Om det är något jag gillar (förutom goda bröd) är det ett bra brödrecept, med ingredienser man lätt kan ha hemma och som inte kräver så mycket väntan och disk. Det här receptet fick jag en gång av Louise, och har gjort det många gånger sen dess.
5 dl havregryn (glutenfria om gluten ska undvikas) 1 msk chiafrön 5 dl turkisk yoghurt (säger originalreceptet, jag kör ofta på fil, havreyoghurt eller hälften mejeriprodukt och hälften vatten) 1/2 dl sesamfrön 1 msk psylliumhusk 1 tsk bikarbonat lite flingsalt, kanske 1/2 tsk
Blanda allt! Havregryn, chiafrön och vätskan kan med fördel få stå till sig en stund, t ex medan ugnen blir varm. En del av sesamfröna kan användas ovanpå bröden ifall de ska bli lite mer fancy. Klicka ut på bakplåtspapper och grädda i 175 grader i ca 20 min.
Åtta veckor av semester och föräldraledighet har nått sitt slut och imorgon ska vi anta utmaningen att stiga upp innan 6 för att cykla den korta vägen till fritids och köra den långa vägen till jobbet. Jag längtar efter allt vad mitt jobb innebär, känner mig redo för ett nytt läsår och nyfiken på vad det innebär att ha ett barn som går förskoleklass.
Sommaren nitton har varit jobbig och fin. Svårigheterna tar inte semester, kämpiga grejer skyr inte solen, inställda planer fastnar inte på bild. Men precis samtidigt har det också varit vackert och generöst.
Efter en veckas kompledighet drog vi till Uppsala och hängde med några av mina absoluta favoritpersoner. Vi firade midsommar, åt bara god mat, badade och blev helt till oss av kärlek och inspiration. Mitt uppsalagäng är verkligen en av de finaste gåvor jag har fått.
Jag njöt av att se mina vänner bli kompis med Esaias, igen. Han har så många vettiga vuxna kring sig, som ser honom, ställer frågor och lyssnar på svaren. Och jag fick förundras över mina kompisbarn som alla är så strålande unika.
Vi åkte även några turer till Stockholm som till vår stora glädje bjöd på både dinosaurieskelett och släkt – det första på Naturhistoriska och det andra på en skärgårdsutflykt, inga likheter förutom geografiska.
Vi har badat. Massor. Förra årets strandrutin satt fortfarande i och vi var snabba att doppa oss så fort möjlighet gavs.
En av fördelarna med att bo här är alla underbara stränder. Den här bilden är tagen en av de varmaste dagarna då vi tillsammans med några av våra bästa vänner åt middag på stranden och sen låg i blöt till sent.
Och av de dagar som inte varit fullt så varma har väldigt många tillbringats på balkongen, som i år har varit underbart skön i jämförelse med hur den kändes under förra årets hetta. Jag tror till och med att jag har en mer positiv bild av sommarens väder än många andra, tack vare balkongeffekten. Esaias har under tiden lekt otaliga timmar med sina grannar, de har sprungit in och ut och haft oerhört roligt.
Den här sommaren kommer minnas som västerbottenssommaren. Vi har varit storfamilj i Umeå, firat kommande barn och giftermål i Norsjö och badat, träffat vänner och lyssnat på poesi i Skellefteå.
Kommer gamla bloggläsare ihåg Sigge? Han har flyttat till hus och där har vi hängt mycket. Hans föräldrar är nämligen också väldigt trevliga.
Ja, både Esaias och jag trivs som allra bäst när vi har många vänner i närheten. Ännu ett sånt exempel var Storstrandskonferensen, där barnen hade så roliga och givande gudstjänster och jag fick prata med och utmanas av personer jag tycker om.
En lång ledighet är inte alltid självklart enkel för en ensamstående förälder, det är mycket som ska tänkas på och fixas och planeras med färre möjligheter till återhämtning. Tack och lov har jag föräldrar som är otroligt givmilda med sin tid. Och att få en sån här bild skickad till sig när jag är på annat håll – vilken lycka!
Var det allt? Verkligen inte. Men några glimtar räcker för att konstatera att sommaren varit lång och innehållsrik och att vi är lyckligt lottade som bor på en vacker plats med vackra människor i närheten. Vinden i ryggen inför morgondagen!
