About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Hemma

, , 4 Comments

Jag är hemma, fascinerad av timingen; en dag efter Etiopiens första fall åkte vi, samma dag som UD:s nya avrådan kom vi hem. Glada att återse mormor, morfar, lägenheten vars toalett uppenbarligen har Hilton-standard, och grannbarnen som knackade på nästan direkt. Resan gick utan problem, på Bole airport kontrollerades vår temperatur och jag frågade termometermannen vad som skulle hända om någon visade sig ha feber? Då stannar vi här tillsammans, skrattade han.

Skönt att vi slapp. Jag var så redo att åka hem, dels på grund av världsläget men också för att tre veckor kändes som nog. Etiopien är fantastiskt, men inte enbart. Det finns en del utmaningar när man ska samsas med en annan kultur, ett annat språk, andra sociala koder och en helt annan syn på tid och pengar – allt med en familj man gift sig in, utan nyckelpersonen. Den viktigaste buggen i maskineriet saknas. Vi var sugna på hemma, modersmål och vardag och är nu lättade och glada. Men särskilt mycket vardag blir det kanske inte ännu, på väg till jobbet kände jag hur halsen gjorde ont och vände hemåt fastän det kändes som världens konstigaste grej. Skolkar jag? Tydligen inte, och temat av att varken ha kontroll på läget eller veta exakt vad som ska hända fortsätter, även i det här landet. Men om jag blir frisk och ska äta lunch hos någon tänker jag i alla fall försöka komma innan fyra.

Sista förmiddagen

, 4 Comments

Aktiviteten utanför vår dörr väcker mig, det är lördag vilket innebär att alla är hemma, idag väntas gäster och det är mycket som ska göras innan lunch. Jag hör kolbitar brytas, några diskuterar hur de ska göra med gardinerna på verandan och de sista vattendunkarna töms för disken. Esaias vaknar efter en stund och även om han räknat dagarna till hemresan blir han förvånad: Är det idag vi åker? Det är ju lätt att glömma när man vant sig att vara här.

Jag går upp, hälsar på alla och går in på toaletten, en av tjejerna i köket tittar in genom det lilla fönstret. Godmorgon Elin! Om det är något jag ser fram emot att komma hem till är det toaletter utan insyn, med lås, varmt vatten och fungerande spolningsfunktion. 

Esaias vinterblekhet är som bortblåst, annat är det med mig. Du ser ut som ett papper när du sitter i solen! Men även om jag saknar pigmenten har jag en vinnande bakterieflora och kan återigen konstatera att jag varit oförskämt frisk, till släktens stora glädje. Maten, solen, vinden, vattnet – inget har skadat dem, de tål verkligen det här landet! Tack min Jesus att Elin och Esaias mått så bra!

Jag började packa igår (en tyckte först att jag började alldeles för tidigt, men ändrade sig framåt kvällen jag framstod som smart) och blir av med kläder som väntat på att ges bort. Vi har fått kopiösa mängder presenter från amerikasläktingarna, fem par jeans till mig och säkert uppåt tjugo tröjor till Esaias. Till exempel. Allt är inte sånt jag hade valt själv men omsorgen är uppenbar. En annan släkting ringer från USA och frågar hur vi har haft det. Vet Esaias att det är hans farmor och farfar han hälsat på? Ja, utan tvekan. Du har så mycket att lära oss!

Vi åker ner mot stan, sitter trångt i både bajaj och minibuss och sen dricker vi juice på bästa stället. Avokado, apelsin, mango och ananas i olika kombinationer, Abraham och jag tar två var. Försäljare försöker få oss att köpa allt möjligt; tidningar, böcker, CD-skivor och munskydd som är nytt för veckan. Solen har ställt sig mitt på himlen och bränner i hårbotten. Det är ju lätt att glömma att vi ska åka när man vant sig att vara här.

Rädsla och tillit

, 2 Comments

Etiopien fick idag sitt första bekräftade fall av covid-19, följt av kommentarer som ååå, nu är det slut på Afrika, sagt med glimten i ögat, och endast Gud kan hjälpa oss, vilket är standardinställningen för det mesta. I övrigt vet jag inte mer än någon annan om detta märkliga läge och om jag känner Sverige rätt är det just nu ett välda tyckande hit och dit. Men en sak tror jag mig veta, och det är att rädsla är ett gift. En tanke blir till högre puls, som blir till panik och tunnelseende. När jag är rädd blir jag mer egoistisk och mindre empatisk, jag håller hårt i mina privilegier och tänker tur att jag slipper leva som dem eller för oss är det i alla fall lugnt. Det bildas en ny motorväg i hjärnan och jag får svårt att hitta avfarter. Svårt att tänka på annat, svårt att tänka smart och strategiskt. Fort sipprar rädslan ut och snabbt tar den fäste i nästa person jag möter. Rädsla är både smittsamt och destruktivt.

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?

Fattiga och halvblinda rika

, 6 Comments

”Vilket land är rikast, Sverige eller Etiopien? Jag tror Etiopien.”

