De senaste veckorna har rymt allt. Sol och värme, glada barn, glass nummer tre, inplanerade och oväntade återseenden och ont i kinderna av glädje. Men också tråkiga besked och tårar, svängarna har varit snabba. Nu börjar ännu en semestervecka och jag får lätt svindel av hur mycket av livet som rymdes i de första tre. Och så tänker jag på hur livet påverkas av att leva nära andra människor; ju fler som finns nära hjärtat desto mer utsatt blir det. Ju närmare de är desto djupare går både glädjen och sorgen. Men aldrig skulle jag vilja ha det på något annat sätt, närhet slår distans alla gånger.
Nu peakar naturen med diken i gult, vitt och lila, knallblå himmel, bulliga moln och svalkande regn. Ett enda stort äntligen! efter månader i dvala, och det slösas på krutet. Är det bara i mig som det skaver lite? Samtidigt som jag njuter av svala dopp och kvällssol på balkongen finns det ett vemod över den här årstiden. Allt är så mättat att det blir tungt i hjärtat.
I teorin förstår jag att tjugotre grader och sol inte utplånar fruktansvärda sjukdomar, trasiga relationer och oläkta sår, men i verkligheten blir jag rubbad av allt det där som tycks matcha underkylt regn och vintermörker bättre. Bara tanken på alla som inte ser sommarlov som något positivt, de som hellre hade varit kvar i skolans trygghet och rutiner. Och för den som ändå gillar sommarledigheten är det är lätt att haka på ”nu händer det”-stämningen, försöka hinna med allt inklusive att slappna av tillräckligt för att orka jobba ännu ett år. Men vad säger att vi behöver få mer gjort nu? Inget. Dikena blommar utan att jag behöver lyfta ett finger.
Min sinnesstämning hittar hem i En vänlig grönskas rika dräkt, framförallt de tre sista verserna (som inte sjungs så ofta – men här är jag inte rädd för att förstöra någon skolavslutningsstämning med tankar på visset gräs och evigheten):
Men du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder, giv att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder. Allt kött är hö, och blomstren dö, och tiden allt fördriver; blott Herrens ord förbliver.
Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma.
Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt; min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.
Även om inläggsfrekvensen har varierat är det ett tag sen Malin och jag startade den här bloggen, och några inlägg har visat sig värda att komma tillbaka till.
Häromdagen såg jag att någon googlat sig till receptet på rabarbersaft som kommer från min mamma Ingrid. Den är verkligen hur god och enkel som helst!
Min deo börjar ta slut och när det händer gör jag alltid en ny omgång av blandningen jag haft i mina armhålor i över fem års tid. Bra betyg med andra ord! Särskilt enkelt i sommarvärmen då kokosoljan redan är flytande.
Lejonkudden används fortfarande, inte av mig själv men av mitt syskonbarn – då han fick den fyllde han tre och förra veckan gick han ut förskoleklass.
Och Malins recept på tomatsås är fortfarande fantastiskt och funkar både till pasta, pizza eller som soppa. Testa!
Det är en aldrig tidigare skådad babyboom bland mina vänner i år, jag känner inte färre än femton kvinnor som har fått eller ska få barn under 2019. Så många personer vi ska få lära känna – och så många jag önskar att vi bodde närmre. De många magarna får mig att tänka lite extra på min egen graviditet, det känns nämligen som evigheter sen jag var nyss fyllda 25 och plussade på stickan samtidigt som kroppen minns exakt hur det kändes att bära barn. Sparkarna, förvärkarna, illamåendet. Hela livet var annorlunda då; vi bodde i Etiopien, ekonomin var knaper, idealen höga. Tariku hade just sagt upp sig från sitt jobb, jag kräktes både i diken och på flygplatser och grät för att det inte gick att få tag på Piggelin eller vinägerchips. Samtidigt var det underbart att vara gravid, jag kände mig viktig och vacker.
Halvvägs in i graviditeten flyttade vi till Piteå, det kändes som ett äventyr! Vi cyklade och gick överallt – jag minns hur vi promenerade till kyrkan dagen efter det beräknade förlossningsdatumet och blev erbjudna skjuts tillbaka hem. Kanske det vore bra att slippa gå ytterligare tre kilometer i novembermörkret?
Sen föddes han, Esaias. Med kolsvart, rakt hår och stora ögon. Han gjorde oss till föräldrar och Tariku var som gjort för uppgiften medan jag i efterhand kan se att jag själv var rätt oförberedd. Min erfarenhet av bebisar och livet med dem var liten, särskilt i jämförelse med mina nu gravida vänner som är oerhört insiktsfulla och medvetna. Kan det också bero lite på åldern? Och så mycket som var annorlunda då – babynest hade inte slagit igenom, det var ugglor på alla barnkläder och plastbantningen var ny.
Idag hämtade jag Esaias på förskolan för sista gången någonsin och dagistiden är förbi. Nu väntar ett långt och härligt sommarlov och därefter skola och fritids. Han är lång och snabb, full av ord och idéer, så otroligt långt ifrån en bebis men ändå helt och hållet mitt barn. Vilken glädje att det var han som kom!
Dagen var sol vind vatten och syréndoft. Gränsen till kväll är nästintill omärkbar, temperaturen tjugonånting och solen strålande på trädtopparna. Dörren står fortfarande öppen, ljudet från storvägen och småfåglarna strömmar in. Sommaren slog till och början av juni känns som mitten av juli. En av mina klasskompisar från grundskolan fyller år idag, vem minns jag inte, bara att det var en som fyllde år sjunde i sjätte och en annan sjätte i sjunde. Jag ville så gärna fylla år på sommaren, vi firade Elindagen, Kristinadagen och sjuochetthalvtårsdagen istället.