I min närhet finns en tvååring som är rätt picky med maten. Det är pannkaka, pasta (utan sås) och palt som gäller, typ, och igenkänningen för oss vuxna är total då Esaias var likadan. Det barn som nu äter bulgursallad med hemmagjord pesto och säger saker som ”avokadon var rätt god ändå”. Vad hände där? Fullt medveten om att min erfarenhet är begränsad till ett (1) friskt och växande barn, finns det en del grejer som hjälpte oss genom fasen av ”hamburgare med bara bröd”:
Boosta mellanrummen. Ifall ungen har ätit vettiga mellis behöver vi inte få panik av att han bara äter makaroner till lunch. Därför har jag lagt mer krut på näringsrik müsli, osötad yoghurt eller fil, vettiga bröd och fruktsmoothies. Genom att tänka på näringsintaget över hela dagen istället för att stirra sig blind på lunch och middag kan föräldrahjärtat lugna sig lite.
Introducera med timing. När är barnet som mest glad och nyfiken? Jag minns när Esaias började äta hummus; en kväll när han inte kunde somna och fick joina mitt kvällsfika. Och i soffan framför en skärm har han kunnat äta saker han hade vägrat att smaka vid köksbordet. Inget tips för varje dag, men ett väldigt bra knep för att barnet ska kunna inse att bönbiffar också är gott.
Bär. När repertoaren för maträtter som funkar alltid har haft komponenten sylt har vi kört mycket på frysta bär. Bär i gröt, bär till plättar, bär i smoothies och fil. Eller bara som de är? Eller för att måla med.
Tänk tacos. I de fantastiska Mera vego-kokböckerna står det om tacomodellen, som verkligen fungerar. Flera skålar, uppdelade ingredienser, fritt fram att ta av det man vill.
Ät själv. Det här kanske bara funkar i tvåmannafamiljer som våran men ändå; när måltiderna har varit alldeles för konfliktfyllda har jag ätit själv först. En mätt morsa hanterar allt bättre än en hungrig. Någon som däremot inte måste äta själv till varje pris är barnet. Är eventuellt lite etiopieninfluerad här, men anser att vi kan pausa självständighetshetsen lite och mata våra barn lite oftare.
Släpp och gå vidare. När matvägran varit total har jag sällan erbjudit något annat, utan istället serverat en mer rejäl kvällsmat, kanske lite tidigare än vanligt. Det finns heller ingen skam i att låta ditt barn äta innan ni åker bort på middag (eller bjuder hem folk).
Och så skrattigt vatten det här var. Det var nog skrattkrumeriller i. Oj vilken skrattig kväll det blev. Imorgon ska jag ha en tråkig dag. Om någon knackar på och vill leka ska jag säga: Nej, jag har en tråkig dag idag.
Hejdå mamma, vi ses… alltig mer! Trodde du jag skulle säga vi ses aldrig mer?
Idag såg jag fyra grodor. De hade svarta ögon av skinn. De var superäckliga.
Sen jag var två år har jag funderat på… Mamma? Mamma? Är du vaken mamma? Sover du? Nu sover min mamma. Katastrof. (Jag avslöjar att jag inte sover och undrar vad han funderat på sen han var två.) Sen jag var två år har jag undrat om vuxna aldrig har tråkigt? För när de träffar nya personer så bara pratar de och skrattar de. Jag tycker du kan ha lite mer tråkigt, sitta på balkongen och sticka och greja med din ullebulle. Ullbullar! Ullbullar! Vem vill ha ullbullar? Vill ni ha ullbullar i era dockskåp? Vill ni ha ullbullar att gosa med i era dockskåpssängar? Vill du ha en ullbulle?
Tiotalet har lärt mig att det värsta kan hända. Drömmarna slog inte in, vägen tog slut innan vi hann vänja oss vid att gå på den. Den lilla sannolikheten – mest troligt inte – blev verklighet, det var djupt men vi hamnade ändå på botten.
Vägar av rädsla och ångest trampades upp i min hjärna, den lilla sannolikhetens stig blev en motorväg.
