjort – alla i A6, alla i original – och en sådant blir ditt om du ger en valfri summa till Etiopien svälter. Win-win! Såhär gör du:
1. Ge pengar. T ex kan du swisha till 123-602 56 62 och märka med ”Etiopien svälter”
2. Maila din adress till hej@maytember.se
3. Vänta på posten.
Simple as that. Hoppas ni vill vara med och ge lite kärlek till Etiopien!
Det är vårdagjämning på söndag. Jag kan inte minnas att jag någonsin har brytt mig om den dagen, men detta år är på alla möjliga sätt annorlunda. I år behöver jag att naturen proklamerar ljusets seger över mörkret.
Jag var i Etiopien de första veckorna i februari och med mig därifrån hade jag en hel bukett med skott från mina svärföräldrars blommor. Nu frodas de på nytt i vårt köksfönster och jag beundrar dem varje dag. Har aldrig engagerat mig nämnvärt i spirande blommor heller, förrän nu. Lite Addis till Piteå, och väldigt mycket krut i växter ryckta ur jorden. Något nytt är på väg.
Min man gick bort i början av december. Min vackra, roliga, generösa, ärliga, modiga, älskade Tariku finns inte längre hos mig. Inte hemma, inte på sjukhuset, ingenstans förutom i evigheten. Jag saknar honom varje sekund.
Vi vet ju på ett teoretiskt plan att vi alla ska dö, att vårt liv på jorden har en gräns – men när det händer kan inga förberedelser i världen göra det mindre brutalt. Fruktansvärd och obarmhärtig är döden.
Samtidigt är det inte nattsvart; Tariku har nått sitt mål. Nu börjar det verkligt sanna, nu får han se Jesus ansikte mot ansikte. Sorgen blir kanske inte mindre av detta, med den blir med all säkerhet annorlunda. Det här är nämligen inte slutet. Det finns mer.
Jag såg solen idag. Den var varmt ljusgul och träffade mig rakt i ansiktet genom rutan på bussen jag åker längst norrlandskusten. Klockan blev elva, jag lyssnade på radiogudstjänsten och sög åt mig varje ord som sades.
Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.
Hela jag reagerar med en känsla av ”just det!” i och med vinterns efterlängtade start. Ljudet av täckbyxor, alla nyanser av blått strax innan det blir helt mörkt, det statiska håret. Det vanligtvis faluröda uthuset framstår som mörkgrått när snön vräker ner, bussen tvingas köra långsamt. De tio minusgraderna biter i kinder och lår, jag andas djupare. Tacksamheten över att jag äger varken bil eller hus. Vantar, mössor och gigantiska jackor tar upp hela hallen och vi förvånas som alla andra år över att solen går ner så tidigt, som alla andra år. Vinterskruden är den bästa skruden för just det, jag älskar ju det här.
Nån sa att tomater ska stå i rumstemperatur för då smakar de som bäst. Problemet är bara att då händer det här. Jag borde kasta de här tomaterna. Men av nåt skäl så gör jag inte det. Jag tycker de är snygga istället.
Nu, vänner, ska jag tipsa er om två utomordentligt bra grejer att lyssna på:
Martin Scibbye, aka the swedish journalist, etiopiensvensken, misstänkte terroristen, har gjort en dokumentär om poeten Caalaa, en av hans medfångar från tiden i Addis Abeba. Vill inte avslöja för mycket (spänning ni vet) men han kommer i alla fall till Sverige. Gripande, upplysande och faktiskt rätt sentimentalt för mig, en annan fd etiopiensvensk.
Så till Seinabo Sey. Hon är ett geni. Hennes debutalbum är enormt kritikerrosat och jag förstår verkligen varför, det är nämligen fantastisk musik. Jag har lyssnat igenom det en massa varv och ibland tänker jag att omväxling förnöjer och slår på nåt annat – jag står ut i en halv låt ungefär, sen är jag tillbaka till Pretend.
Japp, en hel hög med ull har jag kvar sedan det senaste tovningsilet för drygt tio år sen, och tur var väl det! Valde den bästa färgen och tillbringade ett par kvällar med det finaste gula.
Jag strävade efter tunn filt och la således två lager ull i olika riktningar och använde varmt vatten, såpa och fingrarna för att försiktigt massera ullen utan att den separerades. Precis så mysigt som det låter!
Ganska snart går det att ta i hårdare, om man testar nypa upp ullfibrerna syns det hur mycket det tovats ihop. Min favorit är precis mot slutet när jag inte längre kan sabba det hela utan kan ta i precis hur mycket jag vill.
Var rejält peppad! Också tydlig terapi att stå arbeta ihop ullfibrer.
När den asymmetriska – men ändå hyfsat jämntjocka – filten torkat var det dags att bestämma vad jag skulle göra av den. Bebistofflor fick det bli (att vi vurmar för tovade tofflor kan väl knappast ha undgått någon av er)! Utgick från en bild på Pinterest och de går självfallet lika bra att göra av köpt filt. Om inte bättre (jämnare osv)…
Klippte till sulor lagom till en sex veckor ung brorson och två avlånga bitar som skulle bli överdelen.
Mitten av den långa remsan ska sitta längst bak på hälen och därifrån sydde jag ihop med langettstygn. Ändarna läggs omlott framtill och det är lätt att klippa till dem så att allt blir jämnt.
