Att få somna med en bättre känsla än den man vaknade med
Blommor i januari
Att dela det svåra och bli förstådd
Kämpa i uppförsbacke och njuta i nedförsbacke
Att få be, att få bönesvar
Att få en dikt av Anna Greta Wide skickad till sig:
Att Gud som ser och vet allt älskar så mycket
Att få leva ännu ett år – tack tack tack
Och att ljuset inte svek
God jul! Jag hoppas att du har en fridfull jul, dagar då fridsfurstens röst talar tydligare än andra.
Vi mår bra!
Vi njuter av att ha tid till mer av det vi vill; fotboll, ritande, böcker, stickningar och sånt.
Om du redan slutat lyssna på julmusik, kom tillbaka! Den här lilla konserten var fin.
Liksom julen. Gud blev människa, vilken fest bara det.
21 december må ha varit kort, men god. När jag tänker efter kändes den inte så kort heller, till brädden fylld med julgudstjänst, terminsavslutning och lunch med underbara kollegor. Plus allt det där som behöver göras innan jullovet och vardagsfixet som tar ungefär dubbelt så mycket energi när det ska utföras i mörker.
Hemma doftar det av hyacint och kanske också av gran – förra veckans influensa gör att den senare har svårt att göra sig påmind. Den står där i alla fall, grön och grann och klädd, dock helt utan klappar under. Borde jag vara stressad över det? Det är jag inte. Förra året hade jag utomordentlig framförhållning, i år blev det annorlunda. Något som följer samma mönster som alltid är tanken ”jag gör något själv, det går snabbt”. Fun fact: det går inte snabbt.
Årets mörkaste dag var ljusare än väntat, överträffade förväntningar idag igen. Sin vana trogen jobbar 2021 så. Och imorgon blir det ännu lite ljusare.
Jag vaknar utvilad och lycklig, den mörka decembermorgonen känns mjuk och snäll. Mjukt och snällt känns det inte varje morgon, så man får vara tacksam som folk säger. Varför känns de orden så otacksamma? Som lite kristyr på en bränd pepparkaka av klag. Men ändå är det ju så sant; man får vara tacksam. Över barn som är friska, vuxna som är friska, värme och kärlek, frukost framför julkalendern, frid i hjärtat, bilar som startar eller livet i allmänhet. Vi behöver inte ta i trä.
Jag jobbar hemifrån, ringer Malin på facetime vid halvtiokaffet. Lunchen får föregås av en promenad och efter ett telefonsamtal lyssnar jag återigen på AftonSons nya album som kom med perfekt timing. Det förra lyssnade jag mycket på förrförra decenniet och de här texterna har redan fått betyda mycket.
Ett annat album som gått varmt det senaste är Midnattssol, särskilt spåren Frihet och Wait.
Skönhet i öronen – också något vi får vara väldigt tacksamma över.
Sjung ditt uppfyllda hopp
Vårvind i november
Julivärme i december
Tina upp min stelfrusna kropp
Guds löften äro sanna
Fluffigt täcke över allt
Mjuka kanter över hårt och kallt
Här för att för evigt stanna
Gör dina portar vida
Gör plats, ge rum, släpp in
Jag är min väns och han är min
Härlighet i strömmar strida
Jag letade efter annat när jag hittade en dagbok från 2017. För fyra år sedan var barnet fyra år, dagarna var ömsom svåra ömsom lätta och sidorna fylldes av frågor, längtan och vardagsdetaljer. Livet som då var känns nu avlägset, men det finns tydliga trådar mellan 2017 och idag. Det jag då drömde om och skrev ner, med stark vilja eller vacklande tro, är nu det jag finner oss stå mitt i. Beslut jag då fattade ledde vidare till något större och flera av de frågor jag ställde har redan besvarats.
Böner vi ber och viskningar vi anar visar en riktning, banar väg och förbereder. Dagboken påminde mig om hur jag vill leva; lyhört och hoppfullt. Märka det som spirar. Ge frågor och böner en plats och skriva ner det som är så att jag inte glömmer. Ibland lever vi mitt i ett bönesvar och det vore ju tråkigt om vi missade att märka det.
Jag minns varenda detalj från 30 november och 1 december 2015, dagarna som omgav den natt Tariku dog. Jag minns vad som hände, hur det kändes, hur jag tänkte. I alla fall inbillar jag mig att jag minns – det jag har glömt minns jag ju inte. Hela sex år har gått.
En samtalsperson berättade en gång hur sorgen till en början upptar hela ens liv och tankevärld, för att sedan samsas med annat. Sorgen blir kanske inte mindre men annat fylls på. Så har åren sedan 2015 varit; annat har fyllts på. Vänner, jobb, bönesvar, känslor, idéer och helt vanlig vardag – till en början med ett visst motstånd, numera med självklarhet – klart allt ska få plats. Tankarna börjar kretsa kring annat än kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka. Tillvaron blir mer än en reaktion på en förlust. Tacksamheten får en klarare röst och eftervärmen från en älskad människa blir alltmer påtaglig när den isande stormen bedarrat. Tänk att han var här.
Samtidigt som jag har klara minnen och absolut kan känna sorg och saknad känns den djupaste sorgen avlägsen, många år har gått sedan det började lätta och särskilt 2020 och 2021 har varit fulla av liv. I början kunde andra fundera på hur jag skulle kunna komma tillbaka, men så fungerar inte livet. Inte heller Gud. Tillbaka ska vi ju inte. Istället är det nåd ny varje morgon och framåt som är det enda rimliga alternativet. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång – det gäller den som dör men också oss som stannar kvar, hur smärtsamt det än är. Livet tar visst inte slut bara för att ett liv gör det.
Elektriskt hår, linser som känns torra från morgonen, aldrig glömma bort motorvärmaren och knarr under fötterna. Vintern har kommit med besked; kylan har letat sig ner under tjugo och det är mörkt nästan jämt. Motståndet är påtagligt, allt känns som ett projekt och bristen på dagsljus lägger sig som ett lock över pannan. Men inne är det varmt och ljusen är tända, hjärtat är mjukt som fluffig snö. Gemenskap, närhet och framtidshopp rår inte ens den bistraste kylan på.
Öknen ska blomstra
det frusna tina upp
det ständiga bruset tystna
Mörkret ska ge vika
ljuset bryta fram
den övergivna kallas något annat
Rättvisan ska flöda
vapen läggas ner
de förtryckta leva i frihet
Du ska fråga mig
minns du hur det var
minns du när det bara spirade?
En solig söndag i tyggen, särskilt en med fotboll på isen, hjälper vilken vecka som helst, särskilt en i mitten av november då dagarna är fulla med jobb och tider som ska passas. Mörka blöta pendlingsvägar känns också lättare när man får komma hem till en kväll med barn, bror och brorsbarn. Vi kommer på att en multiplikationstabell skulle tränas in och allt blir roligare med en storkusin sittandes bredvid.
Fullt med jobb var det, ja. Och glädjen över att få fylla dagarna med gemenskap håller i sig – nästa vecka har vi kulturfest med mat, musik och kläder från världens alla hörn. Det har gått två år sen sist men känns som fem, vi förbereder och vi längtar.
Och november fortsätter och andra halvlek kräver ett visst fokus. Som att gå ut på lunchen, upp på kullen där solen kan titta fram på sidan av berget och njuta av skira frostskogar.