Tiotalets sista sommar har visat mig att det värsta inte alltid händer. När mina minnen tagit mig i handen och följt mina tankar till katastrofen har verkligheten ropat: kom tillbaka! Det värsta händer inte.
Säg hej till ännu ett 2019-djur! Vår yngsta granne fyllde ett i veckan och vi funderade på vad han skulle få. En tiger? Ett lejon? En elefant? Idésprutan sprang ut på gården och Pinterest fick hjälpa mig med fler uppslag.
Någon gång köpte jag en ulltröja som uppenbarligen krympt i tvätten. Perfekt! Hoptovad, kompakt ull funkar nämligen utmärkt att klippa och sy i, som filt ungefär. Att medvetet krympa ett ullplagg funkar förstås lika bra. En enkel skiss på storleken fick klippas ut.
Om jag inte hade lämnat tillbaka symaskinen jag lånat bara någon dag innan hade detta steg gått på någon minut, nu sydde jag för hand istället. Meditativt eller stressigt beroende på framförhållningen. Jag har sett många som gör liknande djur med synliga stygn, men jag valde att sy och vända.
Stoppade och sydde igen
Jag funderade först på att brodera ögon och nos, men jag var sugen på att testa nåltoving på den gamla tröjan. Asymmetriskt som vanligt men vad gör det?
Om jag hade planerat mer i förväg (händer sällan) skulle jag nog ha sytt på armarna när jag sydde kroppen, men det gick också bra att tova fast dem med ull både inuti och runtom. Presenten klar, redo för kalas!
Även en storartad dag på stranden har sina ljusa sidor. Klart den har. För att minnas mer än att vi badade:
☀ arton (!) av mina favoriter i närheten ☀ rutiner på strandpackning som jag verkligen inte hade för fyra år sen ☀ pojke som simmar under vatten med cyklop ☀ ägaren till cyklopet som säger att ni får ha det så länge ni vill ☀ piteälven och skogarna runt den ☀ dela solkräm och bullar med vänner ☀ berätta jobbigheter och tacksamheter ☀ kroppar som mår bättre ☀ att behöva svalka sig, få göra det ☀ kunna åka hem utan bråk ☀ räkna till fem timmar ☀ bestämma att vi gör om det imorgon
Du stillar mitt hjärta när pulsen rusar Du driver på när anledningen är rätt Du luckrar upp det hårt packade och kalla Du får mig att vilja det jag inte vill Visar att jag visst ville det Du lär mig att andas Du får mig att se litenheten i det mesta och storheten i allt Du är skav och förband Du är sann Allt du säger är sant
Efter en mulen och småregnig dag har det spruckit upp och kvällssolen värmer. Jag känner mig alltid simpel när jag så uppenbart påverkas av vädret: det var visst inte krångligare än så. Jag var inte krångligare än så. Och jag är nöjd över hur jag det senaste dygnet har diskat allt direkt det har använts istället för att låta berget växa till sig. Nyckeln till gott självförtroende.
Kollar instagram, vad folk anstränger sig för att göra livet bra i juli. Åker långt, packar matsäckar, styr upp. Badar trots att man inte svettats på flera dagar. Tar med sig filten till balkongen bara för att få sitta ute. Jag är likadan. Mastering the art of passa på.
Jag gör något själv istället för att köpa, det går snabbt – en vanlig tanke hos mig. Plötsligt sitter jag där i packningskaos och nåltovar ett kaninöra en timme innan avfärd, som när vi skulle åka till Uppsala och jag fick revidera planen på tovade djur till alla barn vi skulle träffa. Det fick bli en tackpresent till de tre barnen som vi bodde hos istället.
Kaninen, isbjörnen och grisen, en trio med varierat lynne.
Två svansar och en knorr. Alla borde testa nåltovning, det är både kul och lätt! Det går inte riktigt lika snabbt som att köpa något, men nästan.
Till de nyfödda stjärnorna i gänget (varav en väntade att komma ut till dagen efter vi åkt) hade jag stickat mössor i evighetsgarnet från Hammarkullen (det räcker till så mycket!) och Magasin Duetts Supersoft. Samma mönster har min mamma stickat till hur många bebisar som helst och finns trots några år på nacken att ladda ner här, det är mössan som går under namnet hjälm. Och hjälmar gillar vi ju!
