VM i friidrott är i full gång och jag vet vad jag gör om kvällarna, med hög puls och glädjetårar som resultat.
Gårdagens sverigeklack på plats i Doha var inte riktigt lika exalterad
Tacka vet jag den etiopiska diasporan! Den kan man lita på
De fick verkligen anledning att jubla. Och om jag någon gång tvivlat på min lojalitet till Etiopien blir den obehagligt tydlig när jag fräser åt kommentatorerna att sluta tjata om de norska bröderna.
Kenya var också där, tack för god insats, bättre lycka nästa gång
Bättre än såhär blir det inte, Daniel Ståhl kan känna sig fri att prestera hur bra eller dåligt han vill.
Vardagen rusar på och det mesta känns tight, som ett par byxor i en för liten storlek. Ingen favoritkänsla, men heller inte helt oväntad då vi som familj nu har mycket nytt att anpassa oss till samtidigt som hösten alltid sveper med sig en massa minnen från tidigare höstar. Av Tarikus och mina milstolpar, både glada och ledsamma, ägde nästan alla rum under den här årstiden och det sitter liksom i kroppen.
När det känns ruschigt och lite extra vemodigt är det lätt att bli fartblind och inte märka de små sakerna. Desto större anledning att uppmärksamma dem:
◍ En kvinna kom ut från Coop med kassen full med matvaror på huvudet. Så graciöst och självklart
◍ Esaias som ropar hej till en promenerande medelålderskvinna som går femton meter framför oss. Snälla sluta aldrig
◍ Soluppgång i september känns och ser ut som soluppgång i Addis Abeba.
◍ Genuint glada återseenden
◍ Känslan av att aktivt välja bort. Jag struntar i den mer komplicerade middagsidén. Jag äter chokladbollarna utan att rulla dem i kokos. Jag kollar inte på serien jag blev tipsad om. Rensa det som rensas kan
◍ Ny musik som öppnar nya rum. Gammal musik som väcker det som glömts
◍ Lunch ute i sol som värmer
◍ Jag har glömt hur det var att inte hitta på Esaias nya skola.
◍ Att se sig själv i spegeln och bli positivt överraskad
◍ Att kunna hjälpa någon
◍ Att bli hjälpt. En som städade, en som hämtade mitt barn tidigt, en som bjöd oss på middag
◍ Minnet av en fantastisk dag i skogen för två veckor sen.
Berättelser om och problematiseringen av internationella adoptioner berör mig oväntat djupt, av olika anledningar. Jag har lätt att identifiera mig med föräldrar till barn med annan hudfärg än de själva och ibland händer det att folk tror att Esaias är adopterad . Är du hans riktiga mamma? kan barn fråga. Åren i Etiopien gav mig dessutom en bild av myntets andra sida, där jag mötte otaliga personer som hade barn eller syskon på en annan kontinent – och nästan lika många adopterade som kom för att hitta sina biologiska släktingar. Många förväntade sig att smälta in, vilket de sällan gjorde på grund av hur de pratade, gick, åt och resonerade. Men det som präglar mig mest i frågan är antagligen att Tariku skulle ha adopterats till Sverige om inte hans farmor satte stopp för processen. Om det hade hänt hade hans liv sett totalt annorlunda ut, så även mitt.
De senaste åren har flera röster höjts, adopterade som kritiserar ekonomiska intressen och ett ensidigt föräldraperspektiv och istället står upp för barnens rättigheter. Jag följer debatten med förfäran och fascination, tacksam över att det finns människor som är villiga att dela med sig av sin kamp för att bidra till en förändring.
Lyssnarnas sommarvärd var i år Madeleine In Hwa Björk, som i sitt sommarprat berättar om hur den information hon fått om sig själv visade sig vara helt fel – hon hade blivit förväxlad med ett annat barn.
På svtplay finns nu Amys vilja, en smärtsam och viktig dokumentär som visar Amys, eller Tigists, kamp för att upphäva sin adoption från Etiopien till Danmark. Den skedde uppenbarligen på felaktiga grunder då mamman lurades att tro att hon skulle få ha fortsatt kontakt med sitt barn även efter adoptionen. Filmen bjuder på många starka bilder av makt, ånger, kärlek och familjeband.
Det är upprivande och sorgligt att höra dessa historier, men som med allt annat tror jag det är viktigt att få en nyanserad bild av verkligheten, för att misstagen inte ska behöva upprepas.
De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.
Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.
Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.
Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:
September är här! Enligt mig årets bästa månad, när luften är klar och krispig och färgerna vackra. När hetsen från sommaren lagt sig och känslan av nystart tar över. Många pratade om höstkänslor redan i början av augusti och jag protesterade, inte så mycket av kärlek till sommaren som av en vetskap om att september och oktober kan höst så mycket bättre än sensommaren. Men nu, nu är det skördetid och skön vardag med den vackraste av kulisser.