Att resa med en sexåring är en fröjd av många anledningar, en av dem att han ser på detta land med oförstörda ögon. Han ser och reflekterar över att de flesta inte tigger, att de som gör det är relativt få, medan jag har sett vuxna svenskar komma hit och lämna trasiga skor ”för det är ju så många som går barfota” (fun fact: i princip ingen går barfota). Högutbildade människor som ändå tänker att Afrika är fattigdom och hungriga barn, vad ser de? Fattigdom och hungriga barn.

Den här staden är full av intellektuella studenter, trendiga tonåringar och snajdiga businesspersoner. Men här finn också en sjuk man som ligger på trottoaren i sällskap av någon som samlar in pengar till vård. En tiggare insvept i en Gucci-filt. En flykting från Syrien som saxar mellan bilarna och försöker sälja näsdukar på arabiska. Det är inte lätt för alla, det ser även barnet. Frågan är om vi kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, för vad vi ser ligger till grund för våra beslut. Många utlänningar har kommit hit och tagit beslut som är förödande för både individer och grupper, helt enkelt för att de inte ser klart. De ser brist på pengar och ger pengar – när det som behövs kanske är ett jobb eller möjligheten att lära sig läsa. De ser brist på mat, ger mat – när hungern kanske har sin grund i alkoholism i familjen. De ser en fattig by och smäller upp en stor byggnad – när det som behövs kanske är tillräcklig lön för att de välutbildade ska komma tillbaka till hembyn.

Av sexåringen utmanas jag att försöka bortse från mina fördomar och förutfattade meningar. Och förhoppningsvis har hans generation vett nog att se världsdelar och människor för vad de är och vad de kan bli.

En vanlig onsdag

, , 0 Comments

Det är inte många dagar kvar nu. Vi pratar om drickbart kranvatten, kompisar och våfflor men sverigelängtet flyger inte riktigt – jag har inte samma rutin på det.

Idag skulle vi träffa en kompis en bit härifrån. Där väntade han i sin bil och resan fortsatte. Lååångt åkte vi, genom stadsdel efter stadsdel utan att någon pratade om vart vi egentligen var på väg. Det blir nog bra, liksom. Och kanske är detta en av de viktigaste läxorna Etiopien lärt mig: jag behöver inte alltid veta exakt. Mycket kan bli bra även utan min inblandning.

När vi ätit lunch (och bråkat om vem som skulle betala notan, har nog aldrig varit med om att man splittar) var det dags att åka hela den långa entimmesfärden hem igen. För att undvika den värsta eftermiddagstrafiken valde kompisen en massa småvägar och jag satt i baksätet och mindes: där köpte vi graviditetstestet, där bjöd gatukillar mig på mat ur en plastpåse, där kopierade vi papper till visumansökan. En kilometer härifrån fick vi frågan: ni har väl inga andra planer? Visst skulle ni hem? Hem skulle vi och hem kom vi, när mörkret lagt sig började regnet ösa ner och slog hårt mot plåttaken. Strömmen försvann och vi pratade om alkohol och corona. Esaias gick till grannarna och lampan började lysa igen, nästan helt som en onsdagskväll hemma.

Unity park

, , , 2 Comments

Idag var ingen vanlig dag för idag var Unity-parkens dag hurra hurra hurra! Med den nya premiärministern kom också en ny park, många många birr har spenderats för att rusta upp området runt flera historiska byggnader mitt i Addis Abeba som tidigare varit stängt för allmänheten. Stoltheten går att ta på, det är en enda stor hyllning till Etiopiens diversitet, djurliv, kultur och historia. Parken var mycket större än jag trodde och underbart vacker. Vi såg giraffer, zebror och lejon, besökte kungliga palats och källaren Derg-regimen använde som fängelse, läste om landets politiska historia och åt fantastiskt god mat.

Här är hela gänget minus två – Esaias och därmed också jag låg hela tiden hundra meter före. Men alla var väldigt nöjda, och det måste vara stort att nu få ta del av sitt lands historia på det här sättet.

Jag njöt av all skönhet. Och blev tillsagd av vakterna att inte klättra i lekparken för ”det står ju att den är för barn upp till 12”, följt av de sedvanliga kommentarerna om min ”perfekta” amarinja och Esaias obefintliga sådan. När vi på vägen hem väntade på en anslutningsbuss kom en av dessa vakter fram och nöp Esaias i kinderna och hälsade på oss alla – vi träffades ju i parken!

I kyrkan

, , , 0 Comments

Så fort jag sätter mig ner i kyrkbänken börjar jag gråta. Lite av saknad då detta var kyrkan vi gick till varje söndag och till viss del av minnet att det var här vi lovade varandra att hålla ihop till livets slut. Men mest rinner tårarna för att jag blir golvad av Guds godhet. Han som har visat sig hålla genom sjukdom och ångest, död och sorg. Han är prick likadan nu som då och här påminns jag om det. Att han har fört mig ända hit, att jag kan sitta här med min son och sjunga att det är Gud som ska ha äran, att han är livets källa och ljuset i mörkret. Jag gråter av tacksamhet och beundran. Gud höll och kommer att hålla.

