Kylan har Norrbotten i sitt grepp. Bilar och kroppar går segt, ingen går ut i onödan i 30 minus. Allt är vitt, grått och pastellfärgat, ytterkläder prasslar och ögonfransar fryser till is. Det kalla ljuset från solen som tittar fram påminner mig om skymning i Etiopien, ett tydligt men dimmigt ljus från horisontnivå. För ett år sen var vi där; Esaias, jag och de första veckorna även vår kära Johanna. Plus alla som redan var på plats och erbjöd sällskap, skjuts och mat. Det var slitigt men fantastiskt roligt, och rätt skönt att få byta ut en vintermånad av isiga bilrutor och borttappade handskar mot mangojuice och äventyr. Lite av hur det såg ut kan ni se här:
Det är nåt särskilt med dig svårt att sätta fingret på men om du satte ditt finger här och tryckte hårt skulle jag få syn på ett alldeles särskilt avtryck vägar och fåror, det som är du: fingeravtryck från skaparhand
Det är nåt särskilt med dig Någon satte fingret på dig
Jag blir väldigt lätt bubbligt fnittrig inombords. Den senaste veckan har jag fått pirr i magen av:
korridoren på jobbet
mitt eget kvällsfika när barnet somnat
eritreaner på stan
få prata amarinja
tanken på att åka till Boden
uppenbart skröpliga tanter och farbröder som tagit sig ut på en promenad med stavar
diverse födelsedagsrelaterade grejer
att Gud finns och vill ha med mig att göra
blåbär och havregryn. Alltså. Skulle fixa kvällsmat till Esaias och dessa mörkblå bär och nästan gyllene havregryn var en sån vacker färgkombination att jag blev helt golvad. Försökte ta en bild men jag antar att man behövde vara där för att inse storheten.
Det är lätt att personen som dött bara blir personen som dött. Kompisen som inte finns mer, föräldern som inte finns mer, barnet som inte finns mer. Kanske särskilt när någon gått ur tiden tidigare än vi tänkt, då döden blir så överväldigande att den skymmer allt som var innan den kom.
Det kan ta lång tid att inse att den man älskar inte längre är här. Så mycket energi går åt till att förstå just det att det till slut blir svårt att minnas livet och den levande.
Men Tariku är inte främst han som dog, utan han som levde. Han var brutalt ärlig, orädd för konflikter och sanna människomöten. Han var skarp i sina analyser, såg mönster i samhällsstrukturer och människors beteenden. Han var ständigt frisk i tanken. Han gick med stora kliv genom livet, närvarande och kompromisslös. Han blev arg och glad, irriterad och lycklig. Han var principfast och spontan, trygg och modig.
Det har gått tre år, jag vet det. Sorgen härjar inte längre lika oberäkneligt i mitt inre och jag mår för det mesta bra. Samtidigt tar sorgen inte slut bara för att ett visst antal år har passerat. Samtidigt finns det så många oskrivna texter om just detta, om Tariku, om livet med och sen utan honom. Tankar som tänkts under de senaste åren, som jag inte velat dela för att de känts för sköra. Nu är läget annorlunda. Det finns få saker som hjälpt mig mer än att läsa om andras sorgeprocesser, och om någon kunde finna tröst av det jag gått igenom vore det en nåd.
Därför, bli inte förvånade när jag nu, till synes helt plötsligt, väljer att skriva om sorgen. Och minns att det ni får ta del av är ett urval. Vissa saker kommer att förbli osagda – och det är som det ska.
Jag älskar att fylla år. Ett förvuxet barn som njuter av uppmärksamhet och presenter, där har ni mig. Igår blev jag 31 och hade det oförskämt bra tack vare vänner och familj i kombination med känslan av nystart, som kanske blir extra stark av att fylla år i januari; nytt år, ny ålder.
Folk frågar numera om jag har någon ålderskris, de kanske tycker jag borde ha det, men nej. Eller jo, en gång för ett par år sen då jag träffade ett gäng konfirmander och mitt under pågående presentation av mig själv insåg att jag var dubbelt så gammal som dem. Hur är det ens möjligt!? Men bortsett från den junidagen har nojan lyst med sin frånvaro, för det är faktiskt skönt att bli äldre. Lugnet har lagt sig efter de intensiva tjugonåntingåren då det alltid var någon som hade kris och panik över vad man skulle plugga, var man skulle bo, vem man skulle vara.