”Säg inte att du inte har tid, säg att du inte prioriterar det!”
Låter det bekant? Om vi inte hinner träna, engagera oss i föreningslivet, äta nyttigt, städa, handla second hand, hålla kontakten med vänner, be, läsa böcker eller sova tillräckligt handlar det enligt många om prioriteringar, inte tiden. Och jag fattar. Vi har alla 24 timmar om dygnet. Men vaknar vi med en lista av saker som vi får rangordna ett till tio? Vad prioriterar du idag? Är det så enkelt?
Någon kanske drar sig till minnes att jag brukar snacka om prioriteringar och jo, det gör jag säkert. Jag prioriterar bort en massa och tycker om att säga det istället för att folk ska gå omkring med missuppfattningen att alla andra hinner allt. Men att säga att allt handlar om prioriteringar tycker jag är att gå för långt, som att påstå att vi är oskrivna blad. Vi har olika förutsättningar, är omringade av omständigheter och ibland räcker faktiskt inte viljan hela vägen. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.
För det är väl klart att vi vill göra sånt som är bra och uppbyggande. Jag vill vara en bra mamma, jag vill springa snabbare, jag vill läsa Bibeln, jag vill testa en massa nya recept och jag vill svara på sms. Vara klimatsmart och snäll och genomtänkt. Göra ett bra jobb och sticka något ibland. Och så skulle jag prioritera också, hur ska jag hinna med det? Det är inte så enkelt att veta vad som ska komma först, och kanske ännu svårare att agera därefter.
Dagarna går snabbt, veckan långsamt, när terminen ska dra igång och huvudet fylls av namn och scheman. Lämna, hämta, köra, äta, diska, träna och försöka komma ihåg vilken dag det är och hitta en lucka för att veckohandla. Jag gillar att vi är igång nu. De sista semesterveckorna började det krypa i kroppen av en vilja att göra nåt – inte för att dagarna på något sätt var innehållslösa, men jag längtade lite efter att få kliva ut ur min trevliga bubbla av vänner och strandhäng. Ut till verkligheten där picknickkorgens innehåll inte är dagens viktigaste fråga.
På vägen hem idag hörde jag politiker prata volymmål och söktryck och krocken – den bildliga, tack och lov – var ett faktum. Det kalla och hårda politiska sifferspråket i kontrast till förnamn och efternamn och mänsklighet. Kanske får det bli ett löfte till de människor vi kommer att möta; du är mer än en siffra för mig.
Ett decilitermått i en annan kökslåda än den vanliga. Leksaker som inte använts på länge har plockats fram av någon med nya ögon. Påminnelser om födelsedagar i almanackan på väggen. En stickad disktrasa. En salva som en kompis har gjort, en lotion som en annan har skickat till mig. Blommor på balkongen som en gång var frön i ett brev. Krukväxter inomhus från sticklingar. Ullsockor från ett besök hos en vän som köpte likadana. Ett telefonsamtal där någon frågar hur det gick.
Ta saken i egna händer, du är din egen lyckas smed, ju fler kockar desto sämre soppa. Vår kultur är bokstavligt talat extrem när det kommer till individualismen och jag har funderat på hur den smyger sig in i vårt sätt att tänka och prata. Hur vi började uppmana varandra att tänka positivt, för tänker du bara positivt kommer allt gå bra. Fokusera inte på det negativa. Vissa reagerade, satte ner foten, sa att så enkelt är det inte. Våra liv hänger inte på vår egen förmåga att blunda för det dåliga. Men ändå fortsätter vi: du måste ha rätt inställning.
Så började vi prata om vår hälsa på ett nytt sätt. Hur konditionsträning ökar vårt välbefinnande och minskar risken för utbrändhet och depressioner. Hur maten vi stoppar i oss kan påverka vårt öde. Ät mer av det ena, mindre av det andra, låt helt bli det tredje. Håll både cancer och nedstämdhet borta. Och vem vill inte det?
Jag skulle aldrig drista mig till att ifrågasätta forskning och har själv märkt hur jag mår bättre när jag tränar eller äter bättre mat, och det är inte heller det som är min poäng. Men i ett större perspektiv ser jag hur alla dessa goda råd, oavsett om de handlar om träning, barnuppfostran eller tankesätt, bottnar i en föreställning om att det är vi själva som rår över våra liv. Det blir vad man gör det till! Du blir vad du gör dig till.
Andra språk, traditioner och standardsvar gör sig påminda. Om Gud vill. Jag mår bra tack vare Gud. Oroa dig inte, Gud finns. Må Gud göra dig frisk. Må Gud trösta dig.
Hur skulle vi må om vi pratade och tänkte så? Skulle vi se på våra kroppar som gåvor istället för projekt? Skulle axlarna vara mindre spända? Skulle det vara lättare att se ljusglimtarna? Skulle mitt liv ligga någon annanstans än i mina egna händer?