I förorten

, 0 Comments

Vi åkte långt, till Addis Abebas nybyggda förorter. Kilometer på kilometer av halvfärdiga hus som ska rymma tusentals familjer. Vi skulle hälsa på den ingifta släkten, eftersom de är ortodoxa och fastar inför påsk såg jag fram emot lunchen som annars mest brukar bestå av olika slags kött men jag hade fel och det trugades med kött till alla protestanter. Rå köttfärs, kött på ben, kycklinggryta. Efteråt bjöds det på tårta, p g a fastan vegansk, och jublet steg när den skars upp. Sen var det dags för de äldre att tala ut välsignelser, som en blandning mellan tal och bön, men i brist på rätt ord sa jag till Esaias:
– Nu ska vi vara tysta, de ber.
– Ber de till tårtan? Är tårtan deras herre?

Halvvägs in i tårtan visade det sig att vår före detta granne och vän bodde i samma område och lyckades ringa Abraham precis när vi var där. Givetvis tog vi chansen att hälsa på honom, hans fru och tre barn – deras äldsta tillbringade oräkneliga timmar hemma hos Tarre och mig när han var mindre.

Ännu en dag som inte alls blev som jag hade tänkt.

Strategin

, 4 Comments

En treveckorssemester som ensam vuxen med sexåring, till en plats tjock med minnen, blir inte garanterat härlig. Att vara singelförälder är alltid mer sårbart och borta från det vanliga livet kan det bli mer gnissel. Och det finns knappt något som är så energidränerande som sorg. Därför har jag den här gången lite mer av en strategi för att både jag och Esaias ska orka med och vara någorlunda nöjda.

Jag tar de genvägar som finns när jag känner att de behövs. Beställer en bil istället för att tråckla oss in i trång minibuss, går ut från gudstjänsten när det blir för högljutt och långtråkigt för den yngre av oss och väljer det finare cafét med glass istället för mina gamla stammishak.

Jag accepterar servicen. Som gäster – och dessutom utlänningar – blir vi väldigt uppassade. Det skjutsas och lagas mat och tvättas kläder. Förr ville jag hellre göra grejer själv, men nu låter jag oss servas till fullo. Med vissa undantag dock, som imorse då jag fick en vattenflaska med frågan om jag kan öppna den själv. För den som undrar: det kunde jag.

Jag är generös med skärmtiden. När jag var nybliven förälder minns jag att någon sa att man inte ska använda skärmen som barnvakt. Men om ingen annan finns att tillgå är den helt utmärkt – jag får läsa, skriva dagbok, blogga, sova lite eller träna (ännu en grej jag gör för att få mer ork och bättre humör). Tänker dessutom att dagarna är fulla av nytt och spännande, och då är det inte hela världen med några timmar Frågefilurerna eller Block craft. Plus att utbudet utan internet blir mer begränsat och behovet av kontroll inte lika stort. Jag lever som ni märker inte internetfritt, så jag unnar mig att köpa refillkort stup i kvarten:

Jag låter Esaias vara vaken länge. Eftersom han är en sån kvällsperson blir familjefriden större ju senare kvällarna får bli. Min tid för mig själv blir mindre men det blir också frustrationen över barn som vägrar somna (finns det nåt värre?).

Jag låter andra sköta planeringen. Jämfört med förra gången har jag inte träffat lika många kompisar. De flesta vet att jag är här, men jag inser att det inte är helt lätt att ta med Esaias till nåt ställe där jag vill sitta och prata med en vän om hur de senaste två åren varit. Det kan vara nog svårt på hemmaplan, där det ändå pratas svenska. Därför chillar jag, låter bollen vara hos dem och tänker att det blir bra oavsett om vi träffar fem eller tio.

Vi tar det lugnt. Vi är ändå här ett tag och jag vill inte komma hem helt utsliten. Fördelen med att bo med familjen är att gemenskapen, maten och upplevelserna finns nära till hands, så vi behöver inte ränna på stan för att känna att vi är i Etiopien – och det är en viktig känsla om ni frågar mig.

Solsken i blick

, , , 6 Comments

Lukten av nyrostat kaffe

Människor som ber när de vaknar, ber när de kommer hem, ber på kvällen och mitt i natten

Mer normala temperaturer gör att jag får återuppta vanan att värma mig i morgonsolen

Det ortodoxa böneutropen drar igång och Esaias säger ”oj, jag trodde det var jag som började sjunga”

Två veckor in och det känns som att vi varit här jättelänge, i positiv bemärkelse

”Han ser ut exakt som Tariku när han var barn”

Vår timing med påskfastan = den godaste veganska maten som går att finna

Frihetskänslan när sorgen har fått ta sin plats

Farfars ohejdade bubblande skratt över filmerna där Esaias simmar och dyker

”Jag älskar dig, vad bra det hade varit om du bodde här”

Regnet kom!

Kvällspromenad med folk från denna innergård; två mammor, en barnflicka, fem barn. Solnedgång, eukalyptusdoft och skrattande ungar med spring i benen

«< 31 32 33 34 35 >»