Imorse vaknade jag med en klump i magen inför ett telefonsamtal jag behövde ringa. Ville göra det direkt, satt vid köksbordet med håret på ända, tänk om de visste, att jag var motsatsen till deras välordnade skrivbord och strukna skjortor. Frågetecken rätades ut, pulsen lugnade sig, det gick bra. Två dagars nojande framstod nu som märkligt. Vi gjorde frukostsmoothien på fryst banan, det blev glass till frukost.
Januari präglades av en för mig ny känsla; hemlängtan. Jag var inte mer än några mil bort, på jobb, hos kompisar, på affären, men hela tiden längtade jag hem. Medan vansinnigt låga temperaturer förstås gjorde sitt var den största orsaken allt jag ville göra. Skriva, laga mat, se film, sticka, skriva brev och läsa – hemma.
Nu har den slagit till igen. Vill sitta på balkongen och läsa, sy kuddar för att ha det ännu härligare där, plantera tomatplantor, höra barnen leka på gården, skriva sms och äta goda grejer. De lediga dagarna fylls snabbt med diverse utflykter och besök hos vänner, men jag undrar om jag inte ska bejaka denna nya sida hos mig själv?
De senaste dagarna har jag läst och lyssnat på saker som gjort mig glad. Jag borde kanske hålla mig från att tipsa, vänta och se om kvaliteten håller för en vecka, en månad, läsa ut, lyssna mer. Men nej, jag gör det ba
Jag har börjat läsa Jag for ner till bror av Karin Smirnoff och kanske 30 sidor in gillar jag drivet i språket och västerbottenkulissen – kan inte låta bli att undra hur många detaljer som läsare från andra delar av landet missar.
Bon Iver har släppt ny musik! Det är bra och påminner mycket om hans första platta. Någon som lyssnat mycket på honom och tycker samma eller annat?
Tack vare en vän fick jag upp ögonen för en bibelläsningsplan på The Bible Project, som efter några dagar redan har fått mig att upptäcka nya saker i texter jag redan har läst. Till varje bibelbok finns nämligen helt sjukt informativa filmer och det gör att helhetsbilden blir tydligare – klippen går såklart också att se utan att följa läsplanen. The Bible Project har också en podd, diskussionsunderlag och posters att ladda ner gratis.
Har ni missat NPR Music Tiny Desk Concert har ni verkligen något att se fram emot! Har hittat så mycket jag gillar tack vare dem. Idag släpptes en ny konsert med Lucky Daye och jag verkar tycka om den med. Om ni inte får nog tipsar jag om H.E.R, Jorja Smith och Daniel Caesar. De har faktiskt hållit i flera månader!
Det händer att föräldrar som tillfälligt sköter barn och hem själva delar erfarenheten av en extra kämpig helg, vecka eller månad med ord av typen ”tänk alla ensamstående som har det såhär jämt”. Ord fyllda av respekt och kärlek, men jag undrar helt ärligt
är det så jag har det jämt?
Det är lätt att vänja sig. Vara den enda hämtaren och lämnaren, ta alla nattningar och laga alla måltider. Jag tar disk och städ och tvätt utan att bråka för det finns ingen att bråka med om det. Det är jag som måste hålla koll på klädstorlekar, födelsedagspresenter och planering med barnvakterna, och det går av bara farten för det mesta. För vad är alternativet? När det inte finns någon omedelbar utväg, någon att lämna över till när nattningen blir för jobbig eller konflikten för högljudd, finns inte heller samma utrymme att känna efter och vilja gå undan. När Tariku levde tyckte jag det var enormt jobbigt vara själv med Esaias en hel dag eller behöva ta disken när jag precis lagat mat, helt enkelt för att vi brukade hjälpas åt och kontrasten blev smärtsamt påtaglig.
Det praktiska må vara ett slit, ett jobb som aldrig tar slut. Men för mig är det den lätta bördan i jämförelse med att stå ensam i ansvaret, att sköta föräldraskapets alla avvägningar utan att ha den andra föräldern att väga dem med. Hur gör vi med kvällarna och morgnarna? Ska han få gå till lekparken själv, se den där filmen, ladda ner det där spelet? Är han tillräckligt frisk för förskolan eller tillräckligt gammal för veckopeng? Vad är viktigt för oss och hur kommunicerar vi det i den här tiden? Det saknas inte vettiga personer som älskar mitt barn, men de bor inte med oss, träffar inte oss varje dag och har inte en faders kärlek till Esaias.
Jag har tidigare skrivit om det fina i att vara två, det är verkligen inte bara dåligt. Men det har sina utmaningar och är en verklighet som de flesta slipper uppleva även när medföräldern är borta en helg.
Smakkombinationer: ➀ Valnötter och torkade aprikoser ➁ Banan och tahini ➂ Vitlök, hackad chili och ingefära i stekpannan, blandat med soja och en massa grönsaker
Smoothies: ➀ Banan, frysta gula frukter (papaya, mango, ananas, passionsfrukt) och apelsinjuice ➁ Banan, frysta jordgubbar, havremjölk och en nypa vaniljpulver ➂ Vattenmelon och mynta
Sallader: ➀ Grönkål (masserad med olja, citron, salt och peppar), nektarin och rostade solroskärnor ➁ Rivna morötter, picklad fänkål och babyspenat (särskilt gott med hummus) ➂ Strimlad rödkål, grönt äpple och hackad rödlök blandat med lite dijonsenap och yoghurt