Efter att alltid ha varit den som är yngst – yngst i både syskon- och kusinskaran, yngst i klassen, yngst bland vänner – märker jag att det är ganska nice att ibland vara den som är lite äldre i olika sammanhang. Det är ju fantastiskt att ha yngre kompisar, är kanske på tiden att jag upptäckt det nu. Och bland äldre möts ens åsikter inte lika ofta av ett ”vänta bara” eller ”så tänkte jag också när jag var 22”.
Och om det ändå skulle kännas jobbigt med åldern finns det ju absolut inget vi kan göra för att förändra det faktum att tiden går? Eller så byter vi nationalitet och börjar mixtra med födelseåret, det är ju ett beprövat knep. Men totalt onödigt, åtminstone fram till 40.
Min svåger Abraham är del av ett riktigt tight gäng. De har känt varandra sen söndagsskolan och trots att de nu är utspridda på tre kontinenter håller de fortfarande kontakten. I februari förra året var det äntligen dags för dem att ses alla på samma gång i deras hemstad Addis Abeba, vilket inte hade hänt på många år, 15 för att vara exakt. De pratade i munnen på varandra, körde bil runt i en nästan oigenkännlig stad och drack otaliga koppar kaffe.
Jag hade verkligen förstått om de bara hade ögon för varandra, men de överraskade mig till den grad att jag fortfarande tänker på det. Vi var nämligen i Etiopien samtidigt som dem, och det var så självklart att Esaias och jag skulle bli en del av deras gäng. Vi fick vara med på luncher och gruppfoton, dop och parkhäng – när jag någon gång tänkte ge dem lite space och kom sent fick jag genast frågan var vi hållit hus. Äntligen! Vi har saknat er! Min fru var här och undrade var du var! Visst kommer ni imorgon också?
Hur man bemöter någon som sörjer är inte lätt att veta. Till och med den sörjande kan ha svårt att urskilja vad som egentligen hjälper – när jag var som djupast i sorgen efter Tariku kändes allt bara fel och det var nästan omöjligt att identifiera och formulera mina behov. Svenska kyrkan har något som kallas första hjälpen vid sorg, med syftet att ge konkreta råd till alla oss som lätt står handfallna när människor i vår närhet drabbas av svårigheter. Och det är så bra! Jag håller med om varenda råd och kan se att just de här grejerna är det som hjälpt mig genom de senaste tre åren. In å läs!
Medan andra vill mysa med bebisar hejar jag på tiden, för varje ålder har visat vara den bästa jag har upplevt. Älskar att min son växer och längtar inte tillbaka alls? Jaja, småttingar har också sin charm, men de är inte alls lika roliga som femåringar.
Som häromdagen, då munnen gick i ett som vanligt:
– Vad heter Esaias på japanska? Jag gissar bara… Curry?
En mörk dag i december sprang jag runt Grisberget, motionsspåret runt knuten där jag kan varje backe och sväng. Och förutom trötta vader kände jag att jag vill skriva mer. Dagböckerna fylls och mina instagramcaptions kan sväva iväg, men jag längtar tillbaka till bloggandet. Att skriva längre och skriva långsamt, inte få snabba reaktioner men kanske någon kommentar ibland. Sen kom räkningen för den här domänen, och allt blir ju dyrt med tanke på förra årets fyra inlägg. Men så tänkte jag ge den här platsen på internet ett år till, se om lusten skulle infinna sig. Och det gjorde den!
Det doftar nytt. Så skrev vi en januaridag för fyra år sen, Malin och jag. Och även om nästan allt har förändrats sen dess är känslan och längtan densamma; det är dags för något nytt. Nu tar jag, Elin, över denna maytemberskuta. Malin pysslar på med annat som ni snart ska få se och förundras över.
Jag lovar inga dagliga uppdateringar eller tydliga teman, kanske blir det DIY som förut eller bara text. Vi får se. Men kul ska det bli!
